NI HAR KANSKE HÖRT DEM på radio. Glad svensk trallpop. Inga hårda kanter, lite hurtigt, ganska mycket stämmor och medryckande refränger. Som gjort för radion.
— Visst, vi siktar på att nå ut via radio, medger Johan Stentorp, eller Millis som han kallas, ena hälften av duon The Trampolines.
Och nått ut är precis vad de gjort — på mycket kort tid. Sedan första singeln i augusti har de fått mängder av radiospelningar. Inte bara i Sverige, utan även i Finland, Danmark och Norge, där skivorna också är släppta vid det här laget.
De jämförs med Crowded House och Rembrandts. Till favoriterna räknas förutom dessa även Police, Squeeze, Daniel Lanois, Michael Penn, Joe Jackson, tidiga Costello och Jellyfish. De är inte sprungna ur indiepopen precis.
Pär Davidsson, andra hälften av duon, har tidigare spelat i The Poems och Bone People, medan Millis synts i bland andra Time Gallery. De har känt varandra sedan gymnasiet och länge pratat om att göra någonting ihop. Många kvällar på KB har gått åt till planering och storslagna planer, som sedan runnit ut i sanden dagen efter. Men så en regnig höstkväll för tre år sedan möttes de i studion, och resultatet blev så pass bra att de bestämde sig för att fortsätta tillsammans. The Trampolines var bildat.
I våras såg deras gemensamme vän, producenten Johan Bejerholm, en annons i branschtidningen TOPP40 om ett skivbolag som sökte nya svenska band. Han skickade en kassett med Trampolines utan duons vetskap och det tog inte lång tid innan Carlton Records hörde av sig.
— Två veckor senare hade vi vårt första möte, och vi var överens direkt, berättar Pär. Allt har gått över förväntan. Robert Nordbergh på Carlton är en klippa. Han bryr sig om oss och underrättar oss om vad som händer. Allt funkar perfekt.
Oj då, eftersom vi musikskribenter får höra mycket inofficiellt snack från banden angående deras skivbolag kan jag lova att det inte är ofta man hör så här positiva ord.
Komponerandet är det viktiga för både Pär och Millis. De skriver de flesta låtarna tillsammans, delar solidariskt på lead-sången och har inga problem att komma överens.
— Det är värre i en grupp, tycker Pär. Då kan det ju vara svårt bara att hitta en tid att repa.
Jag frågar Millis om han tycker det är svårt att skriva slut till låtarna — fem av tolv spår på debutalbumet har fade out-slut.
— Äh, jaa, näe… vilken fråga! Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt så. Jag tycker en fade out funkar bra väldigt ofta, speciellt i lugnare saker. Det är en naturlig del, ingen nödlösning. Det är perfekt med fade out på sista spåret på en skiva.
Pär blir förvånad när jag påstår att de har väldigt olika röster. Inte för att han inte håller med, utan för att de alltid fått höra hur lika de låter. Men nog har rösterna olika karaktär. Pärs egna, lite mer återhållsamma, småhesa röst med inbyggt minivibrato kontrasteras av Millis melodiösa, följsamma, lenare och mer ordinära röst. Jämför bara Pär i ”All This Time” och Millis i ”Down The Milky Way” på andra singeln så håller ni nog med.
”Splash!” heter första fullängdaren och samtliga fyra spår från singlarna återfinns på plattan. När detta skrivs har jag bara tillgång till en förhandskassett med tio av de tolv låtarna på albumet; ”Stone Cold Morning” och ”Love Train” har jag inte hört.
Melodierna pendlar från väldigt bra pop till pompöst och radioanpassat skval. Till den första kategorin räknar jag briljanta dängan ”Parachute Opens”, som vore perfekt både som singelval och öppningsspår på albumet. Några låtar, bland andra ”Between Hither And Here” och ”Flaming June”, som är min favorit, har en lätt psykedelisk anstrykning som kittlar.
Till den andra kategorin räknar jag ”Good Morning To The World”, Pärs favorit ”Mackerel Skies” och ”Hanging In The Air”, som dock har några snygga bakgrundskörer.
Både Pär och Millis föredrar att lyssna på den mer subtila, lugnare och ”molligare” delen av sin musik, men misstänker att det är den lite snabbare, gladare biten som blir roligast att spela live.
Och live ska det bli, bara en turnéplan och ett band har dragits ihop. Den ende klara än så länge är gitarristen Per Jernryd som också lagt de flesta gitarrerna på ”Splash!”, men flera ortsnamn är redan planerade, så nog blir det en turné alltid.
— Musik och att skriva låtar är vår vardag, säger Millis som är den ende i duon med hår på huvudet.
— Vårt mål är att det ska gå så pass bra att vi kan göra en skiva till. Med en schysst budget har man ryggen fri ekonomiskt och kan spela in i lugn och ro.
— Vi försöker vara ute i god tid, säger Pär. Vi har redan skrivit ett tjugotal låtar till nästa album.
Den svåra andra plattan, ja, men under tiden lyssnar vi på ”Splash!”. The Trampolines kan tveklöst göra bra popmusik. Risken finns dock att de blir lite opersonliga i sin framtoning när radiospelningar hägrar. Men guldkornen är väl värda att ta vara på.
Lämna ett svar