DET SÄGS ATT när fotbollslaget Boca Juniors i Argentina skulle bestämma vilka färger de skulle ha på dräkterna kom de inte överens, varför någon föreslog att de skulle ta sina färger från den första båten som kom in i hamnen. Båten var svensk och sedan dess spelar de i blågula dräkter. Boca Juniors som Maradona tillhör och spelade sin senaste match för, innan hans intresse för inhemska grödor inte längre gick att kombinera med idrottande.
En tidig upplaga av laget pryder dessutom omslaget till debutplattan med ett av våra mer anonyma popgäng — Mufflon 5. Trots bländande recensioner har medias intresse för dem varit minst sagt svalt.
— Ja, ett par artiklar i GP och GT bara, berättar Karl Mogren, sångare och gitarrist i kvartetten från Göteborg, som i övrigt består av Fabian Edmar, gitarr och sång, Olle Netzler, bas och sång samt Lars Tovinger, trummor och sång.
— Visst känns det lite surt att ett band ofta hypas och får spaltmeter efter bara en demo, medan vi inte varit med någonstans, ja, förrän nu då både SA och Pop gjort grejer om oss, erkänner Kalle, men fortsätter:
— Vi är trots allt glada att vi får spela in och ge ut skivor. Några verkar ju dessutom gilla dem väldigt mycket och det är viktigare för oss än att många tycker de är sisådär.
Skivorna, ja. I frånvaro av tidningsartiklar och med ganska få spelningar ute i landet har plattorna (samtliga A West Side Fabrication/MD) varit nästan enda sättet att knyta kontakt med Mufflon 5. Självklart också det bästa sättet.
“Boca Juniors” innehåller en mängd bra låtar. Produktionen är dock rätt snäll och tråkig, och Dinosaur Jr-influenserna kanske väl påtagliga.
— När vi spelade in debuten hade vi knappt varit i en studio, så det var mycket som var nytt. Praktiskt taget hela den dåvarande repertoaren tejpades, och det på extremt kort tid. Men vi fick en massa bra recensioner och det gav en kick. Då vi lirade ganska mycket live utvecklades de nya låtar vi skrivit positivt. Dessutom var ju inspelningen hos John Peel jävligt kul och en dröm som gick i uppfyllelse.
“Boca Juniors” gavs ut av Soap i England och möttes av en del god press i NME och Select. Det var väl bland annat det som gav möjlighet att få göra en session för den legendariske John Peel på BBC. Något som är få svenska band förunnat.
— Som ung försökte jag få in BBC på kvällarna, och flera av de gamla Strange Fruit-utgåvorna är kanonbra. Fall och Echo & The Bunnymen till exempel. Det var en stor kick att få göra en sådan session, men det fick tyvärr ingen som helst uppmärksamhet i Sverige, beklagar Kalle.
Uppföljaren “6:am Mantra” väckte mitt intresse. Den är sprängfylld med bra låtar, ingen faller ur ramen. Redan här hörs svaga countryantydningar i framför allt gitarrspelet. Dinosaur Jr är fortfarande en referens, men bara en bland många andra. Mest är det Mufflon 5. Mycket gitarrer. Något som jag skulle vilja kalla ett “mufflonskt” sound har etablerats. Deras förmåga att likt Velvet Underground, Television eller Neil Young göra hyperintressanta hits (i min bemärkelse) av låtar som tempomässigt mest lufsar fram imponerar.
— Till “6:am Mantra” var vi betydligt bättre förberedda. Visste vad som skulle göras. Vi hade gott om låtar, sex-sju utöver dem som hamnade på plattan, och var koncentrerade på uppgiften. Även om vi inte hade så lång tid på oss den gången heller hann vi göra det vi ville i betydligt större utsträckning. Produktionen — tuffare och hårdare, nästan grungevibbar, och mycket pålägg — var nog en reaktion på “Boca Juniors”, som var för snäll och poppig, menar Karl.
Innan Mufflon 5 fanns figurerade medlemmarna i andra konstellationer och utvecklades på fritidsgårdar i Göteborg. Följaktligen tackar de studiecirklarna för stödet de fick när de var unga. I sjuttonårsåldern spelade Karl och ursprunglige basisten Lars Johansson i Happily Ever After, där Lars sjöng (demoreccar i SA #6 och 8). 1991 medverkade de på samlingsskivan “Swedish Exotica III” med en rätt bedrövlig sak kallad “Demon Of Sun”. Året därpå bildades Mufflon 5, med Daniel Mannheimer på trummor.
Mellan “6:am Mantra” och senaste “All In Flames” hoppade Lars och Daniel av. Bandet var nära att lägga av, men hade flera nya låtar som de gillade, så Karl och Fabian bestämde sig för att fortsätta. Åtminstone spela in en platta till. Det tackar vi för.
På nya skivan vräker de på med gitarrer, men övriga pålägg är det sparsamt med. Något enstaka blås bara. Produktionen är rakare och renare, mer koncentrerad. Doften av country hänger fortfarande kvar. Kalles “slackerröst” passar perfekt in. Tempot är fortfarande lågt på flera håll och framfört med samma bravur som tidigare. Grungevibbarna har tonats ner och ljudbilden har rensats. Förenklat skulle jag kunna säga att “All In Flames” är en korsning mellan den första, lite poppiga plattan och den andra, hårdare.
Det är oftast Karl, ibland Fabian, som kommer till replokalen med idéer, eller embryon till idéer, på låtar. Där jobbar bandet gemensamt fram materialet. Ett arbetssätt som passar dem bra, tycker Karl.
— Visst, på det sättet får vi ofta med uppslag som inte varit med annars, och det är ju bara positivt, menar han.
Göteborg är definitivt tillbaka som Sveriges mest intressanta rockstad. I slutet av åttio- och alldeles i början av nittiotalet såg band som Easy, Union Carbide, Blue For Two, Leather Nun, Sator, William, med flera, till att Göteborg räknades som landets Rockstad Nr 1. Efter några år då intresset i första hand riktats mot Norrland och i viss mån Lund visar Souls, Soundtrack Of Our Lives och Mufflon 5 att det åter är väst som visar vägen.