Med de flesta popband är det kul att diskutera och dissekera andra popbands musik. Men få gör det med samma intresse och intensitet som Popsicle. Som själva numera anser rock vara viktigare än pop. Som själva är något av veteraner på den svenska indiescen som i dag infiltrerar listor och radiovågor — och som också börjat vinna anseende utomlands.
I FJOL gjorde Melody Makers Neil Kilkarni en intervju med Cypress Hill, i vilken en av medlemmarna inte säger ett enda ord under hela intervjun. Till slut, när reportern ska gå, frågar någon i sällskapet: ”Hey, Sen Dog, don’t you ever speak?”
Sen Dog, som tittat på sport under samtalet, vänder lite dåsigt på huvudet: ”No.”
Det där kommer jag osökt att tänka på när Popsicle-trummisen P-A Wikander inte säger någonting under min intervju, ja, inte förrän efter cirka sjuttio minuter, då han avslöjar att hans mål med musiken är att bli så rik att han slipper jobba under återstoden av sitt liv.
Sedan säger han inget mer.
Tufft.
Annars är inte hip hop något som bör sammankopplas med det här gänget. När vi träffas befinner sig kvartetten i en direkt konservativt bakåtsträvande fas, fjärran från beats och grooves. I stället talar de om musik gjord på sjuttiotalet. Andreas Mattssons senaste inköp är Rod Stewarts ”Gasoline Alley”. Andra namn som nämns är Carole King och John Martyn…
Från pop till rock
Er förre producent, Micke Herrström, berättade en gång att där ni talade mycket om Ride vid inspelningarna av ”Lacquer” var det mer Rolling Stones under ”Abstinence”. Vad var det denna gång?
— Glen Campbell! svarar Andreas och Fredrik Norberg i munnen på varandra.
Skrattar.
— Själv tänkte jag mest på Curve, säger Arvid Lind och bemöts med högljudda protester och ursäktande blickar åt mitt håll från de andra.
Curve är naturligtvis inte lika rätt som Glen Campbell, det ser inte lika bra ut. Ännu viktigare är det faktum att paret Halliday/Garcia med säkerhet skulle svimma av avund och känslor av otillräcklighet om de fick höra Campbells insjungningar av Jimmy Webb-kompositioner som ”By The Time I Get To Phoenix”, ”Galveston” och ”Wichita Lineman”. Musik som får allting annat att stanna. Som trots all sin glassiga stråkutsmyckning är enkel, nertonad och framför allt känslig. Som fjäderlätt svävar i en egen snygg atmosfär av pop, country och schlager, långt ovan nittiotalets sargade och sönderskorrade ljudvärld.
Det är i den riktningen Popsicle sneglar med sitt tredje självbetitlade album. Musiken är öppnare. Där finns rum för nya impulser och infall, det ges plats åt mer noggranna arrangemang, och den flirt med mer traditionell och tillbakalutad rock som delar av ”Abstinence” innebar har nu vuxit till ett fast förhållande. Ett faktum medlemmarna själva inte alls hymlar om. ”Pop” har fått ge vika för det förut så utskällda epitetet ”rock”.
Popsicle har blivit ett rockband.
Inte pubrock som Oasis, inte ”skämtrock” (Fredriks ordval) som Blur, inget som påminner om Pavement, Superchunk eller någon annan av deras samtida och aviga amerikanska hjältar, utan ett helt eget uttryck. Vare sig ni gillar bandet eller inte lär ni ha svårt att finna musik som låter likadan.
Fast så har det varit hela tiden, det säregna soundet har alltid varit Popsicles styrka. Men också deras svaghet. Såväl på den banbrytande ”Lacquer” som på efterföljaren tenderar resultatet i längden att bli väl enkelspårigt inom den manglande indiepopens snäva mall.
Med nya plattan mognar musiken med säker självklarhet. Som om det inte fanns någon annan väg att gå. Trots att alla låtar inte riktigt håller — tafatta ”Good With Us” (tillika öppningsspår…) är något av det svagaste de någonsin spelat in — är skivan ur utvecklingssynpunkt det naturliga steget från attityd till ackuratess. Från försök till fullbordan.
Men det där har ni förstås redan räknat ut själva. Om inte kan ni göra ett nytt försök i sommar, när ”These Dusty Roads” kommer ut. En helt nyinspelad singel, även den gjord under överinseende av Niclas Frisk och Pontus Olsson.
Svårt skrika ”Yeah!”
Intervjun sker vid två tillfällen. Första samtalet äger rum på en Söderkrog en tisdag i oktober. Killarna är just hemkomna från Silence-studion i Koppom, Värmland, och föregående kväll har Fredrik sett Foo Fighters på Cirkus. Han finner inte ord för hur bra konserten var.
Det är knappt två och ett halvt år sedan jag senast språkade med dem. Det vet de nog inte själva, mig känner de knappast igen. Eller, vad vet jag?
Då, vid en Mejeriet-festival i Lund, företrädde jag lilla veckoutgivna Tranås-Posten och de var hyfsat aktuella med ”The Power Ballads EP”.
Då sa P-A Wikander inte heller någonting.
Då, efter en furiös spelning, satt de och åt och höll någon slags efterfest i logen tillsammans med Stars On Mars och Olle Ljungström.
Äter och dricker öl gör de nu också, dock under lugnare omständigheter.
Fredrik är som alltid kal på hjässan, Arvid är nyklippt, Andreas långhårigare än vi är vana att se honom, medan P-A är sig lik.
Föga överraskande är det bandets båda låtskrivare Andreas och Fredrik som pratar mest. Inte så mycket i munnen på varandra som jag befarat, utan genom att fylla ut och komplettera en mening som den andre påbörjat.
Ett exempel är när valet av Niclas Frisk som producent förs på tal. Om han användes i syfte att ge en mer kommersiell ljudbild?
Andreas påbörjar svaret:
— Njae, låtarna i sig är ju också mer…
— …kommersiella, inflikar Fredrik.
Eller om deras tystlåtna, tillbakadragna och nästan buttra manér på scen.
Fredrik:
— Ja, det där buttra… Jag vet inte om jag håller med om det. Fast det är svårt att liksom stå och asgarva om man tänker på texterna, de är ju seriösa (betonar ”seriösa” tillgjort, halvt självförnekande). Då är det svårt…
— …att skrika ”Yeah!” lite så där impulsivt, avslutar Andreas.
Så där håller de på. Arvid Lind faller in med ojämna mellanrum, inte sällan med en åsikt som skiljer sig från de andras. Arvid, som ersatte förre basisten Kenneth Wikström när denne tröttnat efter inspelningen av ”Abstinence” och i stället ville satsa på en karriär som elektriker, kom närmast från Doors-ångande Shades Of Orange.
Den största skillnaden banden emellan?
— Ni knarkade väl mer, hade roligare helt enkelt, flinar Andreas.
— Nä, men det var något helt annat. Det var mer min grej. Där gjorde jag låtarna och spelade gitarr, som är ett mer framstående instrument.
— Framträdande. Framträdande instrument, tillrättalägger Andreas.
— Ja, just det, framträdande. Här har jag inte skrivit några låtar alls.
Inte vet han om han kommer att göra det i framtiden. Kanske.
Andreas förklarar att inget förbud föreligger mot en tredje låtskrivare. Det är bara att ösa på.
Erkända av branschen
”Popsicle” är utan tvekan bandets mest still- och eftertänksamma utgåva. En djupdykning i vad som antyddes i vissa spår på ”Abstinence”. Fortfarande finns här långa elektriska gitarrpassager (”Third Opinion”, ”Soft”), men allra mest hörs en uttalad ambition från både Andreas och Fredriks sida att skriva stor svensk rockmusik.
Fredrik bidrar med fina ”Out On The Weekend”-lunkande ”American Poet”. Annars är det främst Andreas som tar ut svängarna med den storartat arrangerade andrasingeln ”Please Don’t Ask”, pianoballaden ”A Song Ago”, riffglada ”Use My Name” — där han med textraden ”Will you think of me/As one you never knew” parafraserar Neil Youngs ”Will you think of me/As one you never figured to fade away so young” från ”Powderfinger”.
Och så förstås första singeln — tillika ”Tracks”-hiten — ”Not Forever”, som säkert bidragit till skivans finfina försäljningssiffra på runt trettiofemtusen exemplar.
När man hör låtar som dessa blir det fullt begripligt varför Popsicle på senare tid bjudits in i de ”finare” svenska musiksalongerna, och fått samarbeta, på skiva eller på scen, med Stina Nordenstam, Eldkvarn, Olle Ljungström, Idde Schultz och Just D.
Med anledning av detta påminner jag dem om ett uttalande de gjorde i samband med att de vann sin Grammis, något i stil med: ”Ett viktigt popband ska inte erkännas av branschen.”
Jag bemöts av tystnad, innan Andreas efter några med kamraterna utbytta blickar säger:
— Här får man äta upp.
Har ni själva blivit en del av branschen, sedan ni sa det där?
Andreas:
— Nä, men vi ljög mer… Inte ljög, men jag tror vi snarare menade att ett viktigt popband ska inte erkänna branschen. Eller ett riktigt popband. Det var väl så vi tyckte. Jag tror vi är ärligare nu. Och vi har aldrig gjort någonting med någon för att… De vi gjort saker med är alla artister som vi tycker är bra. Så är det bara.
Fler samarbeten på gång?
— Nej, svarar Fredrik.
— Men om det är någon därute som behöver en hitplatta så… säger Andreas.
Amerikanskt i stället för brittiskt
Till en början var jag skeptisk till Popsicle. De flesta recensenter hänvisade hela tiden till oväsentligheter och rockhistoriska marginaliteter som Ride och dylikt trams. Drag åt det hållet märks på ”Template” och ”Lacquer”, men själv fann jag ganska snart att det också gick att spåra influenser från amerikanska giganter som Husker Du och Dinosaur Jr. Ett faktum som blev än tydligare av att Andreas och Fredrik i intervjuer helst nämnde namn som Neil Young, Big Star och Sugar.
De önskade dessutom få höra Replacements ”Alex Chilton” i radio…
När jag träffade dem där i Lund sommaren 1993 var det Fredrik som fick mig att på allvar upptäcka förträffligheter som Red House Painters och Sloan. Ett citat ur min intervju lyder så här:
”Vi lyssnar mest på amerikansk musik, den har… vad ska jag säga… mer trovärdighet. Vi vill också ha trovärdighet. Visst var vi inspirerade av Ride när vi började, men det är två år sedan nu.”
Intresset för samtida jänkarrock står sig. Fredrik ser det som en självklarhet att lyssna på amerikanskt i stället för brittiskt, till vilket de har en i det närmaste föraktfull hållning.
— Det kommer inga bra popband från England, menar Andreas.
— Jag hörde ett engelskt band — Nyack — som jag tyckte var bra. Men senare läste jag att två av medlemmarna kom från USA. Sångaren och gitarristen. Det var ju rätt talande, tycker Fredrik.
— De har Stereolab, påminner Andreas.
— Ja, Stereolab, och så om man ska räkna de irländska banden: My Bloody Valentine och Ash är faktiskt riktigt bra, säger Fredrik.
Hur kommer det sig då att ni oftare har jämförts med britter?
— Det tar slut med den här plattan, konstaterar Andreas.
— Det går kanske inte heller att göra några jämförelser med amerikanska band vad gäller vår musik. Snarare är det traditionell rock, säger Fredrik.
Andreas:
— Vi låter svenskt, helt enkelt.
Plötsligt yppar Arvid att han tycker Oasis senaste har sina stunder. Han hejar på dem i popkriget mot Blur. Fredrik instämmer. Han hatar Blur.
Svenskt då?
Fredrik gillar Fireside, Mufflon 5 och Bear Quartet. Och Sindy Kills Me. Men där är han part i målet i egenskap av bandets producent.
Andreas tycker att Whale har gjort en jättebra låt.
— Och vilken är det? undrar Fredrik och blänger misstänksamt på sin kamrat.
— Den första. Jag kommer inte ihåg vad den heter.
— ”Hompo Slompo” (sic), eller vilken då?
— Nä, första på plattan.
— Jo, den var helt OK, men sedan…
— Lika uselt som Tricky. Årets mest överskattade dynga. Jag blir galen när jag hör det, det är det värsta jag vet. Trip hop… lyssna på epitetet. Trip hop! Det låter ju så jävla uppfunnet! Det är inte musik, det är en uppfinning, säger Andreas som blivit lika uppeldad som Fredrik.
— Jag spar de där utropen till Menswe@r. Och Bluetones, eller vad de nu heter. Jag har hört en låt och jag hatar dem redan, säger Fredrik för att sedan pusta ut:
— Åh, vad skönt det var att få vara arg ett tag.
Bakåtsträvare som lyssnare
Det är riktigt roligt att sitta bredvid och lyssna. Och roligare ska det bli.
Som lyssnare är ni alltså något av bakåtsträvare?
— Totalt. Jag ska köpa mig en stenkakeskivspelare, säger Fredrik.
— Jag kan inte komma på när jag senast väntade på en skiva från ett nytt band, säger Andreas.
— Jo, Superchunk! ropar Fredrik.
— Den längtade inte jag efter, fnyser Andreas.
Arvid undrar om Posies klarar av att göra ytterligare en bra platta (det gör de, läs recensionerna!). Fredrik gillar Smashing Pumpkins.
— Heavy metal, avbryter Andreas.
— Smashing Pumpkins heavy metal? De är ju kanon. Pearl Jam är också jävligt bra. ”Better Man” på senaste plattan är en otrolig poplåt.
Sedan sätter han ögonen i mig:
— Den har du inte hört?
Nej.
Fredrik nickar självbelåtet, som om han fått sina misstankar bekräftade.
Jag försöker hålla mig ifrån dem, säger jag.
— Det är verkligen ett band som det av någon konstig anledning är OK för musikjournalister att hata.
— Vem då? undrar Arvid.
— Pearl Jam!
— Jaha.
— Men det är klart, det är för att de vägrar lyssna helt enkelt.
Pavement?
Fredrik, som nu verkligen är uppe i varv, stannar upp. Nappar direkt.
— Ja (hämtar andan), de är bäst.
De andra skrattar åt honom. Andreas kan dock inte låta bli att också lovprisa.
— Dem är jag intresserad av när de kommer med något nytt.
— Det var längesedan jag köpte en platta som jag var tvungen att lyssna på så många gånger som senaste Pavement. Ett gott tecken på en bra skiva är när man måste lyssna flera gånger innan den fastnar. Ta Oasis andra, jag tyckte redan i början att den var bra. Men jag visste att den inte skulle bli bättre, den var alldeles för direkt. För klatschig, liksom. Pavement fick jag spela trettio—fyrtio gånger, sedan var det en sådan kanonplatta, tycker Fredrik.
Med undantag för Curve, som Arvid gillar och de andra inte, har de överlag likadan musiksmak.
— Jag tror det, säger Andreas.
— Ja, jag tror det, säger Arvid.
Fredrik höjer rösten:
— Hrmm, nja, till stor del ja, men ibland skär det sig. Du tycker inte om Thurston Moore (tittar strängt på Arvid).
Näe. Han är ju så alternativ bara för att det ska vara alternativt.
Andreas och P-A säger inget, de bara flinar.
— Det är inte alternativt, han ligger på Geffen, hugger Fredrik tillbaka.
— Det är bara arty. Aaarty.
— Ja ja, men det är bra arty. Skitbra arty.
Dörröppnare med stark identitet
Fullängdsdebuten ”Lacquer” är antagligen nittiotalets viktigaste svenska popplatta i den betydelsen att ingen annan skiva har resulterat i så många efterföljare och plagiatörer. Popsicle blev vägvisare och inspirationskälla för en hel nationell indierörelse. De fick ut musiken till de ”massor” som tidigare ignorerat exempelvis Easy. Popsicle spelades i radio, fick rikligt med publicitet samt en Grammis och orsakade smärre hysteri med sina spelningar. De öppnade dörrar.
Antalet popgrupper som sedan dess fått skivkontrakt, med små eller stora bolag, är omöjligt att beräkna.
Detta är de medvetna om. Ingen falsk blygsamhet här inte.
Andreas tror att banden fanns där hela tiden, men att Popsicles framgångar och uppmärksamhet fick upp ögonen på skivbolagens talangscouter.
Sedan genombrottet har det som var ”indie” och ”alternativt” integrerats i den övriga musikbranschen och är lika vanligt förekommande på listorna som hits från forna fiender som Michael Bolton, Bon Jovi och Whitney Houston.
Andreas vill inte ta åt sig äran för det fenomenet. Han förklarar det med Nirvana och den explosion som sedan följde.
Finns det ingen fara i det här, att indiemusiken blir alltmer utslätad? Förlorar sin identitet?
— Det finns ju en massa hopplösa brittiska band, så kallade indieband. Indie som begrepp börjar kännas irrelevant. Man får ju börja tala om indie i termer av hur det låter, inte om det ligger på ett independent-bolag som var den ursprungliga betydelsen. Det är ju borta för längesedan, säger Fredrik.
Kan er musik — efter hur ni låter — sorteras under ”indie”?
Andreas lutar sig fram över bordet. Ser allvarlig ut och säger med överdriven bestämdhet:
— Jag tycker inte det.
Alla bryter ut i ett stort skratt.
Hans röst intar en mer förtvivlad ton:
— Nä, men va fan, om Oasis är indie, då kanske vi är indie. Ja, inte för att vi låter som dem… Jag skulle vilja kalla det vi gör för rock.
Ospontana veteraner
Jag upplever Popsicle som ett band med stark och tydlig identitet. Det kan gälla Marita Kuntonens stilenliga skivomslag. Eller det speciella soundet, som visserligen utvecklats, men samtidigt aldrig helt släppt den ursprungliga formeln. Eller de musikaliskt larmiga, men — milt sagt — teatraliskt återhållsamma konserterna. Allt följer en linje, allt faller på plats, allt tycks grundligt genomtänkt.
De håller med mig om identiteten. Fredrik berättar att linjen i sound, omslag och uttryck beror på att de så väl vet hur de vill ha det, i synnerhet vad gäller konserter.
— Vi är inte ett sådant band som går ut på scenen med en låtlista vi gjort tio minuter innan. Vi är väldigt ospontana. OK, inte allt vi gör, inte dansstegen (lurigt leende), men i alla fall vad gäller vilka låtar vi ska spela och, ja, vår ljudtekniker vet vilka nummer och så där.
Trots att ni bara gjort tre album upplevs ni som något av veteraner på den svenska indiescenen.
— Jo, säger Fredrik och tar en klunk öl.
Känner ni likadant?
— Det är kul att vara veteraner när man bara funnits i fyra år, tycker Andreas.
— Det är lite konstigt. Jag tror till och med Brainpool funnits längre än vi, säger Fredrik.
Andreas protesterar:
— Inte har Brainpool funnits längre än exempelvis Wannadies. De är väl ändå de som är…
Fredrik avbryter:
— Du menar Wannadies första platta? Den gick ju bra, och de är ju väldigt bra, men det blev kanske ingen…
— …effekt på det musikaliska, kompletterar Andreas.
Fredrik ändrar sig:
— Eller det kanske det blev. Men det syntes i alla fall inte på skivbolagsfronten. Nu lär de väl dock skapa effekt genom sina framgångar i England.
— Förresten, de där Wannadies kanske vi skulle ta och racka ner på! De berättade ju ”inside information” i SA (#25) om hur vi såg ut då vi var lite goth. De såg inte så roliga ut själva!
Kan deras medgång få betydelse för er del?
— Ja, engelska journalisters fördomar gentemot svenska band borde i alla fall ha mattats lite grand i och med alla positiva recensioner som Whale, Wannadies och Souls fått. De kanske inte längre tittar på oss med samma brittpatriotiska ögon, men det vet man inte.
”Velourbralleklädd undfallenhet”
Två månader efter vår kväll där på krogen i Stockholm släpps plattan. Responsen är överlag positiv, men mer blandad än för föregångarna. Mest iögonfallande är den allra största tidningen, Expressen, där Måns Ivarsson skriver att Popsicle är ett band som alla unga popjournalister bara måste gilla. Annars är de ute. Han drar musikaliska paralleller till jänkare som Matthew Sweet, Jayhawks och Soul Asylum, men menar att Popsicle inte är tillnärmelsevis lika stora låtskrivare eller sångare. Betyget, två getingar av fem, orsakar rätt mycket snack.
Med tanke på kritikerkårens ambivalenta hållning till skivan väljer jag att några timmar före turnépremiären i Göteborg i januari låta medlemmarna själva bemöta några recensionscitat.
DN, Nils Hansson (inget betyg):
”Det är en musik som är sällsynt fri från svarta influenser, ofta ledsen, men helt utan blueselement.”
— Vi bluesar på ett annat sätt, med harmonier och texter. Men inte blues i dess ursprungliga mening, med svett och utlevelser, det är inte vår grej, säger Fredrik.
Andreas:
— Jag blev glad när jag läste det, han har rätt, vi spelar ”vit” musik. Inte för att jag har något emot ”svart” musik (skratt), men…
Borås Tidning, Magnus Hallqvist (3 av 5):
”…när Mattssons parhäst Fredrik Norberg håller i pennan tröttnar jag snabbt. Tempot sjunker och det går sååå långsamt…”
Den utpekade, Fredrik, skrattar. Samlar sig.
— Det stämmer att mina bidrag är lite långsamma på den här skivan, vi är ju ett band med låtar som kompletterar varandra. Synd att han inte märkt det.
Hur kommer det sig att dina sånger blev så lugna?
— Det bara blev så, det fanns liksom inget uträknat, som att en ballad behövdes. Men det är tråkigt om han inte gillar den sorten.
Sydsvenska Dagbladet, Lars Thulin (inget betyg):
”…enerverande är Popsicles utstuderat mjuktuffa framtoning. I bräckligt framsjungna låtar, där gitarrerna hela tiden ligger på lur i väntan på att attackera, blottas en slags teatralisk känslighet, en softad velourbralleklädd undfallenhet.”
En elegant formulering — begriper ni vad han menar?
Andreas:
— Nä… tala om kulturjournalistik!
Fredrik:
— Jag kan delvis förstå vad han menar, musiken kanske talar ett annat språk än text och sång. Men det tycker jag är viktigt. Hård musik med hård sång är ointressant, det blir inga bryt. Samma sak gäller välpolerad musik med fina flickröster som sjunger ”la la la”, det är också ointressant.
För Aftonbladet utdelade Ronny Olovsson 4 av 5 i betyg. Då den anmälan inte innehöll något särdeles intressant att lyfta fram väljer jag i stället att citera hans kollega Per Bjurman, som i sin krönika höll ett försvarstal för Popsicle gentemot, vad man kan anta, Ivarssons kritik. Bjurman skrev också:
”Mattsson är en svensk Tim Hardin, besatt intill dåraktighetens gräns. Hon måste förstå. Hon måste komma tillbaka.”
Har ni lyssnat på Tim Hardin?
— Inte mycket, säger Andreas.
— Jag har gjort det en del. Tim Hardin gör väl ofta låtar om andra personer, han sjunger inte om en speciell kvinna, säger Fredrik.
— Jag skriver texter och låtar när jag är besatt av någonting. Det känns bäst, menar Andreas.
Arvid ger sin syn på saken:
— Andreas och Mauro Scocco är en bättre liknelse, om man syftar på någon som sjunger om samma tjej.
— Men du skriver väl inte alltid om samma tjej? undrar Fredrik.
— Det har ju varit några nu på sistone… Men apropå det jag sa förut, det kan också vara tvärtom — när jag gör sånger så ökar besattheten. När jag sätter mig ner och läser vad jag skrivit blir jag bara än mer sorgsen.
Expressen, Måns Ivarsson (2 av 5):
”Jag är rockkritiker och inte kompis. /…/ Grupptrycket är sådant att varje ny kritiker måste hylla den här plattan. Eller hamna i skamvrån med de evigt ohippa.”
Kan det vara så att det ligger något i det han skriver?
— Om man vill vara hipp så ska man såga oss. Dessutom finns det inget sådant där grupptryck, alla kritiker är väl måna om att göra sin egen grej. Det är nog så att Måns Ivarsson inte har någon kontakt med andra, yngre kritiker, tror Fredrik.
— Det spelade ingen roll hur skivan lät, Måns har alltid varit jättesugen på att såga oss. Den hade kunnat vara hur enorm som helst, han hade ändå sågat den, menar Arvid.
Andreas:
— Han omyndigförklarar alla de som gett oss bra kritik. Men det var lika med ”Lacquer”, då uppstod också en slags debatt mellan Ivarsson och de yngre skribenterna.
Kvällsposten, Per Hägred (4 av 5):
(Om Fredrik)
”…har ett betydligt friare förhållningssätt till melodi och harmoni. Jag är svag för hans lite udda låtar och på den här fastnar även Pixies-influerade ’Third Opinion’ direkt.”
— Pixies? Själv tänkte jag nog mest på Luna när jag gjorde den. Men det är förstås en komplimang. Jag tackar och tar emot.
Vad säger du om det här med friare förhållningssätt till melodi och harmoni?
— Det stämmer, för jag vet inte vilka ackord som hör ihop med vilka. Jag bara slänger ihop dem och så får de andra styra ihop det till att låta bra.
Svenska Dagbladet, Madelaine Levy (5 av 6):
”Det har börjat svänga om Popsicle, och det är inte något atomiskt sväng, utan deras eget. Man bygger låtar på helt nya, rockande grunder, men spelar inte sunkig, föråldrad boogierock för det.”
— Ja, det svänger om Popsicle, säger Fredrik.
— På ett ”vitt” sätt, skjuter Andreas in.
— Det är mycket tack vare Arvid. Hon, skribenten, insinuerar att det skulle ha att göra med att Niclas Frisk producerade oss, vilket är fel, vi svängde redan tidigare, menar Fredrik.
— Niclas ville snarare att jag skulle spela ”stiffare”, påpekar Arvid.
Trulighet och kaxighet
Inför ett fullsatt Hemulen bevisar Popsicle att de lärt sig ”rocka”. Visst, där finns fadäser och falsksång, men just däri ligger något av bandets charm. Liksom i brytningen mellan Andreas tryggt kontrollerade stämma och Fredriks vinglande sång, mellan Andreas mer direkta låtar och Fredriks snirklande melodier, mellan Andreas allvar och Fredriks sneda leende. Det är en bitvis hisnande balansakt, som en dålig dag kan sluta illa, men som denna lyckliga kväll mynnar ut i en vältajmad triumf.
Vad annat kan den göra, först med en överraskande trashversion av ”Hey Princess” och sedan pärla på pärla: ”Not Forever”, ”Please Don’t Ask”, ”Make Up”, ”Undulate”, ”Mayfly”, ”American Poet” och inte minst en laddad, kulminerande ”Third Opinion”.
Efter Whale, Cardigans, Wannadies och Salt bör det vara dags för världen att ta emot Sveriges Finaste. För det är just vad Popsicle är när de är som bäst, när de vågar vara uppsluppna och befriade från utestängande attityder, när de vet hur att kombinera sin norrländska trulighet med en liten dos stockholmsk kaxighet.
Lämna ett svar