Ett av den svenska skivmarknadens mer massiva genombrott de senaste åren är det som Idde Schultz bjöd på 1995. Med draghjälp från megahiten ”Fiskarna I Haven” sålde hennes självbetitlade debutalbum imponerande åttiotusen ex, hon tilldelades en Rockbjörn för bästa svenska låt och nominerades till en Grammis i samma kategori.
I ett slag blev hon ”Idde” med hela svenska folket.
Pyramidala succéer av denna art kan ofta medföra ett stigma av ”folkhemsartist” och att inte vara ”fin” nog för publikationer av SA:s typ. Dylikt tjafs har vi emellertid alltid åsett med upphöjt lugn, för även om musikalisk kvalitet ofta nog står i omvänt förhållande till antalet sålda skivor, så finns det inget axiomatiskt likhetstecken mellan betydande skivförsäljning och mindre betydande musik.
Och det är ju inte precis som om Idde helt plötsligt skulle ha trollats fram ur rockärmen av något storbolags marknadsföringsavdelning — tvärtom är hon en av de mest rutinerade och meriterade sångerskor och musiker vi har i det här landet. Alltsedan åttiotalet har hon uppträtt på skiva och live med alla från Imperiet och Thåström till Docenterna och Staffan Hellstrand, en kort period rent av som leadsångerska i egna gruppen Torpederna. Respekt.
Idde är till yttermera visso en tjej med oantastlig smak och nästan kusligt bra koll. Tillfrågad i Aftonbladet någon gång runt årsskiftet om sina favoriter från 1996 listade hon bland annat ”Not Forever” med Popsicle som årets svenska låt och ”Love Untold” med Paul Westerberg som utländska, Ulf Stureson som svensk manliga artist och ”Life Is Sweet” med Maria McKee som utländskt album.
Ungefär som om JL, NB och PH skulle ha hjälpts åt att sätta ihop en lista…
Och när hon intervjuades i P3 härförleden berättade hon att Redd Kross gitarrljud varit ett riktmärke när hennes senaste album spelades in — need we say more?
Att hon dessutom (liksom för övrigt hennes syster Irma), i en bransch där alltför många förväxlar bred käft och uppblåst ego med talang, är en av de trevligaste och ödmjukaste människor man kan träffa är sådant vi på SA varmt uppskattar.
Lika varmt som vi uppskattade hennes närmast sensationella gig på fjolårets Hultsfreds-festival. Sällan har vi sett en svensk artist ta scenen i besittning med sådan självklar pondus och, framför allt, sådan glädje över sin musik och mötet med publiken. Uppbackad av ett ruskigt tajt band (där stentuffa gitarristen/keyboardisten Maria Engström särskilt måste framhållas) for Idde — iklädd en frän leopardmönstrad jacka och med guran i högsta hugg — som en skottspole över scenen och levererade ett knippe popdängor vars like inte skådats sedan självaste Belinda Carlisles glansdagar (© PJ).
I hennes egenskap av Staffan Hellstrand-protegé (han såväl producerade som skrev ju nittio procent av materialet på debutalbumet) har det från en del håll uttryckts vissa farhågor runt Iddes förmåga att stå på egna ben när hon nu själv svarar för tio av tolv låtar på nya plattan, ”Vad Man Gör (Och Inte Gör)”.
”Jag hoppas den här blir godkänd och åtminstone får en trea, då kan man känna att man gjort en skiva som är OK”, säger hon själv till SA i följande intervju (nämnde vi att hon är ytterst ödmjuk?).
Likaså tog skivbolaget det säkra före det osäkra och släppte den enda Hellstrand-komponerade låten på albumet, ”Innan Mitt Hjärta Fick Sin Form”, som första singel. Ehuru långt ifrån dålig (Staffan Hellstrand skriver inga dåliga låtar) visar den sig vara ett av de svagare spåren på plattan! (Vilket möjligen indikeras av att ”B-sidan”, Iddes egen ”Någonting Någon Annanstans”, var den som noterades på min playlist i SA #35.)
Nej, alla eventuella farhågor kommer på skam på ett närmast genant sätt, Idde stiger fram ur Hellstrands skugga med en rent bedövande auktoritet.
Utan att ta till stora åthävor har Dagge Lundquist (och, på två spår, PJ Widestrand) åstadkommit en ruggigt driven produktion. På en stabil grund av tunga, metronomprecisa trummor och bastant, men melodisk bas, byggs tjocka lager av gitarrer, ömsom tungt manglande, ömsom läckert snirklande. Att kalla ljudet fylligt är som att kalla Marilyn Monroe för en skaplig brutta…
Plattan är full av subtila finesser, som tvärniten efter ”vi hungrar efter mer” i slutet av inledande ”Hunger”, basglissandot efter ”ska va helt sann” i ”Riktigt På Riktigt”, ”Creep”-skroinksen precis före refrängen i ”Kan Bara Vara Jag”, hela den powerpopjublande ”Vi Kan Vara Överallt” (där förresten Sator-Chips och Nomads-Hasse bidrar med vrålfräcka Plimsouls-gitarrer). Und so weiter…
Och ovanpå allt detta Rösten. Utan att vara ekvilibristisk eller särskilt skolad har Iddes röst en värme, nerv och närhet som ingen annan svensk sångerska ens kommer i närheten av. Stolt, stark och mogen, ändå med en bevekande sårbarhet som går direkt till hjärtat. Lyssna bara på den totala desperationen i titellåtens sista refräng — gåshud!
Texterna är alldeles utmärkta även de. För det mesta gripande små vardagsvinjetter ur ett djupt allmänmänskligt perspektiv, någon gång med en lätt surrealistisk touch. Ofta mycket rörande (ibland får de mig att vilja ge Idde en tröstande kram och säga att ”så ja, så ja, det ordnar sig nog ska du se”), utan att bli överdrivet depressiva. Och så emellanåt med en befriande humor, som i den svidande vidräkningen med Stockholms medievärld (inbillar jag mig…), ”Vi Kan Vara Överallt”: ”Det spelar ingen roll vad du säger/Bara du blir bra på bild/Kom ihåg att om du inte syns/Så finns du inte till/Var inte krånglig eller svår/Gör ditt bästa för att vara en snygg dekor.” ZTV i ett nötskal, eller vad?!
Till sist. Här finns möjligen utrymme för ett visst mått av distans, eftertanke och besinning, men just nu, i skrivande stund, känns ”Vad Man Gör (Och Inte Gör)” som den bästa skiva som gjorts i det här landet.
Någonsin.
Now read on…

John L. Byström (Inledning)

Jag och Idde sammanstrålar på ett trevligt fik med det besynnerliga namnet Lasse I Parken. Idde kommer inte ensam, hon har nämligen med sig Elsa, en söt liten bebis på fyra månader. Elsa verkar inte vara särskilt förtjust i det faktum att mamma ska intervjuas, men finner sig i situationen efter ett tag (hon somnar).

Mastringen av ”Vad Man Gör (Och Inte Gör)” har precis blivit klar, bara några timmar före den här intervjun. Hur känns det nu när allt sådant arbete är över?
— Det är jätteskönt, men det är läskigt också, nu ska den ju ut och bedömas.
Den förra skivan fick väl rätt bra recensioner, vill jag minnas?
— Ja, den blev inte sågad i alla fall, rätt många treor och fyror. Jag hoppas den här blir godkänd och åtminstone får en trea, då kan man känna att man gjort en skiva som är OK.

Publiken kanske köper något annat

Känns det konstigt att så många människor kommer att lyssna på den?
— Ja, fast det är ju omöjligt att veta hur många som kommer att köpa skivan. Förra sålde himla bra, men det berodde givetvis på att ”Fiskarna I Haven” blev en sådan hit. Det är så många som köper det som är populärast just nu och de kanske väljer något annat den här gången. Skivbolaget vill givetvis att den ska sälja lika mycket som debuten, men jag tror inte den kommer att göra det. Jag är jätteglad om den säljer så det täcker vad den kostat att göra, det skulle kännas trist om det blev en ekonomisk flopp.
Hur kom det sig att du förra gången samarbetade med Staffan Hellstrand?
— Jag var ute på turné med Staffan; körade, spelade keyboards och akustisk gitarr, med mera. Då frågade han om jag hade några planer på ett soloprojekt och jag gick faktiskt i sådana tankar. Staffan sa att han gärna skulle vilja producera i så fall. Jag tyckte det lät utmärkt och sedan gick allt i en rasande fart. Vi började jobba ihop och han skrev enormt många låtar. Jag hann inte bidra i någon större utsträckning, eftersom jag inte var så van att skriva, men det kändes roligt i alla fall. Staffan är så driven, han får saker ur händerna avsevärt snabbare än vad jag klarar av.
Hur känns det att sjunga hans texter, de kan ju vara en aning speciella?
— Jag valde låtar som jag kände att jag kunde sjunga, som jag kunde identifiera mig med eller bli berörd av. Vi pratade inte direkt om vad texterna handlade om, men Staffan skrev ju låtarna åt mig och inte för att han själv skulle sjunga dem. ”Vita Hus Och Lila Slätter” var visserligen en av hans gamla B-sidor, men i övrigt var allt nytt.

Idde Schultz-kopia

”Fiskarna I Haven” blev alltså en hit av stora proportioner, och ett bevis på dess framgång måste väl vara att det dök upp en Idde Schultz-kopia i TV-programmet ”Småstjärnorna”.
— När programmet sändes var jag tillsammans med mitt band i Skellefteå för att göra en spelning och vi satt hela gänget och kollade. Det var verkligen rörande att se. Tjejen, Nancy Tallsmed-Marcovic, levde sig in så pass att jag faktiskt kunde känna igen mig i det hon gjorde. Jag skrev ett brev till henne och sedan har vi brevväxlat lite. När jag spelade på Tantogården för ett tag sedan var hon där och tittade tillsammans med sin mamma.
Är det lika roligt att det finns en ”Smurfarna I Haven” på ”Smurfhits”?
— Jag måste säga att den där smurfmusiken stinker, faktiskt. Det är så vedervärdigt, hela idén med uppspeedade röster.
Smurfarna var nog bättre förr?
— Njaa, jag kan inte påstå att jag var särskilt förtjust i ”Hallonsaft” heller…
Du har inte råkat ut för något coverband som kört den?
— Nej, inte när jag varit ute, men Staffan fick en kassett från ett gäng som spelade covers med irländsk folkmusiktouch och de hade gjort en hurtig version av ”Fiskarna I Haven”. Det lät kanske mer kul än bra, men var i alla fall skoj att höra.
Kände ni att ”det här är hiten, den måste bli singel”?
— Nej, vi släppte en singel mest för att folk skulle veta att någonting var på gång. Dessutom lämnade vi över valet av låt till skivbolaget och de tog det spår de ansåg hade störst chans att bli en sommarhit. Det gick ju rätt skapligt i alla fall…
Det får man hålla med om. Plattan sålde, som sagt, väldigt bra, och din popstjärnestatus ökade markant. Men det har inte medfört att du dykt upp på löpsedlar och i lekprogram i TV?
— Nej, jag försöker hålla mig borta från det. Jag har fått massor med erbjudanden från TV om att medverka i alla möjliga sorters program, men om det inte har med musik att göra tackar jag nej. Jag har ingen lust att sitta i någon paneldebatt eller att visa upp mitt hem för allmänheten. Jag kan inte säga att det är fel att ställa upp på sådant, men för mig känns det inte rätt.

Skrivit med pojkvännen

Då kanske vi ska snacka lite om nya plattan, ”Vad Man Gör (Och Inte Gör)”. Vilka låtskrivare finner vi på den?
— Jag har skrivit det mesta själv, tillsammans med en kille som heter Fredrik Boquist. Jag och Fredrik har gjort tio låtar och sedan är det en vardera från Docenterna och Staffan Hellstrand, ”Faller” respektive ”Innan Mitt Hjärta Fick Sin Form”.
Hur lång tid har arbetet med skivan tagit?
— Fredrik och jag började med låtskrivandet för ungefär ett och ett halvt år sedan. Vi har tagit ganska lång tid på oss, eftersom vi båda är relativa nybörjare på området. I augusti 1996 presenterade vi några alster för skivbolaget och tog kontakt med Dagge Lundquist för att höra om han ville producera, vilket han tackade ja till. Vi fortsatte att skriva under hösten och eftersom jag skulle få barn spelade vi in i februari och mixade under våren, så att allting i princip var färdigt två veckor innan hon föddes. Men sedan har vi kompletterat med några saker under sommaren.
Din låtskrivarpartner, Fredrik, hur träffade du honom?
— Han är min pojkvän, och Elsas pappa. Vi har varit tillsammans i fyra år. Vi har så där småpetat med melodisnickrande tidigare, men började på allvar inför arbetet med detta album. Vi skaffade replokal på Fryshuset där vi repade två gånger i veckan, spelade in demos och sådant.
Går det bra att skriva tillsammans med den du bor ihop med?
— Det funkar jättebra, annars skulle vi inte göra det. Vi sitter inte med varsin gitarr och skriver ihop, utan är på varsitt håll och kommer på olika melodisnuttar eller textrader, sedan ses vi i köket och går igenom vad vi har. Presenterar och bollar idéer, ser vad som går att göra någonting av och vad som bör läggas åt sidan.
Inget som kommit fram genom att ni ”jammat” i replokalen?
— Nej, det är det nog inte. Vi är inte tillräckligt bra på att spela för att improvisera fram saker. Möjligtvis att vi kommit på vissa fragment som vi sedan kunnat arbeta vidare på hemma. Våra demos låter förskräckliga, men är mest till för att presentera våra idéer för de musiker som spelar på skivorna. Men vi blir bättre och bättre! Nyligen lärde jag mig äntligen hur jag ska programmera trummaskinen, det har gitarristen Fredrik Blank fått visa mig. Tidigare tryckte vi antingen på ”Rap 17” eller ”Rock 1”, vilka är de bästa kompen som finns inbyggda i maskinen, men de är ändå dåliga och stela.

Relationstexter

Vilka ämnen behandlar du i texterna?
— Så här i efterhand har jag upptäckt att rätt många texter ställer frågor om identitet och vem man är, skivan heter ju ”Vad Man Gör (Och Inte Gör)”. Det mesta är relationstexter, inte tjej/kille-kärlekstexter, utan mer om förhållandet till andra människor. Inga dagboksanteckningar, men det finns ändå självupplevda bitar. Jag och Fredrik har skrivit ihop, så vi har snackat om saker vi funderat på eller varit med om. Eller någonting vi läst eller sett i vår omgivning.
— Det blev lite dystert, det är ingen ”happy” skiva precis. En hel del om ensamhet, uppbrott och brustna illusioner. Det är lättare att skriva eftertänksamma, dystra saker på något sätt (skratt). Jag har försökt med gladare texter, men det blir lätt platt. Efter att jag fått Elsa kompletterade vi som sagt med några låtar och passade då på att lätta upp det hela med ett par glada upptemponummer. Men det berodde inte på Elsa, utan på att vi kände att helheten blev bättre med några spår av den sorten.

Annorlunda när man skriver själv

Känns den nya plattan mer som ”din” skiva än den förra?
— Den första kändes också som min, fast kanske på ett annat sätt. Jag valde ju sånger som jag tyckte om och kunde göra till mina. Fast det var mycket Staffan, i och med att han har sina speciella melodier och sitt säregna språk. Det är klart, det blir annorlunda när jag skriver låtarna och funderar på texter själv.
— Jag tycker i alla fall att nya plattan är en utveckling av debuten. De skiljer sig självklart lite grand, men det är fortfarande popmusik och melodibaserat. Fast det är väl andras uppgift att peka ut likheterna och skillnaderna mellan de två, de ligger för nära mig för att jag ska kunna bedöma detta.
Eftersom vi popskribenter, och förhoppningsvis även läsarna, älskar den ädla sporten namedropping är det dags för ett av våra älsklingsspörsmål, nämligen det om favoritband och influenser.
— Jag lyssnar främst på pop- och rockmusik, både ny och gammal. Lemonheads, Aimee Mann, de poppiga sidorna av Smashing Pumpkins, Paul Westerberg, Beatles, Blondie… Jag har köpt Radioheads nya, fast den har jag inte hunnit lyssna in mig på, och så är jag nyfiken på Teenage Fanclubs senaste. Inför albumet lyssnade vi på hyllningsplattan till Carpenters, ”If I Were A Carpenter”. Halva skivan är tråk-dålig, men resten, med artister som Sonic Youth, Sheryl Crow, Bettie Serveert och Redd Kross, är verkligen jättebra. Det finns några låtar där som vi haft lite som ledstjärna. Sedan finns det annat vi låtit oss inspireras av. Inför ”Hunger” lyssnade vi på Weezer, och Velvet Underground är ett band som dyker upp då och då. Det finns ett spår på första skivan som heter ”Jag Väljer Mina Drömmar Själv”, som jag skrev versen till, som är Velvet-inspirerad, och på den nya finns ett som påminner om ”Sunday Morning”.
— Innan vi skrivit texter till låtarna gav vi dem arbetsnamn som ”Neil Young” och ”Small Faces”, beroende på hur vi tyckte att de lät. De slutgiltiga versionerna blev dock helt annorlunda. ”Neil Young” heter numera ”Någonting Någon Annanstans” och den påminner ju inte alls om honom.
Hur som helst ska det bli intressant att få höra de nya låtarna live, för nog ska du väl ut på turné?
— Enligt planerna ska vi ligga ute från mitten av oktober till slutet av november och möjligen ända in i december. Sedan kanske vi fortsätter nästa vår också, det beror på…