I EN GAMMAL SLAGDÄNGA sjöng Lill Lindfors: “Musik ska byggas utav glädje/Av glädje bygger man musik.” Men hon hade fel. I alla fall om vi ska tro Gustaf Kjellvander, sångare, gitarrist och låtskrivare i Lunda-bandet Sideshow Bob, som albumdebuterar med “Invasive Confusion” på Emmaboda-bolaget Absurd (dist Border) i mars.
— Jag är en bitter person, säger Gustaf och flinar. Jag vill inte älta mina problem och jag trivs inte med att vara ledsen, men det är när jag befinner mig i de sinnesstämningarna jag skriver musik. Jag har aldrig åstadkommit en enda låt när jag är riktigt glad.
Går det bara att göra musik när man är i en viss känslostämning? Frågan har ofta varit aktuell och kan kanske — vem vet — förklara varför vissa artister mister sin kreativitet när det går “för bra” för dem. Men Gustaf tror inte att han skulle sluta komponera om han blev “lycklig”.
— Är jag lycklig och inte kan skriva så är det OK, men det är en helt orimlig tanke. Det finns alltid den andra sidan också. Det är som när man är på fest och ändå känner sig ensam. Jag tror alla har haft den känslan någon gång.
Gustafs texter kan ibland tyckas pubertala, men är på samma gång påfallande självutlämnande. Är man tonåring och sjunger om sig själv så måste det helt enkelt bli pubertalt, kan man tycka. Av lyriken att döma är det en bitter ung man vi möter, en kille som redan tappat tron på mänskligheten och som bara kan lita på sig själv.
Som de flesta av er säkert redan vet är Gustaf yngre bror till Christian Kjellvander, Loosegoats ledare. Sideshow Bob lär nog bli jämförda med sina äldre kollegor lång tid framöver, trots att de båda banden faktiskt inte låter speciellt lika. Det är bara folk med okänsliga öron och smala referensramar som kan hävda det. De personerna hör förmodligen ingen skillnad mellan Beatles och Beach Boys heller…
— Det börjar bli lite jobbigt med Loosegoats-jämförelserna, håller Gustaf med.
Inte för att han skulle ogilla sin brors band. Tvärtom. Kvällen till ära har han rentav dragit på sig en Loosegoats-tröja.
— Christian och jag är Sveriges bästa låtskrivare och vi spelar i Sveriges två bästa band, fortsätter han utan ett spår av blygsamhet.
— Journalister vill gärna få det till en konkurrenssituation mellan oss, men så är det inte alls. Alla i grupperna känner varandra väl och vi gläds åt varandras framgångar.
Bröderna Kjellvander är födda i Sverige, men uppvuxna i USA. Gustaf var två år när familjen flyttade till — passande nog — Seattle. Som elvaåring kom han till Lund och tre veckor senare släppte Nirvana sin “Nevermind” och hela musikvärldens ögon riktades mot den gamla hemstaden.
En av de saker Gustaf säger sig ha med från USA är föraktet för falsk blygsamhet.
— Jag blir så trött på folk som hela tiden säger att de är så dåliga, bara för att man ska säga “det är du inte alls”. Jag vet att jag är bra och skäms inte över det.
Nej, dåligt självförtroende kan man inte skylla honom för. Nu tror du säkert, käre läsare, att Gustaf är en sådan där odrägligt kaxig typ med ett ego stort som hela Götaland. Men ingenting kunde vara mer fel. Tvärtom är han en tämligen tystlåten person med ett brinnande musikintresse och en skivsamling som sträcker sig vida utanför de lo-fi-marker där Sideshow Bob — ganska felaktigt — brukar påstås höra hemma.
— Vi spelar country med heavy metal-influenser, säger Gustaf blixtsnabbt när jag undrar om han har något epitet på gruppens musik. Det märks att han fått frågan förr…
Vad som knyter samman all Gustafs favoritmusik är Känslan med stort K. Att det finns inlevelse i musiken är det allra viktigaste och det gäller även för hans eget band.
Man kan höra spår från mängder av stilar i deras musik. “Hecatomb Flower”, albumets inledande och i mitt tycke allra bästa låt, skulle nästan ha kunnat platsa på Lemonheads “It’s A Shame About Ray”, vilket sannerligen inte är något dåligt betyg. Ett annat spår påminner om Mudhoney, ett tredje om Nirvana, ett fjärde om… ja, ni förstår, här finns en hel del.
— Vi brukar få höra att vi låter som Lemonheads, Sonic Youth, Pavement, Sebadoh, Dinosaur Jr och så vidare, men jag tycker att vi har ett helt eget sound. Vi kommer väl inte revolutionera musikvärlden, men det är en jävligt bra platta vi har gjort.
Albumet är trion som synes mycket nöjd med. Däremot inte deras allra första utgivning, EP:n “Bored Beyond Belief”.
— Låtarna är bra, men vi klantade till det. Skivan är långt under vår kapacitet.
En del av förklaringen ligger i “skivbolagsstrul”, förklarar Gustaf. Det var från början tänkt att deras skivor skulle ges ut av Lund Records (Mutts, Favorita, Creeps, med flera). En demo med skivkvalitet spelades in i Studion i Malmö, men bolaget ville till skillnad från gruppen inte ge ut inspelningarna, med motiveringen att EP:s inte säljer (vilket dessvärre är helt sant — det lönar sig sällan).
Men Sideshow Bob ville inte vänta, utan nappade på ett anbud från Vinterbadarnas helt nya bolag Absurd Records i Emmaboda. De tidigare gjorda inspelningarna fick de dock inte använda, utan gjorde om allt i en betydligt sämre studio. Där har ni förklaringen till att demokassetten var bättre än plattan…
För att vara skivdebutant är Gustaf mycket ung (född 1980). De två andra medlemmarna, Stefan Isaksson (bas) och Peter Eriksson (trummor) är båda fem år äldre, varför medelåldern hamnar på tjugo år, poängterar Gustaf.
— Ålder är bara en siffra. Jag har skrivit låtar sedan jag var elva. Några av spåren på fullängdaren skrev jag när jag var tretton…
Namnet har de tagit från TV-serien “The Simpsons”, där Sideshow Bob är en medhjälpare till Barts och Lisas idol, den skrupelfrie Krusty The Clown, som lurar sin chef för att själv bli stjärna. Kuppen avslöjas emellertid av ungarna och Bart blir hjälte.
Tyvärr finns det redan ett funkband i USA som kallar sig så, men Gustaf och hans kompisar tänker inte ge upp i första taget. De har överöst sin namne med e-post där de ljuger och påstår att de givit ut skivor i nio år, och hotar med att stämma sina amerikanska kollegor. Det återstår att se om deras kaxighet ger utdelning. I alla fall blir det en rolig historia att berätta om tio år…