DET ÄR MED POPBAND som med amerikanska TV-komedier: De finns i överflöd, men få sticker ut och är någonting att ha. Svenska Freewheel är popens “Vänner” — underhållande, charmerande och annorlunda.
När ni läser det här har de släppt tre singlar: “Tribute To Lester Young”, “Starfriend” och “Sweet Swedish Winter” (debutalbumet “Starfriend” kommer den 1 januari 1998, samtliga Vibrafon/MD). Men trots den ringa skivutgivningen är de inga nykomlingar.
— Vi startade under namnet The Excuse för tre år sedan, då jag flyttade från Malmö till Stockholm, berättar sångaren, gitarristen och låtskrivaren Ulf Turesson.
— Ganska snart fick vi med en låt på en svensk samlingsskiva som var ämnad att säljas i Japan. Allting gick fort och Excuse var främst ett arbetsnamn vi kom på under tidsnöd.
De skrev kontrakt med japanska Parco och gav ut EP:n “Na Na Na” och albumet “Century”. Men innan det blev dags att spela in nästa album hade medlemmarna redan tröttnat. De ville satsa mer på Sverige, byta ut namnet som de egentligen aldrig gillat och delvis ändra musikalisk inriktning.
— Excuse var förrätten till Freewheel. Då hade vi ett rockigare sound, mer Creedence-influerat. En form av soulrock, kan man nog säga. I dag lirar vi pop av klassiskt snitt med influenser som spänner över en stor vidd: blödiga balladsångare, Elvis, Johnny Cash, Beatles, tidiga Springsteen, Neil Young och Ted Gärdestad. Alla har de någonting gemensamt, även om det är svårt att sätta fingret exakt på vad. Musiken är innerlig, melankolisk och poetisk, menar Ulf.
Jag undrar om de känner någon samhörighet med sina stallkompisar på Vibrafon, där de numera hör hemma.
— Både ja och nej. Vi har många gemensamma nämnare och delar många referenser, men vi skiljer oss i fråga om attityd. Jag känner att vi inte riktigt spelar på samma bana. Rent musikaliskt är vi besläktade med Per Sunding och hans Eggstone. Personligen tycker jag inte att vi låter som de, men flera har sagt att vi gör det. Freewheel är mer “musikanter” än de övriga Vibrafon-banden. Vi är alla typiska sådana som på foton från barndomen sitter vid ett piano.
Medlemmarna (förutom Ulf även Niklas Fransson, keyboards, Håkan Bacchus, bas, och Fredrik Dahl, trummor) är musiker också vid sidan av det gemensamma bandet.
— Vi kajkar omkring med våra instrumentväskor, beskriver Ulf. Ingen av oss har haft ett jobb som inte har med musik att göra. Fredrik har till exempel varit “sessionmusiker” och spelat med Rocktåget.
En del av försörjningen kommer från egna studion Ping-Pong i Stockholm. Den använder de själva som replokal och där spelar de in sina demokassetter. De är även tekniker eller producenter åt andra band, när de inte gör filmsoundtracks eller bakgrundsmusik åt Anna-Lena Brundin.
De två första singlarna kom emellertid till i Tambourine i Malmö, med superproducenten Tore Johansson vid reglagen. Ulf och Tore lärde känna varandra redan 1991, då Ulf blev tillfrågad att spela i Lady Lynettes band The Spokesmen, vilket han sedan gjorde en kortare period.
Trots att Tore är ett välkänt namn i musikkretsar vet de flesta väldigt lite om honom som person. Han har konsekvent tackat nej till intervjuer och är allmänt tystlåten.
— Han kan nog upplevas som asocial, hårdnackad och envis de första gångerna man träffar honom. Men vi har en cool kommunikation. Ibland undrar folk “hur gick det där till, ni snackade ju inte” när vi gör någonting. Tore är en typisk excentriker. Både han och jag är fruktansvärt produktiva och skulle kunna spela in en skiva på en helg om det krävdes.
Ulf har just börjat jobba som “assistent” — även om han inte gillar ordet — till Tore i Tambourine-studion. De ska dela på produktionsjobben. Ibland är Tore “huvudproducent”, ibland är det omvänt.
— Tore är underbar att arbeta med och innerst inne tycker nog alla som jobbat med honom det. Han är rak och säger exakt vad han tycker.
“Tribute To Lester Young” heter Freewheels underbara debutsingel — en tidlös poplåt som, bortsett från texten, lika väl kunde ha gjorts 1967 som 1997. Trallande, svängig pop med starka band till hela den moderna musikhistorien.
Ulf berättar vad som var så speciellt med jazztenorsaxofonisten Lester Young att det föranlett en hyllningslåt:
— För mig är han en ikon, han chockade samtiden med sin totalt banbrytande stil, även om det kan vara svårt att förstå när man lyssnar på honom i dag. Han var nog mer rebell än både Charlie Parker och John Coltrane.
— “Tribute To Lester Young” är egentligen en hatlåt mot studieförbund. Inte förbunden i sig, utan vad de står för. Man stoppar in alla med långt hår och skinnjackor i något gammalt bryggeri där man har madrasserat väggarna. Praktiskt, så vet kommunen var de har ungdomarna. Rocken har blivit alldeles för institutionaliserad. Jag har själv jobbat som instruktör på ett studieförbund och lärt hunsade killar med nyinköpt röd elgitarr att spela. Det var inte kul, så det slutade jag med.
— Kistan vi bär på omslaget till singeln kan man välja att se på två sätt. Antingen ligger den mest institutionaliserade rockskolan 1 A däri, eller så är det undergroundpopen som är på väg att begravas.