— DET KOMMER ATT GÅ VÄLDIGT BRA FÖR DET HÄR BANDET — VI SNACKAR HIGH LEVEL HÄR.

Samtidigt som Linköpings studenter på alkoholtemplet Herrgår’n under de mest primitiva former medelst statligt subventionerad öl fuktar sina torra strupar, pågår på övervåningen ett svettigt kontrakts-brottande.
Fredrik Holmgren från Startrec står flåsande i ena ringhörnan och en A&R-representant från American Recordings i den andra. Mitt i stridslinjen sitter Luleå-kvartetten Fireside; Kristofer Åström (sång/gitarr), Pelle Gunnerfeldt (gitarr), Frans Johansson (bas) och nytillskottet från Plain, Per Nordmark (trummor), som ersatte Fredrik Granberg efter att denne beslutat sig för att satsa alla kort på Randy, och skruvar sig nervöst.
— Man har ju lite respekt för det bolaget, säger Pelle.
Allt högtravande skivbolagspladder om världsdominans, försäljningssiffror och turnéplaner formligen drunknar i det högljudda buller som endast kan uppstå när man i samma byggnad samlar trehundra våldsamt sörplande, pokulerande, dansande och brölande studenter.
Den sanslösa kakofonin till trots kan man uppfatta att den amerikanske talangscouten bedömer chanserna att Fireside ska få öppna årets upplaga av Lollapalooza-turnén som goda. Eller åtminstone inhösta en plats på den svenska alternativmusikens eget rocktåg, Lollipop.
Fredda, som ideligen fyller på sin transatlantiske gästs ölglas, myser. Bandmedlemmarna själva verkar inte riktigt förstå vad det är som håller på att hända, att de är i full färd med att skriva rockhistoria. (Det förstår i ärlighetens namn inte artikelförfattaren heller, som inte är van vid att se band bli erbjudna kontrakt med amerikanska major-bolag efter att ha lirat på en ölhall i Linköpings-stadsdelen Ryd. Förmodligen kommer denna kväll — som sedan fulländades med en jordgubbsmilkshake på Max — att bli något att yvas över i framtiden.)

Katastrofal sejour

Våren 1994 var det ett helt annat ljud i källan. Fireside, ursprungligen bildat ur askorna av Superdong och Heffa Klump, släppte då debuten “Fantastic Four” på A West Side Fabrication. Ett av mången kritiker rosat verk, men som bedrövligt nog gick publiken totalt obemärkt förbi.
— Det hände ingenting, ger Pelle som förklaring till varför Fireside sedermera kom att lämna nämnda bolag.
— Vi hade kompisar, band som Randy och Refused, som alltid fick åka på en massa turnéer. Vi ville göra någonting åt den saken och bråkade lite med Jocke (Wallström). Det var mest fyllegrejer, snack om att vi inte ville stanna kvar på bolaget, att vi försökte hitta något annat. Riktiga sådana där fjantbråk.
— Jocke fungerar jättebra när det gäller radio, skivan spelades rätt mycket och så var vi med i P3:s “Live”. Sådana grejer. Men att sätta in annonser i tidningarna var det aldrig tal om. Han jobbar inte alls på det sättet.
Efter den smått katastrofala sejouren på A West Side Fabrication sökte således Fireside lyckan på annat håll. Genast slöt ett gäng intressenter upp, bland andra jättar som MVG (nåja), Sony och EMI. Dock föll valet på det lilla Stockholms-bolaget Startrec, då under beteckningen Chickenbrain Records, som sedan tidigare stoltserade med ett annat norrländskt band — hardcoremanglande straight edge-veganerna Refused.
— Vi var inte intresserade av något av de bolagen. Inte i Sverige i alla fall. Vi ville ha något i mindre format, men som jobbade lite mer. Startrec är helt perfekt för oss, det kan inte bli bättre. Vad gäller exempelvis MVG är det, vad jag vet, ingen som är nöjd med dem.
Så här med facit i hand kan man ledigt konstatera att samarbetet med Startrec givit gott resultat. Kan någon ha missat hypen som gjort Fireside till det mest haussade svenska bandet sedan, eh — Broder Daniel (men med den skillnaden att Fireside på bara en månad sålde tiotusen exemplar av “Do Not Tailgate”, att jämföra med de målade göteborgarnas femtusen enheter på ett halvår)?

Kvällstidningsmurvlarnas gunstlingar

Det här tar emot, men det var faktiskt den fullkomligt inkompetenta Expressen Fredag-kolumnisten Linda Norrman Skugge som på bred front startade hela cirkusen kring Fireside. Efter att ha kommit över en advance på den Quicksand/Jesus Lizard-doftande “Do Not Tailgate” tillägnade hon Fireside sin krönika och det var då det tog hus i helvete. Plötsligt blev det obskyra gitarrmanglarbandet från Luleå kvällstidningsmurvlarnas gunstlingar nummer ett.
— Ja, jag tror att det hela beror lite grand på att Linda gjorde en grej om oss. Men sedan är det väl det att så många band gillar vår musik. Folk kanske tycker lite synd om oss också… De hjälper oss för att vi säljer så otroligt dåligt — eller har gjort det. Nu vet jag inte riktigt. Sedan har det bara rullat på och allt fler tidningar har skrivit om oss. Aftonbladet gjorde en lång intervju efter spelningen i Hultsfred, men sparade den eftersom de inte hört musiken eller sett oss i några andra tidningar. De ville nog bara hålla sig framme, men de publicerade artikeln i fredags — en enspaltare.
Att det skulle vara svårt att leva upp till de högt ställda förväntningarna tycker inte Pelle.
— Nej, det har det inte varit. Man kanske borde tänka så, men vi har inte gjort det. Vi får så mycket komplimanger hela tiden, mest från andra grupper. Många säger att de vill spela med oss. Det är svårt att fatta det, man tror nästan att folk ljuger, skrattar han och tillägger sedan att det finns en viss risk att Fireside förblir ett band alla hypar, men vars skivor ingen köper.
— Det är svårt att veta vad publiken kommer att säga.
Som om allt detta inte vore nog rycker de som sagt i bandet även från andra sidan Atlanten. Går allt som det ska blir Fireside snart inte bara stallkamrater med Johnny Cash, Black Crowes och Slayer, utan också etikettens första icke-amerikanska band.
— Mmm, jag vet inte riktigt vad de vill, köpa loss skivan eller göra en licensdeal. Fredda säger inte så mycket, han vill väl inte att vi ska bli besvikna om det skiter sig. Vi får se vad som händer.

Producenten Pelle

Förutom att spela gitarr i Fireside sysselsätter sig Pelle med att producera skivor. Han har dragit i spakarna på “Do Not Tailgate”, jobbat med Refused, Randy och Blender, och nu senast haft ett finger med i leken på Stockholms-banden Bricks och Monsters debutskivor, två av vinterns hetaste svenska utgåvor. Företrädesvis har det dock handlat om norrländska pop- och hardcoregrupper.
Nu har Pelle med vänner vänt Luleå ryggen och satt sina bopålar i huvudstadens betongmylla. Anledningen till flytten var de långa avstånden, säger han, men arbetet som producent spelade också en viss roll i sammanhanget.
— Vi ville ligga nära skivbolaget, satsa ordentligt på bandet helt enkelt. Tanken var att köra ner alla grejor och starta upp studion i Stockholm igen, men killen jag ägde den ihop med, tillsammans med ABF, ville inte flytta ner.
— Jag själv blev sedan utslängd. Det var när Brick spelade in halva sin skiva där uppe. ABF visste att jag skulle flytta och de anklagade mig för att ha snott alla prylar, mikrovågsugnar och telefoner, som försvunnit de senaste fem åren, grejer som olika band plockat med sig hem. De tog ifrån mig nycklarna, fastän jag betalat hyra och hade kontrakt på alltihop… Jag kunde gått till polisen, men orkade inte, suckar Pelle.
Men nu ska han i alla fall dra i gång verksamheten i Stockholm.
— Ja, men jag behöver pengar. Får se hur mycket bandet drar in… Jag äger prylar för säkert sjuttio-åttiotusen kronor. Det är inte så mycket, jag skulle behöva hundratusen till för att komma i gång.

Går mer åt pophållet

Musikaliskt har Fireside jämförts med Quicksand och ofta blivit kallade “Firesand” eller “Quickside”.
Pelle skrattar:
— Nu för tiden säger journalister “jag har hört så mycket Quicksand-snack, men det låter inte alls Quicksand”. Det gör det ju! Jag vet fuller väl vad som är Quicksand och inte, men det finns så mycket annat i vår musik också. Det som gör att vi låter som Quicksand — de är absolut inte våra husgudar, ingen av oss tycker att deras nya skiva är speciellt bra — är Kristofers sätt att sjunga. Men han lät så där i Superdong också. Utan honom skulle det inte låta så mycket Quicksand om Fireside.
Vad skulle Pelle sätta för etikett på Firesides musik?
— Uhm, gitarrock, kanske. Det är mer rock än pop i alla fall.
Men betydligt mer indie på nya “Do Not Tailgate” än på “Fantastic Four”.
— Ja, det är mer ackord. Men jag tycker att Sonic Youth är ett rockband. Dinosaur Jr är också rock. Popband har mer harmonier. Jag tycker definitivt att det finns en rockpotential i Fireside, speciellt live.
— Förra skivan var mycket hårdrock. Mycket tuggad dist, nu är det för mycket ackord för hårdrockaren. Och det kommer att bli ännu poppigare. Vi går definitivt mer mot pop, fast det kommer att vara mycket, mycket hårdare. Jag vet inte riktigt var det kommer att sluta.
Vad gäller influenser skiner även spår från band som Fugazi och Pavement igenom. Privat lyssnar killarna i bandet på annan musik och har väldigt få gemensamma favoriter.
— Frans gillar garage-rock’n’roll, Jon Spencer rakt av, och Kristofer gillar pop. Per och jag är helt sålda på Touch And Go-banden: Slint, Shellac, Don Caballero, Rapeman och Superchunk. Slint är världens bästa band!
Förmodligen klappar Pelles hjärta också varmt för Jesus Lizard, vilket kan höras inte minst på “Do Not Tailgate”, där flera saker är snodda rakt av från de finurliga Chicago-meckarna.
— Ja, men det är det ingen som kommer att märka, flinar han.
Hups! Där inträffade något sällsynt: Pelle i dystra Fireside, bandet som på scen, till ett ytterst smakfullt potpurri av emocore, hårdrock och indiepop, iklär sig de sorgsnaste av begravningsentreprenöruppsyner, har här bränt av ett leende.
Så, hur ligger det till, är Fireside så dystra till sinnes som de vill göra gällande?
— Det passar rätt bra till låtarna känns det som, så vi är väl det. Musiken är ju dyster den också. Jag har aldrig varit intresserad av glada harmonier. Det känns som att allt som inte är allvarligt är oseriöst.
— Men vi är inte så allvarliga. Det låter lite löjligt, men på scenen skulle ingen av oss klara av att göra ett skämtslut på en låt, det skulle ta död på hela rockmagin. Där är vi nog fullt allvarliga, men samtidigt är vi jävligt barnsliga annars.

Fläskigt kontrakt

De senaste månaderna har varit synnerligen hektiska för Fireside. Förutom intensivt turnerande på landets klubbar har de hunnit med att spela in nya låtar till två skivor; en kommande vinylsjua på en nystartad etikett som Martin Ahx på fanzinet Abnormalcy ligger bakom, samt en andra singel från “Do Not Tailgate”, “Left Rustle” (innehållande tre färska baksidesspår). Sistnämnda släpps i slutet av februari, samtidigt som Fireside, i sällskap med Refused och Entombed, åter åker ut på vägarna, denna gång för att spela i islador och sporthallar.
Vidare har bandet klämt av en inspelning för Växjö-TV, ett teenybopreportage i klyftiga Okej. Och…
Går det månne för snabbt nu?
— Njaa, jag vet inte det. Vi spelade in skivan i våras och tänkte släppa den då, men i stället gav vi ut “Kilotin” på singel. Sedan tyckte både vi och Fredda att det var bättre att skjuta på releasen.
— Men det är mycket gammalt material på plattan, en del låtar måste vara ett och ett halvt år gamla. Vi har inte hunnit repa in så mycket nytt och blir det någonting med American lär det ta tid innan vi spelar in nästa grej. Vi får väl försöka köra på den här skivan så länge som möjligt. Men vi har idéer, vi skulle kunna göra en ny fullängdare inom två månader.
Att det “blir någonting” med American står nu helt klart, för efter att ha stannat kvar i Sverige ytterligare två veckor och sett Fireside spela även i Stockholm och Uppsala räckte American Recordings över ett fläskigt (“åttio sidor tjockt”, enligt Fredda på Startrec) kontrakt. Detaljerna är ännu inte släppta, men det lutar åt att Startrec behåller rättigheterna för Skandinavien, Japan och Kina medan American tar på sig resten av världen.
Fireside? Äsch, dem såg jag på Herrgår’n i Linköping 1995 (…och i Umeå 1993).