EFTERTÄNKSAM, LITE FUNDERSAM, ändå pratsam. Han vill inte säga saker som kan bli fel i tryck, samtidigt som han inte alls är rädd för att dela med sig av sina åsikter. Hans tankar rör sig gärna mot de stora livsfrågorna, men tycks heller inte fjärma sig från ”det lilla” i tillvaron.
Pelle Ossler är för de flesta ”den andre” gitarristen i Wilmer X, alltså inte Nisse Hellberg. En del kanske minns Pelle från Amazonas. Några förknippar honom rentav med Helsingborgs-punkarna Svettens Söner från tidigt åttiotal eller garagerockande Slobster, som fanns med på ”A Real Cool Time”-samlingen.
Han och jag har en tid haft viss korrespondens angående Replacements och Paul Westerberg, som vi båda beundrar. Bland annat bad Pelle mig ordna fram texten till ”We’ll Inherit The Earth”. Då frågade jag inte varför. Det gör jag nu.
— Jag hade tänkt göra en svensk översättning av den och få Paul själv att medverka på inspelningen. Det var i samma veva som det snackades om att han skulle komma till Sverige. Men det blev ju aldrig av, tyvärr.
I fjol skickade Pelle mig en demo med tre låtar: ”Hotel Neanderthal”, ”Längre In” och den fantastiska, hitvänliga popen på ”Solens Son”. Det höll för hög kvalitet — låt- och textmässigt — för att stanna på demostadiet. Således blev jag väldigt glad när Peter Kagerland från Nonstop Records ringde och berättade att hans bolag skulle släppa ett fullängdsalbum med Ossler, som Pelle kort och gott väljer att kalla sig som soloartist.
Plattan, som också fått namnet ”Hotel Neanderthal” (Nonstop/Border), dämpade inte direkt min entusiasm. Pop/rock med en för det här landet ovanlig nerv. Ibland — i synnerhet i titellåten — med ett desperat driv. Bra texter som tränger sig in under skinnet och sätter sig kvar. Makalöst och egensinnigt gitarrspel. Personlig sång på tydlig Helsingborgs-dialekt. Originellt och kommersiellt potentiellt på en och samma gång.
Lyssna till fiol- och cellobeklädda balladen ”Snömannen” och hisna.
— Jag köpte en bok på ett antikvariat i Köpenhamn, ”Den Afskyelige Snemand” av en dansk professor, C.M. Poulsen, som letat efter snömannen och är övertygad om att den finns. I boken presenterar han fakta och det var fascinerande att läsa, jag blev helt säker på att det finns en snöman. För nepaleser och tibetaner är inte frågan om den existerar, den är till och med fridlyst.
— Himalaya är jättestort, mycket större än Sverige, det är inget område man lätt sveper över med en helikopter. Där finns gott om utrymme att gömma sig. Den här professorn skriver att förmodligen är den av någon utdöende stam — kanske finns bara några få exemplar kvar, om några alls — av en gren av människan. Eller apan. Det är ju nära tropiska områden och den kan ha valt att dra sig undan uppe i Himalaya.
— Det är en så sorglig historia. ”Snömannen” handlar om en av de här två ensamma varelserna. Det är bara de i hela världen. Jag kände likadant när min flickvän lämnade mig, det fanns liksom inga andra än hon och jag. Jag var så fruktansvärt kär i henne, så kär som jag kanske aldrig varit innan, och kände: ”Alla andra är av en annan art, fattar du inte det?!”
Vi träffas i Norrköping över en chili con carne-lunch och tre koppar kaffe. Han stannar till på väg upp mot Stockholm och är lite trött efter att stigit upp tidigt i Malmö, där han bor tillsammans med flickvännen, som han återförenats med. Trots tröttheten är han lättpratad, glad och så där full av livstro som bara en nybliven far kan vara. En dotter föddes på årets första dag. Strax därefter förlöstes alltså soloalbumet. En gammal dröm, som äntligen blivit verklighet.
— Det låter nog patetiskt, men det var faktiskt den här Wilmer-låten ”Blod Eller Guld” som fick mig att inse att jag är tvungen — om jag ska göra något eget — att göra det fullt ut. Inga skydd, utan med min egen dialekt, mitt eget språk, mina egna ord, annars kan det lika gärna vara. Om man ska vinna någonting måste man kasta sig utför avgrunden — det läste jag in i ”Blod Eller Guld”. Jag berättade detta för Nisse och han såg helt frågande ut, förstod ingenting (skratt).
Då Pelle endast skrivit texter på engelska tidigare (undantaget Svettens Söner) provade han lyrik och låtar på sin äldre bror och sin flickvän.
— Min äldre bror var också med i Svettens Söner och han är som äldre bröder brukar vara, en slags hjälte. Jag skickade några låtar jag gillade till honom — två med Church och en med Violent Femmes — och bad honom översätta dem till svenska. Det gjorde han och klarade det bra. Så jag tänkte: ”Kan han så kan jag.” Då skrev jag några texter och gav till honom. ”Det här är jättebra, bättre än mina översättningar”, sa han. ”Wow!” tänkte jag och visade dem för min flickvän. Hon gillade det också och då lossnade det lite, när jag kunde sjunga mina låtar för henne utan att rasa ihop av skam.
Soloalbumet betyder mycket för Pelle, det märks, en sorts frigörelse, en bekräftelse på den egna förmågan. Han berättar att han efter att ha fyllt trettio genomgick en kris där han tänkte: ”Nu jävlar Pelle, nu måste du visa vad du kan! Även om det bara är trehundra människor i hela världen som är intresserade så måste i alla fall de få veta, annars kommer du att ångra dig i resten av ditt liv.”
Från första ton på skivan till sista bokstav på konvolutet har han därför velat ha kontroll. För att det är hans, och ingen annans, grej. Om än med hjälp från många, såväl med omslaget som med musiken. Musikerna är gräddan av skånska rockgestalter och som producenter står, förutom Pelle, Martin Hennel och Magnus Börjeson.
I vår ska han ut och spela med sitt liveband bestående av Micke Gustafsson, gitarr (fd Legendary Lovers, numera Bushpilots), Måns Wieslander (Elevator Adam), som i vanliga fall är gitarrist, men här basist, och trummisen Conny Städe (Kerb Crawlers, Dolkows, Elevator Adam).
Tror du många förväntar sig att det ska låta som Wilmer?
— Har faktiskt ingen aning. Bland Wilmers följeslagare tror jag inte att jag står högt i kurs, utan är mer en diffus figur som spelar konstiga grejer på gitarren, så jag vet inte om någon ens är intresserad, skrattar han.
Skivan låter heller inte speciellt mycket Wilmer X. Försökte du medvetet skilja dig från det eller blev det så naturligt?
— I början tänkte jag på att jag måste ge upp den linjen, att det inte får bli efter något koncept jag snappat upp från Nisse. Men nu känner jag mig trygg i det jag gör. Jag har helt andra referenser, andra harmonier som snurrar i mitt huvud, så det kan aldrig bli som Wilmer, jag behöver inte oroa mig för det.