EFTER ROBOTS SPELNING på Herrgårn i Linköping i mitten av oktober sitter Stefan Strandberg, sångare/gitarrist, och berättar om Göteborgs-bandets utveckling:
— Det började med att vi spelade in en demo med en orgel som hade en rytmbox i sig. Det blev en skön ljudbild som vi omedelbart tyckte om. Vi kände att det var bättre än något vi gjort innan. Vi lyssnade mycket på nyzeeländska Tall Dwarfs som gjorde på det här enkla sättet. De nöjde sig med enkla loopar och gitarr, och det blev ändå skitbra låtar.
Jag får berättat för mig hur illa det lät på repetitionerna under två års tid. Att ingenting stämde och att deras skicklige trummis blev ohyggligt trött på medmusikanterna som inte kunde lära sig låtarna kvickt nog. Till slut hoppade han av. En trummaskin införskaffades och plötsligt lärde de sig att repa disciplinerat.
Framgångarna lät inte vänta på sig. En demo som skickats till nystartade skivbolaget Starboy hösten 1996 resulterade i skivkontrakt. I april 1997 släpptes debutsingeln “Gross” och på den vägen är det.
Robot kallas ofta för syntband, bland annat av sitt eget bolag, men det tycker jag är fel. Visserligen är syntar av allehanda slag en viktig del i musiken, men en drivande bas och en rivig indiepopgitarr är av nästan lika stor betydelse. Och framför allt står popmelodin. Kanske beror epitetet på den åttiotalskitschiga synt-slingan i “Gross” eller på det stora antalet syntar som används på albumet “Automagic” (Starboy/BMG), men det mest troliga är trummaskinen.
— Vi har givetvis utvecklat det här med trummaskinen, säger Stefan. Man måste jobba lite med den, det är inte bara att sätta på. De flesta band med trummaskin programmerar så jävla illa och gör det så komplicerat de kan, för egentligen vill de ha en riktig trummis. Du vet, de gör trumfills och sådant, stönar han. Vi försöker göra det enkelt.
— Det är popmelodierna vi vill ha fram, förklarar keyboardisten Magnus Hägglund. Kärleken till popmelodin.
— Egentligen är vi minimalistiska, säger Stefan. Vi krånglar inte till låtkonstruktionerna eller funderar ut en massa arrangemang, utan gör det enkelt och då blir det så här. Det är inte svårare än så. Det är melodierna vi lever på.
Att lyssna på “Automagic” ger automatiskt upphov till name-dropping. Syntljuden avgör vart tankarna går. “Neurobotic” och “Soft On” påminner om Stereolab, “Homo Ludens” om How Do I. Namn som Lightning Seeds, Buggies, Yvonne, Gyllene Tider, Kent och Jesus And Mary Chain rusar snabbt förbi i mina tankar. Men Robot låter inte som något av banden mer än i korta stunder. Mest gemensamt har de nog med 22-Pistepirkko, men där finnarna är genialiska på alla plan får Robot nöja sig med att vara riktigt bra på slingor och melodier.
Trions förstlingsverk är en uppiggande och fräsch skapelse. Fylld med glada melodier, snygga loopar och läckra slingor. Attityden är rättfram och entusiastisk på samma sätt som hos svenska kollegorna Blue och Naked, utan några jämförelser i övrigt.
“Automagic” är producerad av David Möllerstedt och inspelad med mobilstudio i en sommarstuga vid havet. Tänk vad man kan göra nu för tiden. De poängterar producentens insats för slutresultatet och är mäkta irriterade å Davids vägnar att det — speciellt i ZTV — framhålls att albumet är inspelat på Nille Perneds mobila anläggning framför vem som producerat och spelat in det.
Hur gör ni era låtar?
— Stefan kommer med en idé. Det är nästan alltid Stefan, eftersom han är den ende som har en porta, så det är bara hans idéer som fastnar. Vi andra glömmer bort våra, förklarar basisten och körsångaren Karl-Linus Börjesson.
— Han slänger fram några ackord som förhoppningsvis har en melodi, sedan har alla fritt fram när vi tillsammans bygger upp låten. Men Stefan har vetorätt om det är något han inte gillar, fortsätter Linus.
— Alla har vetorätt, det är viktigt, säger Stefan. Trivs vi inte så slängs det åt sidan. Vi vill inte bli ett band med bara en persons vilja. Det ska kännas skönt att lira.
— Jag har problem med att man måste spela och göra promotion för en platta. Att man ska spela samma låtar varenda gång. Och det är ändå bara tolv, säger Stefan och alla skrattar.
Trots viss orutin live finns festivalerna Emmaboda, Arvika och Sommarens Sista Suck i Eskilstuna på listan över genomförda spelningar. Arvika-giget räknas som deras bästa någonsin. Än så länge.
Under sommaren har trion alltså sett en mängd svenska popgäng. Vad tycker de om den inhemska scenen?
— Toppen, säger alla unisont.
— Men visst finns det fortfarande extremt många tråkiga gitarrband som lirar med två guror och tror att det automatiskt blir bra. Så är det inte, tycker Magnus.
Grupper som omnämns med värme är Honey Is Cool, Eggstone och Bob Hund. Ett band som däremot inte ligger Stefans hjärta så nära är This Perfect Day, som han tycker är “bara yta”.
Robot själva är långt ifrån bara yta.
På “Automagic” finns massor av innerlig kärlek. Kärlek till popmelodin.