NÄR INDIESTJÄRNORNA EASY splittrades sommaren 1994, efter att ha släppt två album och överösts med hyllningar, bestämde sig sångaren/frontmannen Johan Holmlund för att aldrig mer spela i band. Planer fanns till och med på att lägga ner musiken helt.
Två veckor senare satt han omgiven av datorer, syntar och sladdar för att tillsammans med dåvarande samarbetspartnern Quant utforska nya musikaliska områden.
— Jag kunde inte hålla mig längre, berättar han när vi möts på ett trevligt fik i Göteborg. Precis efter att Easy slutat hade jag ambitionen att göra allt själv, men vi kom på att det var lite löjligt att jag satt och sjöng gitarrslingorna. Det behövdes en gitarrist och en basist, så vi började träffa folk och det gick från att ha varit en och en halv medlem till sex ganska effektivt.
Den nya gruppen heter Fly och består till hälften av före detta Easy-medlemmar. Dagen innan jag träffar Johan, gitarristen Fredrik Lindson och klaviaturspelaren Per Sjörs (övriga medlemmar är Rikard Jormin, bas; Anders Petersson, gitarr; och Nicolas Tognati, trummor) har de lagt sista handen vid debutalbumet ”Green Lights” (Dolores/MD).
Att det tagit fyra år mellan Easys sista album och Flys första förklaras främst med att de saknat skivkontrakt och människor som stått bakom dem. Dessutom nämns en rad andra, kanske inte helt seriösa, omständigheter: att alla medlemmar vill vara med och bestämma, att de bara ger ut skivor när det är fotbolls-VM, att folk stört dem i studion och att den vid ett tillfälle tvingades utrymmas, eftersom Jim Morrison legat och ruttnat inne i väggen…
Vändningen kom när de träffade producenten Torsten Larsson, som tidigare arbetat med bland andra Soundtrack Of Our Lives och Stonefunkers. Han erbjöd sig att producera dem trots att de vid denna tid saknade skivkontrakt, och har också haft stor del i utvecklingen av deras sound.
— Han fick oss att ta ut svängarna mer, berömmer Fredrik. Vi hade lite mjäkighetsproblem tidigare.
Fly låter inte som något annat svenskt band. Med framträdande rytmer, melankoliska — men samtidigt poppiga — melodier och ett ofta psykedeliskt anslag har de skapat ett personligt sound. Det ges stort utrymme för olika idéer, instrument och effekter, men helheten är ändå väl sammanhållen. Titelspåret har ett självklart driv och en sprakande melodi sjungen med snyggt effektbelagd röst, medan ”Everywhere At Once” vilar på en skön, långsam rytm och låter som ett soligt Primal Scream. Här finns också stunder som påminner om Love.
— Kul att du nämner dem, tycker Johan. Jag och Rikard for ner till Köpenhamn för att se dem, innan Arthur Lee åkte i fängelse. Och vi var helt lyriska, kände liksom för att hoppa upp på scen och bara ta över sången. I alla fall hade vi hållit på med en låt till skivan, ”Your Goldrush”, jävligt länge och på den här konserten hörde jag en Love-text. Så jag skrev ner några rader från den, och när vi kom hem försökte vi spela till dem och då föll bitarna plötsligt på plats.
— Men nu lär det dröja innan vi får se honom igen, fortsätter han besviket. En svart man i Los Angeles hamnar lätt i fängelse. Om det varit Phil Collins skulle han definitivt inte ha suttit inne nu.
Johan är fortfarande fanatiskt musikintresserad.
— Jag tycker sådant är så spännande. Jag kommer aldrig att växa ifrån den passionen, är väl den ende tvåbarnsföräldern som läser alla musiktidningar. Det är ett gift, har man väl börjat går det inte att sluta, man är fast i popens klor.
Men varken han eller de övriga begränsar sig till att bara lyssna på pop. Hip hop och drum’n’bass-tolvor diskuteras precis lika entusiastiskt som Love-konserter och gamla Stone Roses-medlemmar (”Ian Browns soloalbum är säkert bättre än Seahorses, även om det är nittiotalets sämsta”, kommenterar Johan angående Per Bjurmans påstående i Aftonbladet) och de ser gärna att andra, mer dansinriktade artister mixar om deras låtar.
— Sådan musik är väldigt kul, men jag är inte så bra på namnen, säger Per. Det är mer så att man är ute på klubbar och hör lysande saker, utan att ha någon aning om vad låtarna eller artisterna heter.
Fredrik håller med och tillägger sedan bestämt:
— Det är för mycket sunkrock i Göteborg, och allt som kan ta bort sunkrocken är bra.
Tillsammans med bland andra Daniel Gilbert (tidigare i Broder Daniel) spelar han också i Fiesta, där han har ett litet — men oerhört tufft — uppdrag:
— Jag spelar bara maracas. Jag repar aldrig. Vi har bara spelat in lite demos och låter som Television i Mexiko.
För Flys del kommer våren förmodligen att upptas av turnerande. De enstaka spelningar som hittills gjorts har gått bra och intresset för såväl turnén som albumet verkar hyfsat stort.
— Ja, men det händer inte så mycket även om man slår i Sverige, klagar Per. Så länge man inte heter Ulf Lundell eller Nordman, i alla fall.
— Egentligen satsar vi på de stora länderna, slår Johan fast med ett tvetydigt leende.
Och intresse från utlandet har faktiskt redan visats. För ett tag sedan var Johan, som under årens lopp knutit viktiga kontakter i branschen, i New York och pratade med diverse skivbolag. Hans förflutna i Easy har naturligtvis underlättat, för inte heller utanför Sverige är de bortglömda — när han senast besökte Japan möttes han exempelvis av vilt fotograferande fans.
Själv är han inte överdrivet stolt över skivorna:
— Några låtar är givetvis bra, men när jag i efterhand sett videoupptagningar inser jag att vi var bäst som liveband. Men vi fick ändå göra allt vi ville — spela runtom i Europa och plattorna kom ut överallt. Så jag är inte besviken på att vi inte sålde mer, vi var före vår tid med att spela den musiken i Sverige. Numera finns det ett utbrett intresse. Och hade vi blivit framgångsrikare och tjänat mer pengar skulle jag inte sitta här i dag — då hade jag legat på en avgiftningsklinik någonstans…