Trots att Tia — Sveriges egna Debbie Harry — är en av de friskaste fläktarna på den svenska popscenen på mången god dag har hon haft det lite motigt i portgången. Hennes utmärkta debutalbum ”Über Babe” har haft en aning svårt att hitta ut till radion och sin publik. Själv tror Tia det beror på att hon klampat in på ett av grabbarnas sista skyddade revir. Hon hälsar på SA-redaktionen i Norrköping för att reda ut begreppen, där lektor Lo… Byström visar sig ha andra teorier och i vanlig ordning lägger ut texten tills korna kommer hem.

NÄR AFTONBLADETS POPGUBBE Per Bjurman (även känd från Pop) ännu var ung och grön och fortfarande jobbade på Borlänge Tidning/FaluKuriren fick han en gång i början av nittiotalet för sig att skicka ut en enkät till landets övriga popskribenter. I anledning av det nya decenniets inträde bad han oss lista de femtio bästa album som dittills gjorts.

För att jag skulle få med så många olika namn som möjligt på min lista (och inte bara The Beatles) satte jag upp en regel som sa att bara den absolut förnämligaste plattan med varje band/artist fick vara med. Det gällde alltså att välja ”Rubber Soul” eller Beatles vita, ”Ziggy Stardust” eller ”Aladdin Sane”, ”Born To Run” eller ”Darkness On The Edge Of Town”, och så vidare. (I samtliga fall valde jag den förstnämnda, för den som undrar.)
Det fanns dock en viss bestämd grupp med vilken jag varken hade hjärta eller förmåga att bara ta med en enda skiva — i själva verket var jag tvungen att ta med deras fyra första; den eponyma debuten, ”Plastic Letters”, ”Parallel Lines” och ”Eat To The Beat”.
Den gruppens namn var/är BLONDIE (om det nu behöver sägas).

Söta tjejer och tuffa killar

Jag vet inte exakt vad det beror på, men det finns något i Blondies koncept — i sin mest renodlade form en söt blond sångerska och fyra tuffa mörkhåriga musiker, men ofta nog med två tjejer i bandet, eller en manlig och en kvinnlig vokalist, eller någon annan variation på temat — som alltid utövat en oemotståndlig lockelse på mig. Kanske är det kombinationen av det ljuvt kvinnliga med det fränt manliga, både visuellt och musikaliskt, som är nyckeln. Hur som helst har jag alltid tyckt att den typen av band har en extra dimension som rent manliga eller rent kvinnliga grupper saknar.
Därför står det också en LP eller två med Blondie och deras likar i mina skivhyllor — jag har i själva verket aldrig gått ifrån en rea med en enda platta av detta slag kvarlämnad. Att många gånger köpa en skiva enbart utifrån detta kriterium — söt tjej, tuffa killar — har förstås inneburit att jag gått på en eller annan nit (Flame var till exempel inget vidare), men ofta nog har min våghalsighet blivit rikligen belönad. Det räcker att nämna namn som Shirts, Photos och Primitives för att åtminstone några av er ska förstå vad jag menar.
Det första band som ytterst medvetet använde sig av detta koncept (som alltså i mångt och mycket kan sägas ha skapats av Andy Warhol) var Velvet Underground. Kontrasten mellan den vackra, blonda fotomodellen Nico och de svartklädda, svarthåriga och med svarta solglasögon försedda killarna i bandet (som i och för sig inkluderade Mo Tucker, men hon hade alltid mer gemensamt med Lou, John och Sterling än med Nico) var lika fascinerande för Warhol som för senare tiders rockfans (under sin levnad var gruppen som bekant inte särskilt uppmärksammad).
Det hade förvisso funnits ett och annat band med kvinnliga medlemmar redan tidigare, exempelvis The Applejacks (med Megan Davies på bas) och The Honeycombs (där Honey Lantree spelade trummor), men de hade mer setts som en pikant detalj i sammanhanget och var på intet sätt i fokus för intresset — i själva verket kan man säga att dessa tjejer var ”en av grabbarna”, ungefär som senare Tina Weymouth i Talking Heads eller Kim Deal i Pixies. (För att få historieskrivningen att stämma undantar jag också Lulu And The Luvvers, som — även om de möjligen kan anses vara arketypen för denna typ av grupp — knappast hade den konceptuella medvetenheten hos vare sig Velvets eller Blondie. Dito We Five.)
Samma sak — fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar — kan sägas om de otaliga hippieband som grasserade (he he) samtidigt som Velvet Underground; varken Grace Slick i Jefferson Airplane eller Connie Devanney i Ill Wind (för att ta två av många exempel) bröt på något avgörande sätt av mot grabbarna i bandet — här kan man nästan säga att sistnämnda, i långt ostyrigt hår, med blommor på kinderna och klädda i siden och sammet, i stället var ”one of the girls”…

Blondie & Co.

De första att ta upp WarholsNelvets koncept, nästan tio år senare, var faktiskt Blondie. (Det är för övrigt ett intressant faktum att Victor Bockris, medförfattare till den bästa boken om Velvet Underground, ”Up-Tight”, även hjälpt Debbie Harry och Chris Stein med deras självbiografi, ”Making Tracks”.) Och även om Blondie är genrens viktigaste exponent och obestridliga kronjuvel — eller kanske snarare, just därför — skulle de komma att få oräkneliga efterföljare.
Premiärkullen kom fram när den våg som kallas ny ännu var det, nämligen under sent sjuttio- och tidigt åttiotal. I USA exempelvis New York- och CBGB-kollegorna The Shirts (ett kriminellt underskattat och bortglömt band, vars tre magnifika album inte bör saknas i någon skivsamling), The Motels, The Nuns, Robin Lane And The Chartbusters, med flera, med flera; i England The Pretenders, sublima The Photos, The Expressos, The Tourists, Holly And The Italians (”Some people achieve greatness. Others have it thrust upon them. And then there are those who are born Italian”) och så vidare.
Nästa kull sprang fram i kölvattnet av C-86 och anorakpopen i England under andra hälften av förra decenniet. Till exempel SA-favoriterna The Primitives (som till och med tog sitt namn från en tidig upplaga av Velvet Underground), Darling Buds, Popguns, Heart Throbs, alltför bortglömda The Flatmates (Sarah, var är du nu?), Talulah Gosh, Heavenly… The list goes on and on, ända fram till Echobelly. Oh yes.
Det märkliga — och nu börjar vi närma oss pudelns kärna — är dock att vi, trots Blondies enorma popularitet och inflytande, aldrig fick någon inhemsk motsvarighet. Det närmaste vi kom var nog Dave & The Mistakes, med undersköna Tove Naess i spetsen. Men där hörs det ju redan på gruppnamnet att något är fel, och det felet hette Dave Nerge — en fet skäggig gubbe som envisades med att dela frontlinjen med Naess och därmed störde (för att inte säga förstörde) den åstundade bilden högst väsentligt…
Nu har vi emellertid äntligen nått fram till våra dagar och saker och ting börjar se lite ljusare ut. Vi har fått ett alldeles charmant litet band som heter The Cardigans, vi har fått ett som heter Cloudberry Jam och ett som heter Pineforest Crunch.
Och vi har fått — ladies and gentlemen! — TIA.
(Ja ja, jag är fullkomligt medveten om att Tia är en soloartist och att hela det långa resonemanget ovan därmed egentligen inte är applicerbart på henne. Dock har hon i så hög grad modellerat sig själv och sin musik på Debbie Harry och Blondie att jag ändå tycker det håller. Fair enough?)

Sveriges egna Debbie Harry

Första gången jag hörde talas om Tia var sent förra våren, via ett tips från Linda Lindmark, tidigare keyboardist i William, numera promo-ansvarig hos skivdistributören Border Music. Inget speciellt anmärkningsvärt i det kan tyckas, eftersom just detta är en promotionmänniskas huvudsakliga arbetsuppgift; att pusha nya (och gamla) artister till massmedia. Till saken hör dock att Tia ligger på skivbolaget The Record Station, som ingalunda distribueras av Border, utan fastmer av BMG. Detta skulle visa sig vara ganska symtomatiskt, men mer om det senare.
”En jävligt skärpt tjej, som både ser ut och låter som Blondie”, hade Linda sagt. Att påstå att detta gjorde mig intresserad vore en mild underdrift… Efter en del efterforskningar och sedermera tjat lyckades jag få loss ett ex av Tias då färska debutsingel, ”Empty Heart”. Att Lindas utsago stämde, åtminstone till sin andra del, kunde jag omedelbart konstatera — här hade Sverige verkligen, till slut, fått en alldeles egen Debbie Harry!
Som ni förstår var extasen inte långt borta och jag bestämde bums att här skulle det göras intervju och här skulle det skrivas artikel. Nu dröjde det av olika anledningar en tid innan vi kom till skott, bland annat ville vi invänta fullängdsdebuten, men så en vacker lördagseftermiddag på senhösten är det någon som knackar mig på axeln där jag sitter och väntar på Norrköpings Central. (Det var inte av oartighet jag inte gick ut och mötte tåget, det råkade bara för en gångs skull komma i tid…)
— Hej, John! Jag såg dig på TV häromkvällen!
Tur det, för Tia au naturelle är inte helt lätt att känna igen från skivomslag och promobilder. Söt och rar, iklädd svart läderjacka, svarta kängor, något som närmast kan beskrivas som träningsoverallsbyxor och en chic orange t-shirt av märket Diesel, men definitivt ingen femme fatale.
Hon är över huvud taget mycket trevlig, tillmötesgående och chose-fri — ta bara en sådan sak som att hon bemödat sig med att åka den långa vägen tur och retur Göteborg—Norrköping, när redaktörens fulltecknade schema inte tillät en motsvarande tripp i omvänd riktning. (Ehuru sedan tre år tillbaka bosatt på Söder i Stockholm är Tia uppvuxen i Göteborg, en stad med vilken hon upprätthåller en fast kontakt och allt som oftast besöker.)
Eftersom jag läst mig till att hon gillar kinamat glider vi in på Peking House (välvalt namn), som lämpligt nog ligger på raka spåret till SA-officinen.
Detta — att bjuda ett intervjuobjekt på middag före intervjun — kan ibland vara något av en penibel situation. Det är inte alltid säkert att man har så värst mycket att säga varandra; personkemin kanske inte stämmer eller så har man inte så många gemensamma beröringspunkter. Läget förvärras ju nämligen ytterligare av att båda parter — för att slippa upprepa sig — i görligaste mån försöker undvika att prata om det som senare ska avhandlas i själva intervjun.
Inga sådana problem med Tia dock. I själva verket kommer vi — för att mynta ett uttryck — överens som ett brinnande hus. Det är ytterst motvilligt vi bryter upp efter ett par timmar över en god måltid och ett par lika goda glas öl, vilt pokulerande om allt från glamrock till Bob Dylans ”Desire”, som Tia helt enkelt kräver att jag måste skriva ut hur bra den är.
Done.

Street cred och manipulation

Vad jag omedelbart, och till min stora glädje, kan konstatera, är att den bild av Tia som manipulerad produkt som emellanåt skymtat fram är i grunden falsk. Jag menar, en brud som kan hela den långa historia jag dragit ovan och mer därtill på sina fem fingrar har all den street cred jag begär…
Andra har dock haft svårare att svälja hennes utstuderade image. Det har gnällts om stylad bimbo, marionett i skivbolagets klor och liknande avundsamma tillmälen.
Då ska man emellertid vara fullkomligt medveten om att Tia redan för tio år sedan tackade nej till ett skivkontrakt, just för att bolaget i fråga ville styra henne alltför hårt, både vad gällde utseende och musik. Eller, för att använda Tias ord, ”förvandla henne till ett lallande nagellack”.
Att sådant förekommer i branschen är förvisso ingen hemlighet. Ett av de mer pinsamma svenska exemplen heter/hette ”Robin” (med i, hon med y känner jag för dåligt till för att kunna uttala mig närmare om), en komplett urblåst discohoppa som för ganska många år sedan skulle lanseras som något slags inhemskt svar på Madonna, eller kanske snarare Samantha Fox, komplett med röd plutmun och svart spetskorsett.
Att hon inte kunde tugga tuggummi samtidigt som hon gick och än mindre sjunga eller dansa behöver kanske inte tilläggas. Fast egentligen var hon mer värd att ömka än att håna, för det syntes så väl att inte ens hon själv tyckte det hela var speciellt kul, utan bara viljelöst följde de snören som ryckte i henne.
Den gången gick det dock inte, mycket på grund av skivbolagets/managementets alltför spekulativa framtoning — en av de viktigaste kanalerna för matchningen av Robin gick via utvikningsbilder i de så kallade herrtidningarna… (Vete tusan, förresten, om inte episoden med den musikaliska lanseringen av Sharon Dyalls rollfigur Tina i lysande svenska tvåloperan ”Varuhuset” — om ni minns — byggde direkt på ”fallet Robin”…)
Nå, den gången gick det som sagt inte, men otaliga är de exempel — på senare år främst inom den lättviktigare dansgenren — på kvinnliga artister som matchats fram av ingen annan anledningen än att de är fagra att se på.
Det var detta beklagansvärda förhållande som föranledde Magnus Kvist att inleda på följande sätt när han recenserade Tias debutsingel ”Empty Heart” i SA #27: ”När en ny, ung, svensk tjej solodebuterar finns det all anledning att vara skeptisk…” Fortsättningen löd dock helt korrekt: ”…men i Tias fall kommer det på skam.”

Ingen feministrock

Så sitter vi då till sist på vår redaktion och ett fullkomligt oundvikligt första ämne stavas naturligtvis B-L-O-N-D-I-E.
— OK, visst är det lite störande när folk anklagar mig för att vara så enkelspårig och fackad bara för att jag gillar Blondie. De var ju så mycket mer än bara en blond bimbo och fyra mörka killar; i själva verket var de en naturlig utveckling av New York-scenen, en syntes av Velvet Underground och Shangri-Las. Det är så jag ser det. De spelade till exempel ”Out In The Streets” på sin första demo. Det är mina källor och jag vet att de är väsentligt bredare än bara Blondie, så egentligen tar jag inte åt mig. Det märkliga är att det verkar vara mycket mer accepterat om fyra killar säger att de älskar Beatles och försöker låta som dem — men Blondie var ju lika klassiska i sina referenser!
På tal om underbara Shangri-Las kommer vi in på en annan av Tias favoriter, Lesley Gore, och konstaterar gemensamt att hennes magnifika ”You Don’t Own Me” måste vara en av de första feministiska poplåtarna.
— Det kan jag annars tycka är lite jobbigt ibland, med P J Harvey och sådana. På något absurt sätt tror jag att hon sjunger för killar väldigt mycket. Hon ger dem en hanterbar version av en tjej som spelar. Det finns inte både och, utan hon håller sig på en viss kant. Debbie Harry ser ut på det sätt hon gör, men kör ändå sitt eget race, liksom Chrissie Hynde. Jag kan inte identifiera mig med P J Harvey, hon appellerar inte till mig… Det viktigaste är att man är människa, inte vilket kön man tillhör.
— Men man kan ju välja att ge sig in i den debatten eller så kan man välja att gå ut ur den. Jag menar, ska det vara viktigt? Det kan jag tycka att det inte är. Alla filosofier och ideologier, jag orkar bara inte med, det är inte det som är roligt. Är det en bra låt eller inte, det är ju vad det handlar om!

Veckans babe

Och bra låtar finns det i överflöd på Tias första album, ”Über Babe”. Den inledande dubbelpunchen med ”Empty Heart” och ”Wish For You” (även om dessa är intill förvillelse lika…), de lugnare ”Endless” och ”Phases Of Blue”, akustiska ”I’m On Fire”, powerpopdängorna ”These Days” och ”Secret Touch”. Och några till.
Men framför allt finns här ”Blinded”, den vassaste variant av ”Atomic” som Giorgio Moroder aldrig producerat. (”Det är inte utan att man fäller en och annan tår över svunna tider när man hör saker som den totala Blondie-seansen »Blinded«…” som Kjell Häglund skrev i Pop #14. Exakt.)
— Giorgio Moroder är Gud! Jag älskar Moroder, även det han gjorde för länge sedan. Han producerade en dubbel-LP med Donna Summer, ”Once Upon A Time”. Och den bästa låten någonsin, Bowie och Moroder, ”Cat People”! Den är ju underbar! Så det tänkte vi faktiskt på…
”Vi” är i första hand Tia och Michael Ilbert. Tia förstås i egenskap av sångerska, men även gitarrist samt kompositör (”Jag är livrädd för att bli för smart och för duktig, musiken ska vara omedelbar. Den har bara tre ackord; a-moll, C och G”) och textförfattare till samtliga låtar. Ilbert i egenskap av — i vanlig ordning mycket förtjänstfull — producent. Övriga inblandade utgörs av Tias ”fasta” band; gitarrhjälten Jörgen Cremonese, basisten Geir Luedy och trummisen Frode Unneland.
Sistnämnda två kommer från den norska gruppen Chocolate Overdose, om vars Ilbert-producerade CD ”Sugar Baby” (WEA 1993) det finns en mycket intressant sak att berätta. Den som lyssnar på fjärde spåret, duetten ”Burning Up Now”, kommer nämligen omedelbart att känna igen det karakteristiska kvittrandet från allas vår favoritsångfågel: Sonya Aurora Madan! Och detta ett år innan Echobellys första album slog världen med häpnad. Coolt, Ilbert!

Gyllene tider

Men åter till Tia. Förutom ovan nämnda finns ytterligare ett antal illustra namn representerade på ”Über Babe”; Martin Rössel har lagt en del gitarrer och Christoffer Lundquist i Brainpool har kärat. På ”Blinded” återfinns dessutom Micke Andersson, Anders Herrlin och Jonas lsacsson från Gyllene Tider/Roxette-klanen.
Tia kände ingen av dessa tidigare, utan valet gjordes helt av Ilbert. Min förmodan om att det kanske kunde inge en viss oro att som ensam debuterande tjej komma in i studion och ”släppa” sina låtar till en så namnkunnig och rutinerad skara musiker möter dock genast mothugg — detta är tveklöst en flicka som vet vad hon vill.
— Inte ett dugg! Jag brukar faktiskt inte oroa mig speciellt mycket över huvud taget. Sedan var materialet så pass färdigt när jag och en kille gjort demoinspelningar av låtarna. Ilbert gjorde en del omarrangemang, på ”Endless” till exempel, men annars blev det inte så annorlunda. Och så var jag med hela tiden, så det kändes inte som jag blev orolig. Det är bara att skrika NEJ! när det går för långt åt något håll. Basisten hade lite jazztendenser ibland och det är livsfarligt! Så där fick jag mota Olle i grind, säga till hela tiden att ”det där är helt fel håll”.
— Men jag är jättenöjd med låtarna och slutresultatet som det blev. Sedan är det förstås utvecklingsbart. Det går att göra en skiva till…
Det spår som sedermera skulle visa sig bli plattans clou, och som även släpptes som andra singel från albumet, var det dock vissa problem med.
— ”Blinded” spelade vi in med det ordinarie bandet först, men det funkade inte. Det blev inte bra, långsamt, släpigt och konstigt. Sedan försökte vi igen med Brainpool, så det finns en ”undergroundversion” där jag sjunger uppbackad av dem. Men den låter som Brainpool med tjejsång, så det blev inte bra heller, det blev för mycket dem. Då gjorde vi om den en tredje gång med Gyllene Tider/Roxette och då blev det äntligen som jag ville!

Radio, radio…

Jo tack, ”Blinded” är i mina öron nättopp så nära en klockren hit man kan komma, men trots det har låten knappt hörts på radion.
Tia suckar djupt:
— Nej, de tycker inte om mig alls på radion. Jag vet inte vad det är, jag tror de tittat mer än de lyssnat… Det kan vara hela paketet, både utseendet och kopplingen till Jimmy Fun, det kan bli lite mycket för dem. Det är inte riktigt i proportion, för så himla dåligt att de inte kan spela det är det inte. Men de tycker väl inte det är bra helt enkelt, det är min enda förklaring.
Själv kan jag nog se ett par alternativa förklaringar, eller snarare bidragande orsaker, till detta sakernas sorgliga tillstånd.
För det första väcker ju en noga uttänkt och genomförd image som Tias ofrånkomligen ett visst mått av misstänksamhet i Jantelagens nivellerade Sverige. Hur många svenska artister/grupper som över huvud taget har en image (förutom Army Of Lovers, Marduk och Rednex, som dock mer utmanar löjet än något annat) kan ni räkna upp?
För det andra är det inte precis någon fördel — för en artist av Tias kaliber — att ligga på ett skivbolag som The Record Station, vars starkaste kort bär namn som Stefan Andersson, Uno Svenningsson och Tomas Ledin. Dels uppkommer ju här ofrånkomligen ett guilt by association-problem — hade Tia lanserats av exempelvis Soap hade det naturligtvis varit annat ljud i skällan på landets nöjesredaktioner och radiostationer. Och därmed i skivaffärernas kassaapparater.
Dels saknar bolagets promotionavdelning alla begrepp om hur en i grunden ”alternativ” artist som Tia ska marknadsföras. Ta bara en sådan sak som att vi fick nys om hennes existens via ett konkurrerande bolag och själva tvingades ringa upp för att få ett ex av den första singeln, medan den andra inte skickades alls, trots att ”Empty Heart” fått en fullt godkänd recension (med bild) i SA #27 och att vi skrev upp henne som aktuell för artikel i kommande nummer. (Våra bekymmer med att få fram bilder och flexilåt ska jag inte trötta er med…)
Observera att jag inte beklagar det lilla jobb vi fick lägga ner, däremot beklagar jag — för Tias skull — att Record Stations promoassar inte själva begriper att det är deras förbannade skyldighet att hålla SA underrättad om dylika releaser.

Revirtänkande

Tia själv har en teori om att delar av det motstånd hon upplevt kan bottna i att hon klampat in på ett av killarnas sista musikaliska revir, det vill säga powerpopen. Men det motsägs av den popularitet grupper som exempelvis Blondie, Primitives och Sleeper rönt även i Sverige. Kanske ligger det ändå ett korn av sanning i att hon som svensk tjej trätt över en tidigare okorsad gränslinje?
— Jag tror det är just den här genren. Det är ingen som blir misstänksam mot någon som sysslar med akustisk musik. Det är kanske det att detta är killarnas sista revir, det här och Ministry-musik. Det är kanske det som är jobbigt. Jag vet inte, jag blir aldrig misstänksam om en kille debuterar, det är det sista jag blir, säger Tia med en syftning på tidigare nämnda SA-recension.
— Jag kan räkna upp hur många kvinnliga ”powerpopartister” som helst i USA och England, det är just i Sverige vi är så väldigt få. Det uppmuntras inte alls…
Har det över huvud taget funnits någon svensk tjej som gjort det du gör?
— Nej, det har det inte. Det har jag tänkt mycket på och just det trodde jag kanske skulle bli intressant, men tvärtom… Fast Sverige är ju som det är…
Du menar att det kommit fram massor med svenska poptjejer det senaste året — Sophie Zelmani, Idde Schultz, Cecilia Vennersten, Robyn och Rebecka Törnqvist, för att nämna ett fåtal?
— Ja, och jag är nästan den enda som inte nämns. Jag är helt ignorerad, de bara förtränger mig! ”Hon finns inte”! Det lustiga är att alla andra säljer och alla andra får bra recensioner. Jag vet inte varför det är så, det är ganska märkligt… Jag känner mig helt utanför det där, säger Tia uppgivet.
— Sedan var det någon som sa att min musik befinner sig i sin egen tidsbubbla och är så väldigt nostalgisk. Jag känner inte alls på det viset, men det kan ju vara jag som är så fast i mitt eget huvud… Olle Berggren skrev i en recension att jag inte har någonting gemensamt med Liz Phair och Elastica, vilket för mig är helt absurt. Jag är övertygad om att vi vuxit upp med samma musik — de lyssnade nog också på Blondie när de var små!
Tia funderar ett tag och tillägger sedan:
— Om folk bara hört musiken och inte sett någonting tror jag inte att de sagt så, det är nog väldigt mycket imagen. Så på nästa singel har jag bestämt att det inte ska vara någon bild på mig över huvud taget — det ska vara en hund, en svart dobermann (skrattar gott). Jag har nog underskattat den tid det tar för folk att vänja sig. Är det inte omedelbart precis som det ska vara, med allt vad det innebär, både image och musikstil, då kan det ta en tid. Det tänkte jag inte på innan, men det har jag fått göra nu, när jag märker att det finns ett motstånd. Sedan är det många som tar allting på sådant allvar och inte ser humorn och ironin i det hela. Albumtiteln är till exempel väldigt ironisk, jag retade mig på att det var så himla mycket ”babe” överallt.
Att prata om damers ålder anses ju inte riktigt comme-il-faut och jag tycker själv att detta spörsmål i allmänhet är skäligen oväsentligt — oavsett objektets könstillhörighet. I just fallet Tia har det ändå ett visst intresse, i så måtto att hennes image uppenbarligen varit så svår att svälja på sina håll.
Då kan det vara på sin plats att erinra om att Tia — till skillnad från exempelvis Schampoo — ingalunda befinner sig i de lägre tonåren och därmed rimligen inte är lika lätt att manipulera och styra i en riktning hon inte själv åstundar.
— Nej, men det tror jag paradoxalt nog har stört folk, att jag valt en sådan image när jag är tjugoåtta år. Och det har jag gjort helt själv, det är ingen som har sagt åt mig någonting. ”Hur kan hon välja något sådant frivilligt.” Men jag tycker det är roligt, det är helt självvalt. När man är så gammal som jag är ska man inte se ut på det här viset. Då ska man vara respektabel, som alla de här andra vi nämnde tidigare. Men jag ser inte livet på det viset. Så är det bara — end of story.

Fyndiga texter

OK, låt oss prata om något roligare — dina texter. De är uppenbarligen viktiga för dig, eftersom de är utsatta i CD-häftet?
— Ja, men jag skriver inga historier. Dels har jag inget att berätta… (skratt). Nej, men jag är mer intresserad av det som händer inuti en människa, inre processer snarare än yttre. ”Där går han på gatan, bla bla bla.” Så tycker jag många texter är, helst inom indiepopen. Men det kan ju ändra sig, det vet man aldrig. Det hoppas jag på sätt och vis att det gör också, att jag ändrar mig lite i skrivsättet, så att det inte blir lika jämt.
Jobbar du mycket med orden?
— Nej, jag bara kör på och så är det klart! Jag filar väldigt lite. Det kan vara svårt att komma i gång, men när jag väl gör det går jag inte tillbaka mycket och ändrar. Jag vill att det ska vara som när man sitter där med gitarren och bara sjunger ut. Funkar det då är det så det ska vara. Jag ändrar aldrig i en bit, går aldrig tillbaka och försöker återuppliva något. ”Ska jag inte försöka en gång till, har den inte någonting i alla fall?” Det tycker jag är så långtråkigt, att älta och gå tillbaka. Om en låt inte funkar på en gång slänger jag den.
Det är rätt lustigt att du säger så, för dina texter verkar väldigt genomarbetade och innehåller en hel del roliga vändningar och ordval som man kanske inte i allmänhet hör i svenska poptexter. Ta strofen ”Like a fever / running wild / I could derail you / if I tried” i ”Strange Victory” till exempel. Eller ordet ”coy” i ”Baby Boy”. Alldeles bortsett från att det finns en betydelseglidning och att det ska rimma med ”boy”, så hade man i stället förmodligen fått höra ordet ”shy” i vilken annan svensk text som helst.
— Det beror nog på att jag bodde i USA under några år. Plus att jag alltid läst en massa på engelska och pratat mycket med dem jag känner där. Så det har varit levande hos mig, samtidigt som jag tycker det är kul att leka med språket. Och tycker man det är kul hittar man saker i rena farten.

Morrissey, Garbage och jag

Jo, Tia har faktiskt spenderat en hel del tid på andra sidan pölen. Dels har hon släkt där som hon ofta hälsat på och dels fick ett närmast maniskt filmintresse henne att studera dramatik på college ett par år. Under tiden hade hon och hennes kusin en duo ihop, som spelade på coffee shops, barer och liknande etablissemang. Då handlade det främst om indiebetonad akustisk musik, lite som ”I’m On Fire” på ”Über Babe”, enligt Tia.
Tack vare att nämnde kusin var radio-DJ lyckades Tia även bli spelad på en collegeradiostation. Den gången rörde det sig emellertid om ”Pet Shop Boys-aktig disco” med låten ”Lover In The Fast Lane” (hade varit roligt att få höra den).
Med tanke på dessa relativa framgångar, funderade du aldrig på att stanna i LA och försöka slå dig fram inom musikbranschen där?
— Jo, i och för sig, men jag tänkte mer logiskt. Det är mycket enklare att få ut någonting i Sverige, det är ett helt annat tryck där borta. Usch, vad hemskt det låter! Men det är ju sant! skrattar Tia.
— Men jag ser det inte som att Sverige är det enda stället att få ut min musik. Skivan har gått rätt bra i Holland, till exempel. Där har jag hamnat i rätt sammanhang, vilket är jätteviktigt. BMG Europe har en ny indieavdelning som heter SLAM, ”Some Lovely Alternative Music”. Det är typ Morrissey, Garbage och jag. Så vi får väl se vad som händer…