JAJAJA, SLUTA TJATA, jag vet. Det är svårt att förneka det, att över huvud taget ens ha en ambition att försöka komma ifrån det. Sjumannaorkestern Monster låter, precis som PH konstaterade apropå första EP:n, ”Honour Your Friends”, i SA #31:s singelbar, som en tidig upplaga av Clash. Sångaren och gitarristen Anders Wendin låter som en arg Joe Strummer när han spottar och fräser snyggt vänstervridet engagemang. Så är det bara.
Det första som med gitarrsträngstrasande våld slår an din referensryggrad — hur mycket du än försöker värja dig — när första spåret på den nya EP:n ”Looking For A Fight”, ”Don’t Answer The Phone”, rungar loss är ”White Man In Hammersmith Palais”. Eller kanske ”Revolution Rock”.
Och det, om något, är ju faktiskt coolt som fan. Eftersom det fungerar så bra som det gör. Clash är förmodligen, som alla vet, världens genom tiderna bästa rockband. Deras eviga sneglande mot ganjadimmornas och baktakternas Kingston och viljan att mixa in det i sin exempellöst medryckande rock var inget annat än ett genidrag.
Självklart har försök att närma sig Clashs recept duggat tätare än Crispian Mills våta drömmar om Tandoori-käk, och lika självklart har det mesta varit rent skräp (S*M*A*S*H, These Animal Men…), men Monster har hittat hem utan att låta som ett sjavigt och trist plagiat. Faktiskt. Vilket kan bero på att de tagit fasta på det essentiella, att de gärna kastar in andra grejer utöver röstlikheten, den kaotiska energin, gitarrer i baktakt och fräckt blås. Som melodier. Bra låtar.
— Men jag sitter faktiskt hemma varje dag framför spegeln och härmar fram Joe Strummer-poser, jämt och ständigt… Jag kanske till och med ska dra ut två—tre tänder för att få fram ett ännu mer autentiskt läte.
Anders Wendin och trumslagaren Glenn Sundell (övriga medlemmar heter Per Nyström, orgel; Alex Roth, saxofon; Krille Roth, Åkerman, Viktor Brobacke, trombon; och Peder Åkerman, gitarr, kör) sitter på ett lugnt café i huvudstaden och gör sitt allra yttersta för att tona ner saker och ting.
— Jag hatar Clash, påstår Glenn (som för övrigt speedhamrade skinn för Teddybears STHLM samtidigt som Monster inledde sin karriär). Uttjatat sedan ungdomen på något vis. Men visst, Anders brukar alltid komma till replokalen och säga: ”Visst låter det här exakt som Strummer? Aaarghhh!!” Och så jobbar vi på det…
Anders ler brett:
— Nä, alltså, mer nyanserat kan man väl säga… visst, jag och alla andra i bandet gillar Clash som fan… Ett skitbra rockband med blås och soul… Och jag kan verkligen förstå varför folk drar liknelsen och ser det också som en ordentlig komplimang. Eftersom det som du säger handlar om bra låtar. Men min röst blir så där när jag försöker sjunga högt, jag kan inte göra så mycket åt det.
På scen har du också en förmåga att salivera som Strummer, har jag erfarit.
— Jaså?! Helt underbart. Fan vad härligt. Jag spottar som fan när jag skriker och är full, vilket jag var på just den spelningen. Men det är inget uttänkt…
Monster har existerat i två år, i en medlemsmässigt lösare form från början, inledningsvis mer på hobbybasis.
— Då hette vi Monsterrock, säger Anders, sedan blev vi seriösa och då tog vi bort rock. Enbart för att tjäna pengar. Så klart.
Inriktningen föll sig dessutom helt naturlig redan från början, trots att inget var direkt bestämt när de första stapplande replokalsstegen togs.
— Det var inte att ”nu ska vi låta precis som Pulp, kan inte du dansa så där skoj?”, säger Anders. Viktor, vår trombonist, sa något fint, att allting vi gillar blev som det lät i lokalen. Reggae, rock, soul, punk. I kombination. Inte som Gordon som räknat ut från början att ”här ska det spelas ska!”. Fatta att ha en pojkvän som lirar i Gordon om du är tjej, det är knappast något du berättar för någon, eller hur?!
— Vi har visserligen väldig respekt för ska, säger Glenn, även om vi gillar reggae mer, men det skulle vara fånigt att bli nämnda i samma mening som alla de där rude boy-banden. Vi har ju hamnat i skatecoresvängen också, eftersom vi är ganska våldsamma. Det är svårt att genrebestämma oss helt enkelt.
— Vad vi gillar annars? Vi är inne på dubgrejer som Keith Hudson och så sextiotalssoul väldigt mycket. Och gammal hederlig rock’n’roll. Och rockabilly. Ween och New Bomb Turks är också bra grejer. Jag tror allt mals ner till Monster, allt hörs. Därför blir det lite konstigt.
Monster är enligt ryktet ett av Sveriges ”hetaste osignade band just nu”. Deras första, något undermåligt producerade EP gavs ut på Deaf & Dumb (Amigo), medan nya ypperliga Stefan Glaumann-rattade ”Looking For A Fight” finns utgiven på Startracks (HOK). Inspelningarna betalades emellertid av MVG, som, antar Anders, hoppas på första tjing när kontrakt väl ska signeras. Dock utan några garantier då flera övriga kontraktserbjudanden också serverats.
— Det känns väldigt kul helt enkelt, vi har sålt tvåtusen ex av första EP:n utan någon som helst reklam, uteslutande på ryktesvägen, vilket måste ses som jäkligt mycket. Det är ju liksom inte EMI det handlar om. Och det fick många bolag intresserade. Som, i likhet med ett flertal förlag, bjudit på mat och sprit, det är jätte-trevligt.
— Det är kul att hålla sig på singelnivå till en början, att vänta in fler förslag och sedan välja och vraka, säger Glenn.
— Men vi ska spela in en fullängdare i vår, säger Anders, och då tar vi något kontrakt. Det finns många bra svenska combos som borde få komma på skiva, men de överlyses ju totalt av alla skitgrupper. Nu är det ju som det var typ 1982 när alla svenska band hade skivkontrakt, Brända Barn-gängen, och inget lyckades. Men sedan sket ju bolagen på sig totalt och kunde inte ge ut en skiva, det var bara Orup och Lili & Susie som släppte skivor ända tills det hela kom i gång igen. För typ två år sedan. Och i dag är det likadant, rakt ner i reabackarna för de allra flesta. Vi vill inte bli ett av dem.
Anders pratar mycket om liveenergi, att det varit skoj live redan från början, vilket också ”det hela gick ut på inledningsvis, bara köra snabba häftiga grejer live”. Samt att de oftast ger konserter på tjugo minuter och att de ska göra en ”skitlång konsert” på Studion i Stockholm några dagar efter vår intervju och att den ska vara ”typ fyrtio minuter”. (Vilket den också var, fyrtio oerhört energi- och adrenalinstinna minuter. Lite av en triumf, faktiskt.) Han, liksom Viktor, besitter en viss självklar scenmässig stjärnpondus.
— Vi är roliga för att vi svänger, för att vi gillar det vi gör, för att vi röjer. Inte som Tictox som kör mer med roliga hattar och så, det behöver inte vi.
— Det är svårt att undvika att inte vara visuella när man är sju pers som har kul, säger Glenn.
— Men, tillägger Anders, vi har ju blivit mer och mer nyanserade på sistone, albumet kommer att inkludera låtar som är längre än två minuter.