SKA JAG BEHÖVA GÅ IGENOM den här skiten en gång till?
Ungefär så kände både sångaren Tobbe ”Ebbot” Lundberg och gitarristen Björn Olsson när de startade The Soundtrack Of Our Lives, fem-sex år efter att Björn valt att hoppa av Union Carbide Productions.
— Det funkade inte med Tobbe, det blev en sådan maktgrej.
Man kan då fråga sig vad som förändrats sedan sist, vad som fått detta friktionsfyllda radarpar att våga sig in i ett nytt samarbete?
— Trots det som hände i Carbide har vi alltid velat spela ihop. Han vet att jag gör bra låtar och jag vet att jag är beroende av någon. Det är det som är det hemska, suckar Björn och ser uppriktigt ledsen ut.
Han fortsätter:
— Hade jag haft chansen att göra något annat hade jag lagt av direkt. Faktiskt.
Ebbot fyller bekymrat i:
— Att få höra resultatet av allt arbete — däri ligger det roliga. Men jag menar grejen, processen är fruktansvärd alltså.
På vad sätt då?
— Ja, men det är ju… vi är hemskt trötta på varandra. Det är sant. Vi har absolut ingenting med varandra att göra, menar Ebbot.
Förutom musiken?
— Ja, men det… ja, kanske det då, säger sångaren med tydlig tvekan.
— Sedan har ju du inga andra vänner, inflikar Björn.
— Näe, mullrar Ebbot i väg ett av sina farbroderliga skratt.
Det är helgen då augusti blir till september, men det är fortfarande varmt, varför vi sitter på en uteservering på Prinsgatan i Göteborg och dricker öl. Björn väljer cola. Ebbot ser cool ut i sitt skägg, sina glasögon och ett par schyssta grönvitrandiga byxor. Björn kom nyvaken till intervjun och bär keps. Båda har ständigt nära till garv, eller fniss, i synnerhet lyser det i ögonen när interna hemlig- och stridigheter antyds och dryftas.
Det är också veckoslutet då jag på en parallell- eller sidogata (jag minns inte exakt) till Avenyn en natt vaknar upp på trottoaren med kraftigt blödande huvud. Utan en susning om vad som hänt. Om jag slagit en kullerbytta eller blivit nerslagen. Allt är höljt i dunkel. Men sådant hör livet till, det är inget att lipa över. Aldrig uträtade frågetecken och kroppsliga krascher är sådant man får acceptera.
Fråga bara Ebbot och Björn. Åren i Sveriges mest alienerande, uppkäftiga och minst rumsrena rock’n’roll-combo, Union Carbide Productions, var inte direkt vare sig problemfria eller lugna. Trots växande kultstatus utomlands, med Europa- och USA-turnéer, och ett rykte om sig som landets tuffaste liveakt höll det inte längre än över fyra album, varav ”Financially Dissatisfied Philosophically Trying” (1989) och ”From Influence To Ignorance” (1991, båda Radium) är de som främst bör lyftas fram. Rock som röjde undan allt i sin väg. Som byggde mer på röj och riff än radiovänliga refränger, men som stått sig förvånansvärt bra över tiden och vars sound ändå någonstans går att spåra i Soundtrack Of Our Lives mer poppiga, småpsykedeliska uttryck på sommarens hit-EP ”Homo Habilis Blues” (Telegram/Warner).
När jag träffar dem är första fullängdaren (vars titel i skrivande stund är ”Welcome To The Infant Freebase” och syftar på den stämning som rådde i den lilla Music-A-Matic-studion) i princip klar. Bara lite mixning återstår. Från början var målet en dubbel-CD, en slags vision som bara skulle bli av, men det satte såväl skivbolag som producent stopp för. Björn och Ebbot verkar en smula bittra över detta faktum.
— Visst hade det varit kul rent konstnärligt att få göra en dubbel, men en anledning till att vi ville göra det var att vi var rädda för att det skulle bli slagsmål om inte alla i bandet fick med sina låtar. Att göra två skivor hade varit ett bra sätt att fördela allting. Nu blev det alltså slagsmål, säger Ebbot och fortsätter:
— Det är mycket mer bråk nu än i Carbide. Där var vi trevliga mot varandra, men otrevliga mot sådana som inte var med i bandet. Nu är det helt annorlunda.
— Det har vänts inåt, menar Björn.
— Ja, förut var det inåtvänd energi, men nu är det utåtvänd energi, men inåtvänd konflikt (eh? Red), filosoferar Ebbot.
Att döma av mediaintresset kring Soundtrack Of Our Lives kan man lätt få för sig att Union Carbide var gigantiska. Plötsligt finns det mängder av människor som ”så länge önskat dem tillbaka”. Så upplevdes det inte när Carbide var aktiva. Då behandlades de snarast som en slags varböld av branschen. Det har nästan blivit som med Springsteen på Konserthuset ’75. Alla säger sig ha varit med…
Björn skrattar och instämmer.
Känner ni likadant, att det är många som nu — när ni har medvind — säger ”jag har alltid gillat er”?
— Det är väl alltid så, säger Ebbot resignerat konstaterande.
Sedan förtydligar han:
— Det finns alltid bananflugor.
Snart två år har gått sedan de satte sig ner för att samarbeta igen. Längs med har gitarristen Ian Person (som efterträdde Björn i Carbide), trummisen Fredrik Sandsten (Whipped Cream), organisten Martin Hederos (Nymphet Noodlers) och basisten Kalle Gustafsson (Electric Eskimoes) slutit upp och blivit fasta medlemmar. Mellan organisten — fru Hederos, som Ebbot kallar honom — och Björn skiljer det nio år. Rent musikaliskt har detta ingen betydelse, påpekar de.
— Fast det är klart, det är jobbigt när folk är så omogna, försöker Ebbot. Men ändrar sig:
— Nä, egentligen är det jag och Björn som är yngst, rent mentalt i alla fall.
Om intresse därifrån finns, skulle ni orka turnera i USA igen?
— Ja, herregud! svarar Björn rappt.
— Vi strävar efter att bli så stora att vi kan ha varsin turnébuss, säger Ebbot.
Och varsitt flygplan, föreslår jag.
— Ja, och egen flipperhall, svarar Ebbot.
Björn:
— Egen sarkofag också…
När Union Carbide turnerade i Amerika fanns tunga namn som Sonic Youth, Henry Rollins och Monster Magnet i krokarna. Men göteborgarna var för slutna i sig själva, för ovilliga och arroganta för att bry sig om andra. Det lilla de sa utföll bara i oförskämdheter. De kunde heller inte identifiera sig med den scenen. Själva lyssnade de ju bara på gammal musik: ”Creedence, Zappa och sådant”, som Björn uttrycker det. Av de kontakter som knöts i Staterna återstår inte mycket. Ebbot är övertygad om att allihop pundat ner sig, i värsta fall så för evigt förlorade att de aldrig får höra ljudspåret till sina liv.