Skeptisk vän av ordning: Nej nu… Vad är det frågan om?! Är det inte nog nu? Ytterligare en jäkla artikel om di däringa tonårskråmande jönsarna?! Räckte det inte med två?!
SA: Nä, hörrudu, här får du ytterligare en artikel om Brainpool nertryckt i halsen. Varsågod,. låt väl smaka! Varför? Låt oss tänka efter… Jo, alltså, vi har det! Svaret är ju ganska självklart när allt kommer omkring; fundamentalt på något vis. De är bra och de förtjänar det! Det räcker. Och det är ju mer än vad man kan säga om… ehhm… Singer.
Skeptisk vän av ordning: OK, ni har rätt, jag ska sluta att ha förutfattade meningar och genast lägga av med att vara så trångsynt.

FOWEY, CORNWALL, JULI 1996.
I Sawmill Studios avslappnings- och rekreationsrum finns för ovanlighetens skull en antydan till spänd stämning; en vag form av nervositet i allmänhet och en uppenbar förväntan i synnerhet.
Detta är i normala fall ett fint litet myspysrum, där ett grandiost kök samsas om utrymmet med en nersutten soffgrupp, ett ständigt påslaget Sega-spel, där konstanta turneringar i world cup i fotboll pågår och ett biljardbord, där tävlingar mellan ”journalistjävlarna” och ”popbands-idioterna” avhandlas av och till.
Men nu är det alltså stillestånd på alla fronter. Skivbolaget Sonys representant har enväldigt beslutat att det är nu det ska ske: det är nu journalistjävlarna (även Expressen har en reporter och fotograf på plats) ska få smaka så de håller käft; det är nu vi ska duperas, det är nu alla tvivel och all skepsis ska vräkas upp på den soptipp där One Dove och Love Kings ligger och förmultnar och dödsrycker. Första smakprovet ska offentliggöras. Det vill säga, vi ska som första utomstående få höra några låtar från den ännu inte riktigt färdigmixade skivan ”Stay Free”.
Exklusivt så det förslår. Känns det som.
Vad man emellertid bör ha i åtanke är att detta knappast är en situation som är jämförbar med att ha införskaffat sitt förmodat nya favoritvax i sin favoritskivbutik för att hemkommen vräka sig ner i sin puffiga favoritfåtölj och slänga på stereon och skumma igenom texthäftet och sippa på en kall öl (klass II) och tända en cigarett och bara avslappnat njuta. Inte riktigt.
Föreställ er att i stället sitta och lyssna på ett nytt förmodat favoritvax med upphovsmännens ögon inzoomandes din rygg och dina ansiktsuttryck (leende = bra, allvarlig uppsyn = tveksamhet = inte bra) i ett för stunden kliniskt upplyst rum. Med förlagschefen och rocklegenden Ben Marlene sittandes — förvisso till synes helt avslappnad — bredvid, samt en uppspelt skivbolagsrepresentant, som när första ”sistah come on”-refrängen brakar loss skriker ”wiiiieehayyy” för att — antar jag — försöka entusiasmera sin omgivning.
För att använda ett så där lite generation X-igt ironiskt uttryck som säkert snart gått varvet runt och anses vara aningen kokett och i sig värt att ironisera över — det är inte helt avspänt.
Men, konstaterar jag ändå, det låter bra. Det svänger. Det är bluestolveriff. Det gungar. Och framför allt — det är djävulskt coolt att Janne Kask beslutat sig för att riskera trovärdighet och trygghet och jobba sig över de ofta alltför höga murarna som heter ”inte kan väl vi göra så…”. Att han faktiskt anser sig ha samma rätt som Tim Burgess, som ju nyligen i The Face konstaterade att han ”Är Rock”, att ta steget fullt ut och påpeka att han ”Gotta take control/gotta rock’n’roll”.
Och visst, viljan att ta kontrollen och ta till rock’n’rollen är förmodligen ett primärt reptilhjärnebehov, en lust som ligger latent hos alla popband värda namnet. Det är liksom ingen slump att begreppet ”rocka loss” blivit alltmer accepterat och vanligt. Och steget från att varje dag förnöjsamt tralla på i en — förvisso underhållande och färgstark — popvärld till att äntra De Stora Ögonbrynens land är naturligtvis gigantiskt. Och riskfyllt. Vad säger Emma, tretton år, om detta, liksom. (”Boogie woogie? Bredbent stadiumpotential? Rolling Stones och sådant?”)

Kul att ta ut svängarna

Vad är det då som hänt? För någonting har definitivt hänt. Vaknade de fyra i Brainpool upp en dag och tog ett kollektivt beslut om att det minsann var dags att fläska på, att det var läge att låta den mentala skäggstubben växa? ”Inga restriktioner, fram med wah wah-pedalerna, nu jävlar ska här rockas!” Eller…?
— Vi hade ingen lust att ens försöka återskapa det där lite struttiga och krispiga ljudet, ”det perfekta popsoundet”, som vi hade på ”Painkiller”. Vi kom fram till att det vore kul att ta ut svängarna. Ordentligt.
Multiinstrumentalisten och Yes-fantasten Christoffer Lundquist, som lagt den taggiga igelkottsyntarfrillan på hyllan bredvid övriga mindre lyckade ungdomsförseelser och i stället fixat till en närapå Evan Dando-istisk rock’n’roll-headbangfrisyr värd namnet, sitter djupt och förnöjsamt nedsjunken på en veranda och talar så där högt och tydligt som han alltid gör — han skulle säkert kunna kvala in som lärarvikarie endast meriterad av sin extremt tydliga och myndiga stämma.
— När vi gjorde ”Soda” och ”Painkiller” hade vi en utomstående producent. Vad som hände var att vi återskapade våra demos rakt av och vågade inte — även om vi kände att det kanske vore lämpligt och nödvändigt — ändra på saker och ting när låtarna skulle spelas in i studion. Vi hade inte det självförtroendet. Nu har vi — bortsett från mixningen — gjort allt själva, med alla fördelar det innebär. Som att vi verkligen haft tid att ändra på saker vid behov och verkligen tänka igenom arrangemangen.
Nu är det förstås inte så gräsligt allvarligt på evolutionsfronten som det antyddes ovan, ni som genast börjar klia er på öronlapparna och nojar till och misstänker att popens glada dagar äro förbi kan pusta ut — i alla fall lite grand. Som Janne påpekar: ”Vi kan inte låta bli att göra hittiga låtar.” Vilket förstås innebär att refrängstyrkan på intet vis avtagit, att mixen innehållandes de grundläggande ingredienserna Jam, Buzzcocks och Wham! fortfarande är intakt. Det är bara det att det är så mycket… mer. Och större. En ny kostym, som det så populärt brukar kallas. Som liksom fläckats mer av gin & tonic och whisky än päron-soda på sistone.
— Intressant nog låter det färdiga resultatet väldigt likt det jag och Janne föreställde oss när vi skrev låtarna, ler gitarristen David Birde. Inte helt och fullt naturligtvis, men vi kan varandra så bra nu att jag vet mer eller mindre instinktivt hur till exempel Jens kommer att spela vid en given situation.

Ett hejdlöst larmande

I januari i år använde David och Janne ett STIM-stipendium till att hitta inspiration, glassa runt och få kreativiteten att flöda i Marbella. Vilket utföll alldeles utmärkt, på fjorton dagar skrev de fjorton låtar — någon brist på disciplin vad gäller komponerandet finns knappast hos denna duo. Ska det göras så görs det.
— Det var askul, säger Janne. Vi gled omkring, stiftade nya bekantskaper och lärde oss lite spanska, något låten ”Papercup” ju bevisar med all önskvärd tydlighet…
Väl solbrända och väl hemkomna krystade de fram det som nu finns ute som ”Stay Free” (från Clash), till stor del i Christoffers hembygge till studio, påpassligt nog inkvarterad i hans garage i Lund. Grunderna las visserligen hos Sveriges Radio i Göteborg, men efter det var det fritt fram för infall och improvisationer.
— Spretigheten från ”Painkiller” finns kvar, påpekar David. Lyssnar man på den här och på den kan man nog fatta vad vi ville göra då, men som vi först nu nått fram till. Man skulle väl, om man vill klyscha till det ordentligt, kunna kalla det för ”ett logiskt och naturligt steg”. Ja, och då får vi förstås inte glömma vår, ehhm, bluesklassiker, ”Tomorrow”, som också var ett schysst och viktigt steg på vägen.
— Det är mindre låsta positioner i dag, säger Christoffer, alla strävar efter att det ska bli bäst och det spelar ingen roll vem som kommer på vilken väg som leder dit.
Ni nämnde i förra intervjun för SA att avslutningen på ”Girl Found”, sista låten på ”Painkiller”, när det Charlatans-artat fläskas loss med både hammondorglar och flöjter, var det tveklöst roligast ni gjort?
— Japp, säger Jens Jansson, när vi spelade in den biten fattade vi vart det barkade så att säga, det var verkligen en injektion, en glädjekick. Att få jamma loss, liksom. Det är hiskeligt kul att inse att vi får lira, att vi kan lira.
— Vi har inte hållit igen på något vis, instämmer David, det var nog delvis Ilbert (Michael, producent) som hejdade oss förut, som insisterade på att vi skulle hålla oss till powerpopformeln. Spela lugnt på verserna och dra loss på refrängerna och att det är bra med bara en baston på versen och så där. Nu är det ett hejdlöst larmande, alla står liksom på tå och spelar hela tiden och försöker visa sina bästa tricks.
— Som alla goa sextiotalsband som inte var så skickliga och som hela tiden försökte spela över sin förmåga, säger trummis-Jens. Och det lät så jävla gött, att nå dit man inte riktigt når…
— Alla i bandet är förtjusta i tricks, säger David, givet sköna rocktricks, att det hela tiden ska hända nya saker. Jag läste en bra grej som Trevor Horn, demonproducenten du vet, sa: ”Det måste hända något nytt hela tiden, och det ska alltid finnas ett jävligt bra skäl till att det händer.” Och uppnår man det är det bäst.

Hellre sluta än spela i ett annat band

Känner ni nu, efter fem år och tre fullängdsskivor, att ni är rutinerade?
— Ja, säger David blixtsnabbt. Och det är vi stolta över, vi är ett elitband. Men inte på ett segt sätt, det är mer att vi vet mycket och att vi vet att vi är duktiga på mycket. Vi har insett att vi är jävligt bra på att lira, alla har verkligen hittat sin roll i bandet. Det kan vara rätt absurt när vi ska repa, när jag och Janne presenterar en låt och alla automatiskt vet hur den ska arrangeras. Vissa låtar har vi satt på en halvtimme. Jag vet exakt hur de andra tänker, det är nästan lite skrämmande ibland…
Vilket förstås innebär att ni upplever varje medlem som helt outbytbar?
— Ja, jag och Jens låg här på kullen häromdagen och filosoferade och pratade om vilket band vi skulle vilja vara med i om vi inte var med i Brainpool, och det finns ju massor med trevliga och rätt bra gäng… Men det blev verkligen effekten av ”absolut inte!” — jag skulle hellre sluta än spela med några andra.
Anledningen till att det fungerar så sockeplastigt friktionsfritt som det ändå gör — de beter sig verkligen som bästa vänner, verkar ha en aldrig sinande ström av samtalsämnen och är helt enkelt ett lysande sällskap — är främst att de lärt känna varandras gränser.
Som Christoffer insiktsfullt påpekar:
— Var och en av oss är väldigt duktig på att hålla sig ur vägen för de andra när någon är på väg att lacka ur, något vi dessutom märker oerhört snabbt.
Samtidigt spelar det stor roll att de uträttar någonting av vikt, något oerhört roligt, något konkret. Föreställ er att sysslolösa sitta isolerade från omvärlden i samma rum med samma tre personer i ett par-tre månader och försök hitta glädje i att någon satt upp en ny tavla eller bryggt en perfekt doserad kanna kaffe. ”Yeahh! Kolla tavlan!! Vi måste ha fäääst!!!” För att dra en lysande liknelse…
— Vi är rörande överens om att vi har ett jättebra band, att vi gör jättebra låtar, fortsätter Christoffer, och det är inte lätt att få till ett riktigt bra band som verkligen är ett band. I ordets rätta bemärkelse. Oftast är det ju också så att förr eller senare blir någon alltför dominant, lite führerartad. Något som är en biljett till fiasko i min bok, och det har vi lyckats undvika. Det är snarare tvärtom. Vilket förstås gör att allt bara blir roligare och roligare.
— Vilket förmodligen i sin tur beror på att vi verkligen har så jäkla bra självförtroende, flinar Jens.
Fullt medveten om att självhävdelse i Sverige sällan premieras, men det struntar han i. Fortsätter:
— Jag har nästan ett översjälvförtroende, om någon säger att vi är dåliga eller att vi stinker så skiter jag i det. Komplett. Numera bryr jag mig inte ett jota om journalister gillar eller dissar oss, det är mer som ett medel för att nå ut. Till skillnad från förut, då blev jag helt knäckt om vi fick en dålig recension. Men vi är nästan äckligt nöjda med…
Det är inte överdrivet ovanligt att band säger att nya skivan är den bästa…?
— Det enda trovärdiga sättet att kunna säga så, och ha rätt, är att hela tiden utvecklas, ständigt och enormt mycket, säger David. Ta ett exempel, om vi skulle försöka göra om denna skiva nästa gång skulle den bli som ”The Great Escape” kontra ”Parklife”. Bra, men ändå rätt trist. Man har liksom hört det förut. Ingen är intresserad av en ljummen del två, det faller på eget grepp.

Fria händer för arrangemang

Den kanonad av självförtroende (skryt?) ni nyss upplevt är långt ifrån oberättigad. Inte nog med att den rent allmänna låtstyrkan på ”Stay Free” borde få den grövste och suraste skeptiker att ta-ta-ta-ta-tappa talförmågan, allt högtravande prat om samspelthet och ”lirglädje” får orkestern möjlighet att med all önskvärd jäkla tydlighet visa bara några timmar senare.
Det har blivit dags att jamma. Det kan vara värt påpeka att demonstrationen skedde under påverkan av diverse starka drycker, kanske skulle man kunna titulera det hela som ett fyllejam, men när Brainpool sent på kvällen traskar ner till den studio som ligger i husets källare — med ivrigt lyckorusiga utrop som ”nu ska här rockas” — och hänger på sig instrumenten och drar några heta licks och blåser loss låter det… oerhört tajt. Samspelt är ordet. De manglar sig igenom ett par egna melodier som ”At School” och ”Tomorrow”, samt ett antal läckra ”indie” hits från de senaste åren: Popsicles ”Hey Princess”, Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit”, Radioheads ”Creep” och, så klart, Trance Dances ”You’re Gonna Get It”, som Janne kan hela texten till. Intet öga är torrt.
”Det är bra att grabbarna lär sig vad rock egentligen är”, som Sega-fotbollens champion Ben Marlene konstaterar dagen efter.
Mest överrumplande är emellertid Christoffer — som natten till ära hängt på sig en yxa, medan David tagit över basen — och hans ruggiga gehör. Han har ingen aning om hur ackordföljden till ”Creep” går, men kör ändå. Typ. Rakt av perfekt. Onekligen imponerande. Jag tror det kallas ”musikalitet”.
Naturligtvis ska man inte favorisera folk och ha sig när det gäller ett så integrerat band som detta, men de fria händer Christoffer fått vad gäller kör- och stråkarrangemang, orgel- och flöjtspel — för att nämna några instrument han bemästrar — visar sig verkligen vara förgyllande. Man kan inget annat göra än att glädjas över den detaljrikedom som utkristalliseras på ”Stay Free”, pratet om ”tricks” är helt enkelt inga tomma ord.
— Janne och David gör sådana låtar som går att jobba med, det finns alltid små oväntade stick och andra detaljer som verkligen är roliga att arrangera, göra någonting av. Jag jobbade med en annan artist förra året, Tia (se SA #29), och insåg snabbt hur extremt linjära hennes låtar var. Och det var skitsvårt att göra någonting av dem. Inte så att de är dåliga, men de kan verkligen inte anklagas för att vara överraskande eller olika varandra.
Christoffer tar ytterligare en klunk vodka tonic, pöser ner i stolen, slår ut armarna som för att understryka det tämligen självklara påståendet att ”Sawmill Studios är i största allmänhet ett jäkligt skönt ställe, eller hur?!”.

”Skulle kunna slå i England”

Jo visst, det är inte särskilt besvärligt att klura ut varför den grånat respektingivande och sympatiske John Cornfield — som alltså mixat ”Stay Free” — fastnat här i sydvästra England, i Cornwall, i en studio som i princip är helt isolerad från omvärlden. Man kan bara komma hit via båt eller via en oanvänd järnväg och möts då av en omgivning som inte är annat än avslappnat njutbar. En öppen och mjukt lummig famn. Inga distraktioner direkt.
Det är således heller inte särskilt svårt att fatta varför gästboken ser ut som den gör, varför serien av charmade popstars är så svettigt storartad. Det var till exempel här Ian Brown, enligt John, ”fick göra en oerhörd mängd omtagningar” när Stone Roses ”uppfann” funky drumming och spelade in ”Fool’s Gold”, en låt som påverkade 1989 års musikklimat mer än någon annan. Det var här Liam, Noel och grabbarna inledde sitt enorma segertåg och spelade in den inte helt betydelselösa ”Definitely Maybe”.
— Liam är inte helt enkel att jobba med, säger den extremt lågljudde John med ett underdriftsleende värt namnet under ett av få avbrott från mixerbordet. Han är löjligt hyperaktiv och oerhört konfliktbenägen. Jag fattar varför Noel blir sur ibland. Brainpool är som små lamm i jämförelse. Lika snälla som Supergrass.
Ja, just det, viktigast av allt; det var här Gaz och de andra körde rollspel, lekte ”Apornas Planet” och spelade in ”I Should Coco”. Med John som producent.
— Vi sökte oss hit för att de enda som gör något liknande det vi gör är just Supergrass, säger David. Det är faktiskt ett av de få band jag tycker har den bredd vi har. Bra låtar, bra arrangemang, inget tjafs.
— De är så jäkla sköna, instämmer Jens, lugna killar som gör skitbra musik. De spänner sig inte hela tiden, är bara lugna och bra, liksom.
— Hur det gick till? Vi ville spela in och producera helt själva till en början, säger Janne. Vilket vi gjorde, men vi kom på att det kanske vore en bra idé att förgylla det en aning via en utomstående mixare. En tjej på Sony i England undrade vad vi gillade, vi sa Supergrass och hon tog kontakt med John. Han gillade demon och klämde in en tid här som egentligen inte fanns, han ville verkligen mixa den. Och det är skitbra, han har liksom skjutit allt ytterligare ett steg. Någon enorm skillnad har det väl inte blivit, men allt har liksom toppats efter varje process, vilket naturligtvis var själva poängen.
John säger att beslutet om att ta eller inte ta Brainpool var väldigt lätt att fatta. Av den enkla anledning att ”låtarna på demon jag hörde var så väldigt bra”. Han har inte hört någon av de tidigare plattorna och vill inte göra det heller:
— Jag skulle bli alldeles för påverkad nu under processen, jag får lyssna på dem när vi är klara. Något jag däremot har väldigt svårt att begripa, efter mina erfarenheter, är det jag hört om all skit de fått för sin publik hemma i Sverige. Mycket märkligt. Det är ju kvalitativ och rolig popmusik, jag tror det med rätt marknadsföring skulle kunna slå som fan i England, faktiskt.

Bästa fansen i världen

Att via kärleksfull popmusik inte bara nå ut till ”kunnigt” folk utan också attrahera en tonårspublik — vilket Brainpool lyckats med — hör knappast till det ordinära. I en värld som är fast i jobbiga konventioner och seg konservatism är det heller inget som ses med blida ögon från ”etablissemanget”. Många sitter helt enkelt mentalt cementerade i en idévärld som de fångades avi sjuttonårsåldern, då det naturligtvis är legitimt och nästan självklart att tänka: ”Jag ska ha saker för mig själv, det ska vara indie!!! Goddammit!!!!”
Som R.E.M. före och efter ”Losing My Religion”.
Detta har tjatats om till leda även i fallet Brainpool, men det är helt klart värt att påpeka ytterligare en gång. De människor som först ser till vad ett band har för publik innan de kan ta ställning till om det är bra eller dåligt är sjuka i huvudet. När Brainpool i början av sin karriär axelryckande sa att de ville ha ”Tracks”-hits tyckte alla att de var charmiga, när de fick det tyckte alla de var sellouts. Onekligen en märklig form av moment 22.
Christoffer suckar tungt när fallet kommer på tal:
— Jag blev till en början jävligt sur när allt teenyboppertjat kom. Jag blev ledsen och började fundera på vad vi gjort för fel. Men sedan kom jag fram till att va fan, ”vilka löjliga jävla idioter, vilka barnsliga fjantar, väx upp, get a life och säg något vettigt”. Det är så uppenbart glyttigt och blir bara svårt att ta på allvar till slut.
— Det finns ju inga människor som diggar musik så innerligt och djupt som tonåringar gör. De är de bästa fansen i världen. Den som säger att det är förkastligt och ytligt att bli uppskattad av dem är så uppenbart idiotisk. Jag har aldrig varit så fullständigt insnöad på musik som under de åren, det var ju störst, viktigast och underbarast. Varje skiva var som en ny fantastisk värld att kasta sig in i, och vilka känslor det gav upphov till… Att kalla det ytligt är sjukt. Jävla snobbar.
— Det är egentligen, om man tänker efter, inga som haft den typ av publik vi har sedan Gyllene Tider och Noice, säger Janne. Och det var ganska kaxigt att säga ”vi vill ha en tonårspublik”. Numera är det jättevanligt för gitarrband att nå ut även till dem, som Popsicle och Kent till exempel. Jag tror vi banade väg för den vågen, faktiskt.
Janne lägger in en snus, funderar en stund och säger sig sedan helt klart förstå vissa människors reaktioner över fanskaran: ”Man vill ju inte gå på disco med lillsyrran”, men att ”det liksom gått över styr”.
— Vi är ett så pass stort band i dag, med svenska mått mätt, att vi har fans i alla åldrar och det förutsätter också fans i Frida-åldern. De vill ha idolporträtt på oss och då syns vii de sammanhangen, vilket får till följd att vissa tror att det bara är där vi uppskattas. Och vi är dessutom väldigt artiga och lite akademiska i intervjusammanhang, det kan uppfattas som polerat.
Men ta en liknelse med England och Blur/Oasis, som är gigantiskt stora även i Smash Hits-sammanhang utan att få någon som helst skit för det…?
Christoffer kliar sig i skäggstubben:
— Är inte det där besläktat med sjuttiotalets svenska proggrörelse? Den här massiva och snedvridna uppfattningen om kapitalet och hur fult det är att vara kommersiell och så… På sjuttiotalet fick man ju inte vara någon annan än Björn Afzelius, alla andra artister var fel, de fick så oerhört mycket skit. Om man läser ABBA-recensioner, till exempel, så häpnar man ju över argumenten. Alla recensioner avslutades med ”kapitalismens stank” och dylikt, och alla recensioner var på det planet. Den där ådran finns kanske kvar till viss del, den kanske till och med är nedärvd…
Janne skrattar:
— Jag ser fram emot nästa våg av band om sju-åtta år som kommer att droppa oss som sina tyngsta influenser, sådana som säger att de vill spela som vi. Det kommer att bli oerhört underhållande. Och bra!
— Så jävla gött, ropar Christoffer.
Och sammanfattar samtidigt sin månadslånga vistelse i Cornwall på pricken. Vi har inte tid att prata längre, det är dags att ladda, att koncentrera sig på väsentligheter. En öl öppnas, en cigarett tänds, en ny fotbollsturnering har inletts. Tiden står still.

Brainpools tur nu

Stockholm, september 1996.
I en fotostudio på Drottninggatan i Stockholm förbereder sig Brainpool på att bli omslagsfotograferade för SA, påtagligt nöjda över detta faktum:
— Vi ska vara på omslaget, vi ska vara på omslaget! (I melodisk kör.)
— Det är väl bara vi och Wannadies av svenska artister som prytt framsidan, är det inte? undrar Janne.
— Nä, Easy också, säger David. Två gånger dessutom…
— Ja, just det, men andra gången var det ju en unge med på bilden. Johan hade blivit pappa, påpekar Jens. Så långt har inte någon av oss kommit än.
(För ordningens skull kanske vi ska nämna att Happy Dead Men [!], Sator, Di Leva och Thåström också frontat SA, Red.)
”Stay Free” har nästan uteslutande emottagits av strålande recensioner (med reservation för Slitz och GP). ”Sister C’mon” har dessutom spelats ordentligt på radion, trots den intressanta, men något bisarra idén att släppa album och singel samma dag, något som förvirrat både radioproducenter och skivköpare. Men nu är promotionmaskinen i full gång, intervjuschemat har som vanligt varit utmattande, samtidigt som en längre helgturné precis inletts.
— Vi spelade i Lund häromdagen och det var verkligen ett eldprov, oerhört många stod stilla och bara hoppades på att vi skulle begå misstag, att vi skulle göra fiasko. Men vi vann till slut, vi spelade så väldigt bra att de var tvungna att kapitulera, triumferar Janne.
Brainpool är helt enkelt fulla av förtröstan, självförtroendet har ingalunda sinat sedan vi sågs senast.
— Det känns lite som det är vår tur nu, funderar David, det är väldigt många som ansett det konstigt att vi inte slagit i Japan till exempel. Men det har till största delen handlat om problem med marknadsföringen. Det har varit på tal flera gånger att vi ska dit och spela, men det har aldrig blivit av, alltid avstyrts i sista sekund.
— Ja, det måste hända något nu, insisterar Christoffer. Vi har liksom spelat överallt i Sverige tre gånger. Det vore verkligen kul att prova på England och Japan, nu när Oasis splittrats (NOT! Red) finns det ju ett tomrum att fylla…
Trots den mastodontartade självsäkerheten går det knappast att finna någon von oben-mentalitet hos denna kvartett — de är lika passionerat förälskade i andras musik som i sin egen.
David påpekar under Kalles petiga fotografering att Charlatans är ”bäst, helt enkelt”. Janne vurmar för Suedes nya (”underbara poplåtar!”) och anser dessutom Ash vara lite av genier, medan Jens gör väl inövade Dr. Dre-poser och parodierar Jannes rörelseschema på scen — samtidigt som han talar varmt om Kula Shaker.
Det är inte alltför svårt att föreställa sig en omvänd situation.