“No Sleep ‘Til Famous” deklarerade poptrion The Merrymakers med sitt debutalbum för två år sedan. SA skrev: “…finns det någon rättvisa i världen lär det inte dröja så värst länge innan Merrymakers får krypa till kojs…” Rättvisa eller inte, nu är Anders Hellgren, David Myhr och Peter Karlsson hur som helst på väg att erövra världen, via Japan. De har jobbat så hårt med nya albumet “Bubblegun”, som släpps i början av nästa år, att de mycket väl skulle kunna sova, men vid de två tillfällen SA:s utsända träffat dem i Tokyo verkar vila vara det sista de ägnar sig åt. Deras japanska skivbolag har redan givit dem epitetet “gillar öl och karaoke”. Det är också under sådana avspända former vi träffar den glada trion.

FÖRRA MÅNADEN var Merrymakers i Japan för tredje gången. Efter tio intensiva dagar med intervjuer, liveframträdanden i radio, på MTV och på Toshiba EMI:s “Music Talks”-konferens, är de ganska utpumpade.
— Men man får inte klaga — det här är ju vad vi drömt om i tio år, säger Peter Karlsson (en av tre sångare och gitarrister i bandet, som saknar fast kompsektion).
Och när jag får höra hur det gick till när de kom till Japan låter det faktiskt som en dröm.
— Det började med att Andy Sturmer från Jellyfish hittade vår hemsida och skrev: “Hi, it’s Andy-Jelly. Can I get your music here in San Francisco?“, berättar Anders Hellgren. Vi svarade nej, men skickade dit lite plattor och en demo. Andy skrev tillbaka att han tyckte både albumet och vår demo var jättebra. Så blev han involverad i våra affärer.
Vid den här tiden försökte de ta sig ur ett ofördelaktigt kontrakt med ett mindre bolag som inte gjorde något åt deras uppenbara internationella potential.
— Vi var så frustrerade. Vi hade verkligen tjatat på dem att satsa på Japan när svenska band började sälja där, säger Peter.
— Det värsta var nog när DN hade en halv sida i sin kulturbilaga om svensk pop i Japan. Det stod att japanerna gärna vill ha band från Norrland och helst med sextiotalsinfluenser — det stod ju MERRYMAKERS! utbrister Anders upprört.
I det läget kom Sturmers goda kontakter väl till hands, speciellt June Shinozaki på Sonys förlag i Japan.
— Jag hade precis börjat jobba på Sony/ATV Publishing i Sverige, så vi var liksom kollegor och hade av en ren slump en gemensam länk i Andy, berättar David Myhr.
— Tack vare det vågade jag skicka dit vår platta. Hon lyssnar inte alltid direkt på det som kommer in, men blev nyfiken när Andys namn stod på paketet. Dessutom gillade hon vad hon hörde och så föll alla bitar på plats. June, som vi utnämnt till världens bästa förläggare, gick till Virgin Japan, eftersom de hade Jellyfish tidigare, och de blev intresserade av oss.
— Vi hade en väldig tur, säger de ödmjukt. Vi har fått betala enormt dyrt för att komma ur det gamla kontraktet, men det har det trots allt varit värt.

Sina egna managers

Så fick Merrymakers tvenne bundsförvanter i Sonys förlag och Virgin Japan. Skivbolaget ville för enkelhetens skull att gruppen skulle ligga på Virgin i Sverige också, och så blev det. Virgin Sverige är ett klassiskt singelbolag som behövde förstärka sin lokala repertoar och dessutom stora Jellyfish-fans. Parterna är nöjda med varandra så här långt. Den svenska grenen av Virgin får del i framgångarna i Japan och på så sätt får Merrymakers större budget och kan göra mer.
— Och Håkan Sundberg, vår man på Virgin, vet att vi vill vara med och bestämma om skivomslag, vad som ska stå i pressutskicken, med mera, och respekterar det, säger Peter.
Takeshi Kawamura, Product Manager på Virgins internationella avdelning i Tokyo (även kallad “Giant” för att han är så storvuxen — för att vara japan…) talar förbryllat om att Merrymakers sköter sina egna affärer, det hör till ovanligheterna i Japan. Här exponerar många artister bara sin röst och sitt utseende, resten fixar låtskrivare och managers.
— Självklart skulle vi vilja ha en bra manager med sunt förnuft som kan fixa feta inkomster och därmed förtjäna sin provision, tycker David. Vissa saker är trista att ta hand om själv — vi vill egentligen bara behöva tänka på musiken.

Från pop till rock

Merrymakers debutalbum, “No Sleep ‘Til Famous”, och singeln “Monument Of Me” släpptes i Japan först i april i år (båda kom för två år sedan i Sverige). Den 8 maj landade de för första gången på japansk mark för att göra promotion i Tokyo, Osaka, Nagoya, Kyoto och Fukuoka.
Toshiba EMI hade med japansk noggrannhet räknat ut att singeln skulle ligga som högst på radiolistorna just då och naturligtvis fick de rätt. I Nagoya låg den etta i två veckor. På J-Wave i Tokyo, där man räknar samman försäljning och radiospelningar, låg den femma. Det var dessutom Virgins största radioframgång hittills i Japan — betänk då att de har Spice Girls i sitt stall!
Den gången spelade Merrymakers nästan uteslutande “unplugged” i radio. Takeshi menar att popband mest ska göra radiopromotion och att musiktidningar främst är till för rockgrupper.
— Kanske har vi gått mer åt rockhållet, för den här gången har vi i huvudsak blivit intervjuade av tidningar. Och den nya skivan kommer att säljas under kategorin “rock”, säger Peter och ser konfunderad ut.
Snart kommer de att synas i Tower Records egen tidning, Bounce; den främsta rock- och poptidningen Rockin’ On; Crossbeat, som också är en stor rocktidning; och Fineboys, en pojktidning (ej att förväxla med herrtidning). Tjejerna på lilla svenskpopfanzinet Sunking var glada över att Merrymakers hade tid att träffa dem. Vanligtvis är det svårt för dem att få intervjua band på de stora bolagen.
— Vi — tre kompgitarrister — blev också intervjuade av gitarronanitidningen Guitar Player. Otroligt komiskt. Blir kul att berätta det för mina kompisar, som är riktiga gitarrekvilibrister, tycker Anders.
— De frågade vad jag hade för kännetecken som gitarrist. Tre ackord, sa jag, skrattar Peter.

Missade den svenska vågen

— Virgin Japan är det bästa som kunde hända oss, menar David. Men om det är en fördel att ligga på ett stort bolag i resten av världen är en annan fråga. Vi vet ju aldrig om Virgin England kommer att bry sig om oss. Där kanske vi haft större chans på ett independentbolag… Men nu blev det inte så.
— Om man som nytt band signar med en major, säger Anders och låter som en skivbolagsboss, är det lätt att tro att hela världen ligger öppen för en, men så är det inte. Fördelen är att om det skulle gå bra i Japan innebär det att övriga Virgin-kontor i världen har ett extra öga öppet. Allt lutar åt att Japan blir en språngbräda för världskarriären… Men det värsta som kan hända är att folk tycker att “alla svenskar kan sälja i Japan”. Media i Sverige vinklar också “stora i Japan” negativt.
Det är därför svårt för Merrymakers att avväga hur mycket bolaget ska framhålla deras Japan-framgångar. Virgin Sverige är hur som helst i full gång med att sälja dem i Europa, på mässor och dylikt.
I Japan kommer dock Merrymakers på efterkälken i den svenska boomen med Cardigans, Cloudberry Jam & Co. Men Takeshi säger att Toshiba EMI inte är intresserade av dem i egenskap av ett svenskt band, utan som ett internationellt sådant.
— Om vi nu ska vara del i en våg så vore det den powerpopvåg som lanseras i Japan nu, säger David.

I Jellyfishs anda

En annan plats där de får stor uppmärksamhet och tydligen innehar någon slags kultstatus är i cyberrymden. De har en officiell hemsida och en amerikan har gjort en inofficiell.
— Det pågår heta dispyter om oss som är jättekul att ta del av, tycker Anders. Speciellt när okända människor försvarar oss.
David berättar roat om en infekterad debatt om huruvida de använder för mycket grundackord i sina låtar eller ej:
— Tack och lov blev vi försvarade av en sansad typ som påpekade att ackordens komplexitet inte är ett mått på hur bra en låt är.
Än mer spekuleras det i vad Andy Sturmer gör. Själv sitter han vid datorn och spär på ryktena om att han lever som eremit någonstans i världen. Merrymakers vet vad han verkligen gör — producerar och spelar trummor på deras nya skiva. Det är med blandade känslor de umgås och jobbar med sin gamle idol. Men visst är det som en dröm att kunna skriva The Merrymakers/Sturmer efter två låtar, nämligen “Sad” (bonusspår på den japanska versionen och kommande B-sida i Sverige) och “April’s Fool”.
— Det var faktiskt han som föreslog ett samarbete och det är en himla skillnad, menar Anders. Vi bad inte honom i egenskap av fans. Vi fick en känsla av att han uppriktigt gillar oss och tycker att vi skriver bra låtar.
— Han var lätt att jobba med, lyhörd och noggrann. Men han är väldigt privat, förklara Peter.
(Så privat att inte ens SA fick prata med honom när han spelade med Merrymakers på Toshiba-konferensen. Bitter förf anm)
— När vi kom hem till Andy var vi bara så nervösa. Men han började genast berätta om sitt och Roger Mannings första skakiga möte med Brian Wilson. Det blev nästan absurt, för det var precis så vi kände oss inför honom, skrattar David.
I februari spelade de på legendariska The Troubadour (stället med anknytning till John Lennons “lost weekend”) i Los Angeles på power-pop-festivalen Poptopia. Detta i samband med första Sturmer-mötet, så att den resan blev oförglömlig är inte svårt att förstå.
Merrymakers har byggt upp ett undergroundrykte hos många som gillar Jellyfish, och powerpopdistributören Not Lame säljer deras skiva. Om de ska börja lanseras “på riktigt” i USA har de en god grund att stå på.
Anders berättar om en minnesvärd händelse direkt efter Poptopiaspelningen:
— Klubben stängde och vi stod utanför och ville gå vidare efter vår höjdarkväll. Någon förklarade att alla ställen stänger klockan två i LA! Nästan som i Piteå, bara att där stänger de klockan tre. Då kom det fram en liten timid kille och sa att vi kunde gå hem till honom. Det var Dave Foley, TV-stjärna i “Kids In The Hall”. Peter var den ende av oss som hade sett serien, som gick på ZTV, vi andra hade ingen aning vem det var. Men efterfest blev det.
David bryter in:
— När vi sedan kom till Andy visade det sig att Dave Foley var hans store hjälte. Andy var imponerad. Han mumlade saker som: “I can’t believe you guys partied with Dave Foley…”

Merrymakers vs. Bubblegun

“No Sleep ‘Til Famous” fick över lag mycket positiva recensioner, men det är ingen överdrift att säga att den bleknar bort i jämförelse med nya “Bubblegun”. De magiska ingredienserna heter “Andy Sturmer” och “live i studion”. Toshiba EMI har planerat att sälja guld i Japan på tre månader och inget talar för att deras schema ska slå fel. Japaner har en otrolig koll på sådana saker.
— Förra skivan bokstavligen “konstruerades” av enbart oss tre, förklarar David. På “Bubblegun” är vi fem musiker som spelar tillsammans i studion.
— Varav en råkar vara Andy Sturmer, fyller Peter i.
De har alltså ingen fast trummis, men det är de bara glada för, eftersom de lyckades övertala Andy, som enligt deras mening är världens bästa batterist.
— Det är alltså själva grunderna som är lagda live i studion, om nu någon skulle tro att allting är live, förtydligar David. Vi har suttit och gjort pålägg i efterhand i flera månader. Men själva “livefeelingen” finns kvar, med tempon som åker upp och ner. Något slags “naturligt sväng”.
Merrymakers är mer nöjda med låtmaterialet den här gången, både vad gäller texter och musik. De har i större utsträckning samarbetat i komponerandet. Nu föreslår någon en melodi för de andra och om de gillar den gör de färdigt musiken och skriver sedan texten.
— Det gäller att få de andra två att tända på sin låtidé, säger David. Det gör att vi har en hög kvalitetsribba att nå. Vi måste kasta bort en hel del låtar som bara en av oss känner för.
“Bubblegun” släpps i Japan mot slutet av november, medan Sverige får vänta till början av nästa år. En singel kommer i november, i båda länderna. Singelspåren är lokalt anpassade. Svenskarna får njuta av “Monkey In The Middle”. Ett udda singelval, kommersiellt sett. Men det bästa de kan släppa, enligt bandet.
— Den är alltför lång för radion (4:49), inte upptempo, inte glad, utan melankolisk, berättar David. Kort sagt en halvtråkig, lång jävla låt. Men vi ville inte släppa en singel som förstärker vårt rykte som glada och Beatles-influerade, och Virgin gick med på vår plan. I stället släpper vi en Wings-influerad låt, skrattar han.
— Det gäller att nå en viss försäljningssiffra en gång och öka den till nästa. Bygga upp en trovärdighet för att vi kan göra bra låtar. Bolaget kan inte räkna med att vi ska få en jättehit och bli stora som Ulf Lundell med en gång, säger Anders. Det funkar inte så för popband som vårt.
Japan får inte möta Merrymakers “Wings-sida” först. Bolaget valde “Superstar”, med klar listtopparkapacitet. Och som man faktiskt kan bli trött på i längden. “Superstar” är för uppenbar i Sverige, tycker bandet, men i Japan kretsar allting kring singeln och radiospelningar genererar albumförsäljning.
— Vi litar på att Virgin har en fingertoppskänsla för vad det handlar om, fortsätter Anders lugnt. De lyckades ju förra gången.
I japanska butiker finns också en singelsamling, “Andrew’s Store”, utgiven av Polydor. Stockholm Records insåg att det var läge att tjäna en slant på fem år gamla Merrymakers-låtar. Medlemmarnas reaktion är att det är kul att ha den i sin egen skivhylla — bara det inte förvirrar musikköparna.
— Som tur var kunde vi säga till Stockholm att skriva att detta är en samling av gamla singlar, säger David. Så vi är inte sura på dem, förutom att de en gång droppade oss och signade något obskyrt band i stället, Cardigans tror jag de hette…
“Bubblegun” är egentligen ett namn som Sturmer spånade fram som gruppnamn, ett substitut för The Merrymakers. Ty när han berättade för folk att han skulle jobba med Merrymakers blev bemötandet ofta: “Är det en komikergrupp?”
— Andy tycker att vi gör seriös popmusik, så han sa “att heta Merrymakers är som att sätta clownnäsa på Mona Lisa”. Och det håller vi med om. Vår nya platta är inte “merry”, säger Peter.
Trötta på sitt namn hade de länge tänkt byta. Det briljanta förslaget Swell dök upp, men det var upptaget av ett San Francisco-band. Nu kommer de att få leva med Merrymakers.
— När vi kom hem från USA drog Virgin Sverige, som vi just signat med, öronen åt sig och sa att vi hade byggt upp någon form av rykte som Merrymakers, berättar David. Så det slutade med att vi kallade plattan för “Bubblegun” i stället.
— Vi hette ju Ant-Mansson förut, så det har ju i alla fall blivit bättre, skrattar Peter.

Trötta på Beatles-liknelser

Merrymakers får alltför ofta höra att de låter som Beatles. Anders har fått nog:
— För ett tag sedan var det så att om man kunde sjunga med i en sång, ja, då var det Beatles-inspirerat. Men det är helt fel.
— Nej, vi är helt enkelt ett powerpopband i världsklass, bryter David kaxigt in.
Skivan öppnar också i bästa powerpopstil med “Saltwater Drinks”, där Sturmers trummor gör sitt till. Tidigt åttiotal kan spåras i “A Fine Line” (min personliga favorit) där de svajande syntarna à la Magnum Bonum är otroligt fräcka! (Are you quite, quite sure about this? Red)
— Det är dumt att försöka låta som något annat band, men vi kan väl säga att medan vi spelade in gick Teenage Fanclubs “Grand Prix” varm i studion, medger Peter. Men vi gillar fortfarande Jellyfish bäst!
— Vi har influenser från Jellyfish, som i sin tur lånade av Queen, 10 CC, och så vidare. Alla snor från alla — och Jellyfish tog det bästa från olika grupper, tycker David.
Han fortsätter med myndig stämma:
— Jag efterlyser en högre nivå på debatten kring vad band låter som. Många recensenter avfärdar vissa för att deras arrangemang påminner om något de hört förut, men glömmer bort själva låtarna. Låtarna i sig är det viktigaste.

Smakprov på att vara superstars

I Japan har de fått känna på hur det är att vara stjärnor. I Osaka blev de uppmärksammade på Hard Rock Cafe, med hundra japaner som granskade dem när de åt sina hamburgare.
— “Jätten” (Takeshi Kawamura) smög i väg med vår CD till restaurangens DJ och manager, som båda blev jätteglada över att ha Merrymakers som gäster, berättar David.
— Då låg vi högt på radiolistorna med “Monument Of Me”, och snart hördes vi i högtalarna — sammanlagt sju—åtta låtar blandades med Bon Jovi och annan hårdrock. DJ:n började prata och slog på en strålkastare rakt över oss. Vi ställde oss upp och bugade, hela lokalen applåderade. Så otroligt osvenskt från början till slut: att DJ:n ens skulle bry sig om att ett band var där, att han skulle vilja spela vår musik och att alla sedan skulle tycka det var kul. Vi fick signera t-shirts och folk kom fram och pratade.
Detta “zoofenomen” drabbar till och med vanliga utlänningar i Japan, men mångdubblas i Merrymakers fall. Det fortsatte nästa dag då en grupp tjejer satt och väntade på dem i lobbyn.
— Vi åkte för att träffa en amerikansk skivbolagsboss på ett annat hotell där fler tjejer väntade, fortsätter Peter. När vi höll på att skriva autografer slet “Jätten” i väg oss till nästa möte. Vi halvrusade ut ur lobbyn, vår van kom framkörande med tjutande däck och dörrarna öppnades automatiskt och vi hoppade in. Några sekunder av “total stardom” som vi lever på än i dag.
— En grupp fans hade trott att vi skulle komma med shinkansentåget och stått i timtal och väntat på perrongen, medan vi flög in från Fukuoka, skrattar Anders. De hann dock träffa oss på radiostationen.
Fansen utgörs av allt ifrån tonåringar till medelålders människor av båda könen. David fick en liten väska av en tant som sa att han skulle ge den till sin mamma. Jag tror inte sådant kan hända någon annanstans än i Japan.
Men det lär dröja ytterligare ett par månader innan fansen får träffa Merrymakers på riktigt, det vill säga när de spelar live. Så de har något att se fram emot. Tills dess lämnar jag dem med Andy Sturmers avskedsord när han åkte från Tokyo: “I am proud of you guys.”
Det är bara att instämma.