BJÖRNARNA FRÅN LULEÅ HAR KRAVLAT UR SITT IDE. Under tiden de gnuggar sina ögon konstaterar vi att det är nästan ett år sedan vi såg dem senast. Då var de aktuella med EP:n ”Revisited” (som fick oförtjänt dålig kritik i SA #23) (Strage! Red). Sedan dess har gitarristen Johan Forsling lämnat gruppen, vilket medför att de numera är vad namnet utlovar — en kvartett. Nuvarande sättning utgörs av Mattias Alkberg, sång och gitarr; Jari Haapalainen, gitarr och keyboards; Peter Nuottaniemi, bas; samt Urban Nordh, trummor.
Efter en närapå osannolik utgivningstakt, tre fullängdsskivor på ett år, antog man att detta sabbatsår var en planerad vila inför uppföljaren till denna trilogi, men ack vad man bedrog sig. Hade det inte varit för att månginstrumentalisten Jari tvingats göra vapenfri tjänst i Stockholm skulle det senaste albumet, ”Everybody Else” (West Side/MD), ha dykt upp tidigare.
Skivan spelades in under nio veckor i Skellefteå hösten 1994. Här möter vi ett lågmält, mindre skramligt Bear Quartet.
— Vi såg ingen anledning att fortsätta vräka på med dist bara för sakens skull. Vi ansåg att vi redan hade fulländat den formen, menar Mattias.
Men tror ni inte att det kan bli svårt att spela dessa lugna, melankoliska låtar live?
— Det finns ingen mening med att återskapa soundet exakt som det låter på skivan, live blir det mer rock’n’roll, säger Jari. Liveframträdanden är väl inte så viktiga egentligen, man är där, man hoppar, man har lite kul och så… Det är långt ifrån lika väsentligt som skivorna.
Introt på ”Upstart In Middle Class Hell” låter ganska mycket som Smiths ”Reel Around The Fountain”…
— Det är ”Reel Around The Fountain”! konfirmerar Jari.
— Roligt att någon sa det för en gångs skull. Vi har alltid haft mycket Smiths-referenser i både text och musik. Konstigt att ingen har reflekterat över det tidigare, säger Mattias. Här går vi och plankar dem rakt av och så är det ingen som märker något…
Vi kommer in på en diskussion om svensk film och bristen på filmare med visioner i landet. Jari och Mattias anser att detta gäller det mesta inom svenskt kulturliv, även musiken:
— Jag vill inte nämna några namn, för vi är alltid så jävla osams med en massa band, men alla vill bara göra plattor som låter som något annat, inget eget, menar Mattias.
— Det finns ingen som vill göra ”den perfekta skivan”, tycker Jari. Ingen som försöker överträffa ”Pet Sounds” och ”Scott 4”.
Finns det trots detta några svenska gäng ni är förtjusta i?
— Bob Hund och Blissful, svarar Mattias. Sedan finns det även grupper som har kvaliteter och ambitioner, men kanske inte alltid når ända fram. Cardigans och Eggstone anstränger sig, även ett par West Side-kollegor, bland andra A Shrine.
— Orup är en av de få kommersiella artister som har någonting, anser Jari.
I mars blev Bear Quartet, som andra svenska band från West Side (först ut var Puffin), lanserade i Japan. Detta med förra CD:n ”Family Affair” samt nyssnämnda EP:n ”Revisited”. ”Everybody Else” kommer att dyka upp där i juni.
— Vi ligger på ett majorbolag i Japan; vilket kommer jag inte ihåg just nu. De gav i alla fall ut en otroligt påkostad samling med West Side-artister för ett tag sedan och de har flera personer anställda som enbart arbetar med att marknadsföra dessa, berättar Mattias. Hur som helst är allt så himla abstrakt när det gäller utlandet. Går det bra där får man väl räkna det som någon slags bonus.
The Bear Quartet kommer att fortsätta vara produktiva — de planerar att inom kort åter äntra studion för att spela in en ny platta.
— Jag skulle tro att vi har minst två femstjärniga skivor i oss som inte är inspelade än, avslutar Mattias.