SCEN 1: INOMHUSBAREN PÅ EMMABODA-FESTIVALEN, 17/6
Terry Ericsson dansar till techno i ena hörnet, fanzineredaktör Linda snackar med organisten i heta Mazarine Street i ett annat. Mittemellan flaxar Paul Källman med armarna som en kasper-docka i yster dans. Han är den som är mest ”far out” i bandet, enligt de andra i Honey Is Cool, den som lyder under rave-kulturens motto att artisten är ointressant, musiken är allt.
Övriga fyra är av annan åsikt. I en intervju sa sångerskan och gitarristen Karin Dreijer att hon redan tröttnat på att alla jämt bara vill prata med henne. Sedan dess gör de, i den mån det är möjligt, samtliga intervjuer ihop. För även John Jern, Staffan Larsson och Håkan Hellström hade ledsnat på att ständigt stå vid sidan om. Dessutom är det ju, som basisten Staffan säger, roligt att göra intervjuer.
SCEN 2: SUN SPOT-STUDION, 3:E LÅNGGATAN, GÖTEBORG, 7/6
Tillsammans med producenten Johan Forsman har bandet precis påbörjat den mini-CD som är tänkt att släppas i augusti/ september. Alla inspelningar måste bli klara före Emmabodafestivalen, sedan far både Karin och Staffan ut i Europa. Runt ett bord i pentryt till själva studion försöker de förklara varför lilla lokala Sun Spot prioriterades framför betydligt resursstarkare konkurrenter. Karin betonar friheten, gitarristen John förmånen att själva få välja omslag och den kvicke trummisen Håkan att de slipper ha att göra med ”fikusarna i Stockholm”.
Karin, som står i flitigast förbindelse med påfluget branschfolk, avslöjar att ett stort bolag ihärdigt jagar dem. Ett som har fixat förmånliga kontrakt med unga hippa band på kontinenten. Jag får inte veta vilket, men gissar på Geffen…
SCEN 3: TÄLTPLATSEN PÅ EMMABODA-FESTIVALEN, 17/6
…som visar sig vara fullkomligt fel. Mot löfte om att jag inte trycker det yppar de bolagets namn. Får höra lite av grovmixen på plattan, men vill göra det under mer ordnade former. De lovar att skicka en kassett.
SCEN 4: SUN SPOT-STUDION, 7/6
EMI ville att Honey Is Cool skulle börja skriva på svenska och göra ”gladare låtar”. Frågan är då vad som skulle återstå av den egensinniga laddning av våghalsig rocklyrik och musikalisk dynamik som utgör debutdemon (recenserad i SA #27). Den liknar inte något annat och tycks inte lämna någon likgiltig. Mest utmanande är Karins ljusa, inbjudande röst. Lockande och lurig, spröd och söt. Orsak till några påhopp och invändningar, men främst en kraftigt bidragande faktor till det ovanligt snabba klivet från vanligt demoband till ett, av festivaler och bolag, mäkta eftertraktat namn.
Trots ett sprittande leende och ett par livfulla ögon ger Karin ett blygsamt intryck. Verkar nästan generad över all uppmärksamhet. Hon säger att eftersom de inte hållit på så länge har de heller aldrig hunnit sträva efter att komma någon vart. När de satte i gång bara hände det. Det var aldrig tal om att kämpa eller slita, vägen har varit lika rak som rosad.
SCEN 5: EMMABODA-FESTIVALEN, 17/6
Karin är ”jävligt sur”, i upprivet missnöje efter spelningen på lördagskvällen. De andra är också förbannade över att gitarrförstärkaren bröt ihop och att ingen ljudtekniker fanns i närheten för att hjälpa till. Håkan förstår inte uppståndelsen, han är nöjd. De hann ju i alla fall med sex—sju låtar och när det väl flöt, så flöt det bra. Å andra sidan är han både sjuk och nykter. Karin håller delvis med honom, men menar att om arrangörerna lovat att stå för utrustning ska de också se till att allt fungerar.
Kanske går det bättre på Hultsfreds-festivalen?
Via Gimme Noise-redaktör Linda har jag fått reda på att Karin haft en önskan om att omslaget till den kommande mini-CD:n skulle vara en pastisch på Replacements klassiska ”Let It Be”, där medlemmarna sitter på ett sluttande tak. Hon tycker att den omslagsbilden är ”sååå snygg” och hade till och med letat ut ett lämpligt tak i Göteborg. Sådana högtflygande ambitioner imponerar. Men förslaget föll på att Honey Is Cool är en kvintett där Replacements var en kvartett. Och sedan spelade det ju viss roll att de andra inte tilltalades i lika hög grad. Suck…
John säger att jag bör kolla in Bevis Frond, som också spelar i Emmaboda. Under natten går jag av en slump förbi scenen och ser John när han längst fram vid scenkanten tillgivet tillbedjer sin scenrädde gamle kulthjälte.
SCEN 6: ROSKILDE-FESTIVALENS BACKSTAGEOMRÅDE, 30/6
Paul Källman sitter vid ett bord och lapar sol. Han spelar synt i Honey Is Cool, liksom i Sludge Nation. Det är som representant för de senare och via deras engelska bolag Rhythm King som han kommit till festivalen. Men vilket band prioriterar han? Det kan han inte säga, men konstaterar att det är med Sludge Nation som störst framgångar rönts. Så här långt. Jag påminner honom om grovmixkassetten. Han ska fixa fram den och säger samtidigt att CD:n är försenad. En bandare i studion pajade. Ny releasetid lär vara mitten av september.
SCEN 7: KLUBB HEMULEN, MAGASIN 3, GÖTEBORG, 8/7
Tittar in för att se ett par band. Minns inte vilka. Träffar fanzine-Linda, som säger att John, Håkan och Paul är där. Efter en stunds letande finner jag dem, alla tre. Får en puss av Paul — fråga mig inte varför — men ingen kassett. De ursäktar sig, men lovar att omedelbart skicka en. Jag förlåter dem när också John avslöjar en för mig tidigare obekant kärlek till Replacements.
SCEN 8: MIN LÄGENHET, TEGNÉRSGATAN, GÖTEBORG, 14/7
Har redan missat deadline för artikeln, men får till slut kassetten av Håkan. Den är av rätt så usel ljudkvalitet och består av sju låtar, varav jag tidigt fastnar för spår 1, 2, 3 och 5 (inga titlar är ännu klara). Musiken kan liknas vid en vulkan i väntan på utbrott. Med en lugn och pedantplockande grund. Men någonstans — kanske i den småbökiga kantigheten, kanske på grund av alla oväntade infall — märks att här ruvas på raserier. Och mycket riktigt, snart bryter det loss i ett inferno av distade och skrämmande, skorriga ljudkaskader. Materialet ter sig hårdare, larmigare än demon. Karin låter än mer som en Edie Brickell besatt av djävulen.
Inom bandet finns gemensamma hjältar i Sebadoh, Pavement och Sonic Youth. Gäng som inte alltid gör det lätt för sig. Som gärna trillar ur den förväntade ramen och staplar sin musik på tvära kast. Ungefär som Honey Is Cool. Där i Sun Spot-studion berättade John för mig att de medvetet eftersträvar kontraster. Karin stämde in, sa att det inte är många av deras låtar som bygger på den klassiska formeln vers-vers-refräng. Den varianten blir så lätt förutsägbar, hon vill att det ska hända saker.
Förmodligen lär ett och annat hända när CD:n — årets mest spännande svenska debut — släpps.