Stockholmska dödsmetallarna Tiamat tillhör — som kanske inte är speciellt bekant för den genomsnittlige läsaren av denna wimppoppublikation — våra största musikexporter.
Deras förra, och särdeles utmärkta, album ”Wildhoney” sålde i hundratusen ex bara i Tyskland.
De har precis headlinat gigantiska Dynamo Open Air i Holland inför 80 000 åskådare (något sångaren och kapellmästaren Johan Edlund beskriver som ”höjdpunkten i mitt liv”), ska spela på Hultsfreds-festivalen och är aktuella med nya fullängdaren ”A Deeper Kind Of Slumber”. Men de låter inte längre speciellt mycket hårdrock.
SA träffade Johan i studion i Dortmund och fick höra en hel del om beröringspunkter med, och betydelsen av, Pink Floyd.

Häromveckan slog det mig som en våldsam blixt, det ganska coola faktum att den fungerar allra bäst nattetid i en ödslig tunnelbanevagn med walkmannen på riktigt kraftig volym — företrädesvis med djup megabass.
Den rymdfulla, ödesmättade och klaustrofobiskt frustrerade känsla som genomsyrar hela Tiamats ”A Deeper Kind Of Slumber” (Century Media/HOK) gör sig helt enkelt som effektivast i ett tillstånd av vad man kan kalla ”accentuerad ensamhet” — t-banan har ju som bekant (?) en förmåga att generera detta tillstånd. Detta är så klart individuellt, men insikten som slog mig var kraftig. För att fylla på känslan ytterligare kan rekommenderas att du precis varit på ett segt och misslyckat krogförsök och fått till en usel verbalförstoppande berusning i kroppen.

Tragiskt ingenmansland

Tiamat är nämligen ett band som verkligen förvånar. Från att ha harvat i ett tämligen tragiskt ingenmansland mellan symfonisk och bombastisk gothrock med Pink Floyd-rötter och sunkigt nedstämd dödsmetall har kapellmästaren Johan Edlund nu fortsatt med det han tydligt inledde med förra albumet ”Wildhoney”. Han har kastat bort allt som ens kan indikera släktskap med dödsmetall. Och detta trots att de befinner sig på ett av Tysklands allra framgångsrikaste metallbolag. Att det kanske är just därför de är Century Medias mest inkomstbringande band kan vi bara spekulera i, men det ter sig ju onekligen vara ett trovärdigt påstående…
Pink Floyd-rötterna finns emellertid kvar, och det starkare och mer tydligt än någonsin. Det knyts samtidigt ihop med den så kallade ”dark wave”-våg som nått gigantiska framgångar i synnerhet just i Tyskland. Det är en genre som trots sina nedstämda gitarrer och stundtals grymtande ilskna sång är fast förankrad i åttiotalets goth, den musik som lett till flest svarta hårfärgningar och bantningsförsök för att komma i de snäva byxben som ”krävdes” bland fansen. Band som Sisters Of Mercy och Fields Of The Nephilim är lite av gudar.
Tro dock inte att jag är ironisk när jag påstår att denna nya kombination är lyckad. Även om jag som gammalt gothkid — Sisters och Mish var stora i min grottlika gymnasiala värld — kan finna det svårt att tampas med mitt förflutna på ett objektivt vis kan jag helt utan sarkasm och överseende leenden konstatera att denna bastard är lyckad.

Pretentioner ett krav

”A Deeper Kind Of Slumber” är naturligtvis ett oerhört pretentiöst och in i minsta detalj humorbefriat verk, således en platta som mycket väl fungerar när man ska demonstrera vilket enormt bra ljud det är i ens stereo. Dire Straits ”Brothers In Arms” är väl den som enligt myten används oftast till detta, annars fungerar Prefab Sprouts samlade produktion alldeles förträffligt. Eller det likaledes dyngpretentiösa The The, som i medlemsformen dessutom påminner väldigt mycket om Tiamat.
Det faktum att de har en person som är en så karaktäristisk frontfigur att han ”är” bandet, samt att de övriga medlemmarna bytts ut gång på gång utan vare sig bekymmer eller inriktningsångest är ju tydligt. ”Kapellmästare” eller ”diktator”, välj själva. Matt Johnson slår förvisso Johan Edlund i tävlingen om vem som har mest musiker på en platta (”Infected” hade ett drygt hundratal), men annars är själva koncepten likartade as fuck.
Att det uppfattas som pretentiöst är, säger han, bara bra. Precis som Brett Anderson inser Johan att pretentioner krävs för att uppnå något.
— Jävlar, det här är ju fruktansvärt…
Johan Edlund — som inte hört talas om The The — har i två och en halv månader varit frivilligt fängslad tillsammans med sin producent Dirk Draeger i Woodhouse Studio, som ligger i Hagen utanför Dortmund. De andra medlemmarna, Thomas Petersson, gitarr; Anders Iwers, bas; och Lars Sköld, trummor, drog hem direkt efter att de gjort sina respektive pålägg, och detta är en form av dagen D. Plattan är, bortsett från några, vad Johan självironiskt kallar, ”hårdrocksklichéer” — vattenfallsljud, fågelkvitter, explosioner — helt färdigmixad och klar och tiden har blivit mogen för att spela upp resultatet för ett gäng influgna journalister. Alla sitter ihopsjunkna med varsin skivbolagsbetald flasköl och ser oerhört allvarliga ut, ingen yppar ett ord om vad de tycker, stämningen är tyngd av ett märkvärdigt allvar. Det är liksom tunga grejer det här.
— This is gonna be the first single…
En korpulent kille som är chefredaktör för ett av Tysklands ledande metallmagasin säger plötsligt, efter att Johan spelat upp ett par låtar, att han är ”mycket imponerad”, att han aldrig hört något liknande. En engelsk journalist drar några paralleller med några band jag aldrig hört talas om. Johan, som inte heller känner till dem när jag senare frågar, nickar nervöst och tackar. Själv tycker jag det låter läckert, suggestivt och bombastiskt. Många av låtarnas grunder är lagda helt på elektronisk väg, trummaskiner och svepande syntar kombineras med liveinspelade orientaliska instrument och sensuella oboer.
Stundtals låter det som NIN, stundtals som Depeche Mode. Infallsvinklarna är extremt mångfacetterade, schizofrent är bara förnamnet. Ibland nästan lite hallucinatoriskt. Mest påfallande är, som sagt, den grymt precisionsmässigt genomarbetade produktionen, men också att Johan — som näppeligen kan anklagas för att ha en stor sångröst — har kommit fram till att om man mixar upp sången jävligt högt och liksom viskar orden blir effekten snygg.
— Jag har jobbat väldigt mycket med sången, som jag aldrig tidigare varit särskilt nöjd med, berättar han. Och det är Pink Floyd och Roger Waters som inspirerat mig mest i det fallet. Och det över huvud taget, faktiskt.

Får gåshud av Pink Floyd

Vi åker tre timmar fram i tiden, Johan sitter på en rockklubb som heter Rock Garden som varvar No Doubt med Bush och får tyska uppklädda människor att jubla av glädje. Han dricker gin & tonic och pratar. Om Pink Floyd. Vilket han även ägnade resan in till Dortmund med att göra. Han älskar Pink Floyd. Han berättar utan tillstymmelse till tvekan att ”The Final Cut” är den bästa skiva han någonsin hört. Samt att Pink Floyd på Ullevi i Göteborg är den allra bästa konsert han sett. Han stod längst fram och blev så påverkad att han nästan började gråta. I synnerhet när de körde låten ”The Final Cut”.
— Åhhh, säger han och tänder en cigarett. Den är verkligen så jäkla kraftfull. Han liksom vrålar ut sin ångest till de underbara tonerna, sin oerhört privata vånda, hur ynklig han är och det är så snyggt. Jag får gåshud när jag tänker på den, det är något jag verkligen kan relatera till. Det hörs väl att jag gillar dem. Men vi är inte värdiga, för mig är det nästan religiöst. Jag kan inte relatera till Alanis Morissettes kvinnliga ångest, det går liksom inte (”Ironic” har precis kommit i gång ner på diskot och fått både mustascher och hockeyfrisyrer att kasta sig in på dansgolvet). Men Pink Floyd… Ja, det är verkligen hur bra som helst. Över huvud taget är musik allra bäst när den är mollstämd, tycker jag.
Inte särskilt förvånande, nej. Även om första singeln, ”Cold Seed” närmast är att betrakta som en poplåt finns inte många melodier som ligger i dur i Tiamats värld. Något som däremot är förvånande är att inte ens Johans utseende går att härleda till hans historia som ”hård” kille. Liten och tunn, rakad skalle med stilig tatuering på bakhuvudet vars bläck knappt torkat.
I sina skinnbyxor och i sin tajta svarta t-shirt ser han ut som en klonad version av technorockaren Moby och fotografen Karl-Fredrik von Hausswolff. Märkligt. När han senare berättar att just Moby är lite av en favorit, vid sidan av Chemical Brothers och Prodigy, suckar jag bara i samförstånd. Det är faktiskt oerhört skoj och uppfriskande att få fördomar pulvriserade. Kan varmt rekommenderas.
Andra saker som dyker upp under den sena och alltmer berusade kvällen är snack om Tiamats förbandsturnéer till Motörhead och Black Sabbath. Motörhead nämner han som urtrevliga snubbar, medan Black Sabbath är ett kapitel han helst vill glömma. Då jag varken hade bandspelare eller anteckningsblock vid tillfället kan jag inte ge er direkta citat, men hans huvudtes gick ut på att alla i bandet var genuina svin, att Tiamat behandlades som skit och att han i princip skulle vilja slå Black Sabbaths medlemmar på käften.

Kan inte censurera sig själv

Dagen efter träffas vi igen på ett café, mestadels befolkat av någon slags MC-klubb. Alla ser ganska arga ut, har — jo då — hockeyfrisyrer och mustascher och rockmusiken är hög. Iggy And The Stooges kör ”Search And Destroy” på alldeles för hög volym medan Johan berättar att han efter klubbesöket fortsatte till en bar (”som jag gillar eftersom man blir lämnad i fred och kan sitta och dricka för sig själv, och så blandar de typ speed metal och Kraftwerk, discjockeyn är helt schizofren”). Det blev sent, så frukosten lämnas i det närmaste orörd. Kaffe och cola går hem bättre. Vi börjar prata om Johans texter, om även de går att härleda till Pink Floyd.
— Ja, jag vet inte. Det vore förmätet, de är liksom här uppe (måttar ovanför huvudet med handen). Men att det ska vara självutlämnande är lite av poängen, att inte sätta sig bakom en mask. Jag skriver ner rader och inser sedan att det är för personligt, men jag kan inte börja censurera mig själv. Jag måste göra det.
Är det några särskilda återkommande teman?
— Klassiska teman, förstås. För att det betyder något för alla. Brusten kärlek. Jag separerade från ett långt förhållande samma vecka som jag bokade studion, vilket förstås påverkade texterna väldigt mycket. Hon har egentligen inget med skivan att göra, det är hur jag reagerade på det. Framför allt att jag inte reagerade så mycket som jag trodde jag skulle göra. Jag hade önskat att jag blev helt nere, men jag blev inte det och det… gjorde mig rädd. Att jag börjar bli apatisk inför något som borde vara oerhört viktigt. Stora delar dör i en, man slutar bry sig om världen, men här ska man gå… Och jag började ifrågasätta vad jag gör, att jag spelar in musik och åker på turnéer och vad det leder till. Vilket väl är det som gör allt värt det, det här bandet. Men jag offrar en hel del.
— Efter förra skivan turnerade vi mer eller mindre oavbrutet i två år och det pajar mycket. Vi har turnerat extremt mycket, under nittiotalet är vi nog det svenska band som spelat mest utomlands, tror jag. Så jag kan inte ha ett normalt liv. Inte för att jag ska klaga bara, det är förstås kul, men…
Något särskilt du tycker att du har offrat?
— Jag hatar mig själv när jag börjar skylla saker på bandet, men två viktiga förhållanden har pajat mycket beroende på det. Och då börjar jag fundera om det viktigaste är att åka runt och stå på en scen eller börja bygga upp ett riktigt liv. Det känns normalt för mig att drömma om att sitta hemma och kolla på TV. Även om min situation för många är avundsvärd är det väl så att man aldrig blir nöjd, att man vill ha det som finns på andra sidan. Men det går ju inte…

Gillar inte gotisk metall

Vi börjar prata musikalisk bakgrund och uppväxt. Johan berättar att (surprise!) ”The Wall” med Pink Floyd är den platta som påverkat honom mest, det var den som inledde steget från att lyssna på barnskivor. Nationalteaterns dito är annars den första LP han minns.
— Min pappa köpte ”The Wall” när jag var typ tio år och jag tyckte den var så oerhört ball och mäktig, med helikopterljud och sådant. Även om jag egentligen inte förstod någonting har den förföljt mig sedan dess. Fast det var när jag var fjorton—femton och började köpa Iron Maiden-plattor som drömmarna började komma, allt med dem var så spektakulärt. Och sedan skulle ju alla spela i band, vi med. Helt talanglösa var vi, men fick ändå göra en skiva. Kan fortfarande inte förstå varför…
Lyssnar du på metall nu? Vad tycker du om era tidigare alster i den genren?
— Nä, jag lyssnar inte på det alls. Det är inte så att jag tar avstånd från det, men inget jag väljer att sätta på. Det finns väl några coola band kanske, men jag är inte alls insatt. Men vi blir ju fortfarande förknippade med den scenen, för folk vet inte var de ska placera oss och då är det enklast att köra på den grej vi var förut… Hade vi varit ett renodlat technoband hade det varit enkelt… Men jag tycker det är skitkul att det inte är så lätt att etikettera oss.
Det pågår ett stort uppsving för gotisk metall just nu, och man kan klart hitta paralleller med er i det…
— Rent generellt gillar jag inte genren alls, även om en av mina absoluta favoritplattor är den sista med Fields Of The Nephilim, ”Elizium”, en av mina tio favoriter. Annars är det mest påfallande att alla de där banden är så oerhört distanslösa till sin grej, som Moonspell. Fruktansvärt… Sisters var ett band jag gillade mycket förr, men inte nu längre. Generellt har jag svårt för åttiotalet, det förmodligen sämsta årtiondet i pophistorien. Sjuttiotalet gillar jag som fan, inte sjuttiotalshårdrocken, men mycket av det symfoniska lät fantastiskt bra. Och nittiotalet är guld, det finns fantastiskt mycket bra musik i dag.

Tar inte kritik på allvar

Det talas ofta om Tiamat som ett koncept?
— Vi försöker att inte fokusera så mycket på någon person, eftersom det ändras hela tiden. Det var därför vi inte hade några gruppbilder på förra skivan, till exempel. Lite Pink Floyd det också, att inte ha loggan på omslaget, att göra långa låtar så att skivbolaget inte ska kunna göra videos. Det har visserligen gått över lite nu. Men jag vill hålla uppe en bandkänsla, nu är vi fyra som funkar väldigt bra ihop, jag betraktar det som ett ”band” och alla som spelar ska känna som det är en liten familj. Man kan inte stå och hata varandra på en scen. Även om jag skrev allt till denna platta och de blev tillsagda vad de skulle spela.
Vad tycker gamla konservativa dödsmetallare, som fångade er från början, om er nya inriktning? Tycker de att ni svikit?
— Jo, det händer fortfarande att det kommer corpse paint-målade snubbar och vill höra låtar från första plattan, men mer och mer sällan. Men vi har vunnit fler än vi förlorat, tror jag. Vilket ju inte är så konstigt…
Funderar du över hur folk reagerar när de hör Tiamat?
— Det är jäkligt svårt att tänka sig att det finns folk som sitter och lyssnar på det man gör (bara i Tyskland såldes ”Wildhoney” i hundratusen exemplar). Att folk har minnen till ens musik, att folk sitter och relaterar till texterna. Det är kanske lika bra att jag aldrig kommer att greppa det. Men jag har fått mycket brev i den andan och det är förstås konstigt, men — som sagt — svårt att begripa.
Du tänker inte alls på det när de skriver?
— Jag tror att folk kan relatera till saker bara om man gör något utifrån sig själv och inte tänker på det, att det är helt ärligt. Att man inser att ”Ja, han menar verkligen det där”. Att det kommer från någons inre. Om någon kritiserar det och tycker det är ambitiöst och löjligt, varsågod! Det stör mig inte. Jag kan inte göra något annat. Om folk kritiserar det jag skriver kritiserar de mina känslor och det kan jag inte ta på allvar. De känner inte till något om mig ändå.
Vi småpratar lite, jag frågar Johan vad han sysselsätter sig med utöver musiken. Han säger ”inte mycket”, men det visar sig att en av hans stora passioner är fotboll (”vilket kanske inte är så coolt, ur en hårdrockares synvinkel, ha ha”).
Vi kommer således fram till att det är just denna dag Hammarby firar sitt hundraårsjubileum, vilket får honom att önska att han i stället befann sig på Bajens hemmakrog Kvarnen i Stockholm. Medan jag tar planet hem och hinner medverka lite grand i firandet fortsätter Johan emellertid att arbeta. Ytterligare några journalister har flugits in till det mörka Ruhr-området.
— Det här är bara början, säger han.
I sommar ska Tiamat spela på en hel del festivaler, bland annat ska de headlina prestigefyllda Dynamo i Holland. Johan ser naturligtvis fram emot det, med bävan och glädje i kombination. Hur lång den efterföljande turnén ska bli, och i vilken form, vet han dock inte. Det har pågått förhandlingar med Nick Cave, Depeche Mode och David Bowie om förbandsspelningar.
Annars kör de en egen turné, Johan säger att det förhoppningsvis ska bli arenor denna gång, så de kan få möjlighet att använda sig av sin påkostade, utvecklade ljusshow. Ytterligare ett gott tecken på att de mer och mer flyter från sin gamla nisch. Och så börjar han prata om Pink Floyd igen.