”Sound Affects quiz, can you identify these everyday sounds?”
Sator-skivor ruvar alltid på en mängd mer eller mindre obskyra samplingar, men ovannämnda inledning på ”A Safetybelt For Suzie” måste väl ändå tolkas som en hyllning till en viss svensk poptidning?
— Självklart, säger Chips Kiesbye och himlar med ögonen.
— John L. ringde och hotade att vi inte skulle få den här intervjun annars, säger Kent Norberg.
Chips, Kent, Hasse Gäfvert och Micke Olsson sitter på Gillestugan invid Järntorget i Göteborg. Närheten till replokalen gör att de sitter där rätt ofta. Denna kväll för att tala om att deras sjätte album (inklusive ”Wanna Start A Fire” och coverplattan ”Barbie-Q-Killers”) ”Stereo” (Planet Of Noise/WEA/Warner) finns ute på marknaden. En marknad de inte bryr sig så mycket om, säger de. Men kan ändå inte låta bli att hoppas på en guldskiva för ”Headquake” som är bra nära femtiotusen sålda exemplar.
Om den nya blir samma framgång är svårt att sia om. Personligen tycker jag den är deras mest varierade, ombytliga och lekfulla. Vad som saknas är en tydlig poppärla i stil med ”World” eller ”I Wanna Go Home”. Kvällspressens recensenter var välvilligt inställda, medan DN:s Po Tidholm slaktade den kompromisslöst med rader som ”det är varken punk eller rock, det är något oinspirerat mellanting”.
Hur som helst har Sator vuxit försäljningsmässigt för varje album (exklusive ”Barbie-Q-Killers”) och med tanke på deras festivalslit torde inget vara omöjligt. I synnerhet nu när själsfränder som Offspring och Green Day inte bara erövrat USA utan också Tracks-listan… Det rådande klimatet bör gynna Sator, som själva säger att ”allt blivit lättare och bättre” jämfört med hur det såg ut i mitten av åttiotalet.
— Det finns fler musiktidningar och spelställen, säger Chips.
— På radion spelas tuffare musik än förr, menar Kent.
— Då fanns bara ”Lilla Bommen”. Det var det enda program som spelade brutalare rock, minns Hasse.
För mig betyder Sator två vitt skilda saker. Antingen melodiös och lättsam trallpop eller tyngre hårdrockbetonat mangel. Själva ser de på detta faktum som något av ett dilemma. Att alla musikaliska influenser förvandlas till en nackdel. Metal Hammer skriver om dem, samtidigt som de i andra sammanhang snarare ses som ett indieband. MTV vet inte var de ska placera deras videos. Eller som Kent säger:
— Man kan gilla Metallica och oss. Men också Blur-fans kan tycka om oss.
Så sant. Men de tänker inte konkretisera sig och renodla endera sidan, trots att ”Headquake” resulterade i en Grammis för bästa hårdrockalbum (eller kanske just därför).
Skivbolaget då, inga påtryckningar därifrån?
— Nä, vi var färdiga redan när de signade oss 1991, säger Kent och Hasse i mun på varandra.
Sator har snart gjort tio år med sin nuvarande sättning. Men riktigt allvar blev det först med 1988 års mullrande ”Slammer!”. I dag tycker Chips att den är ”knasig”, men Kent som lyssnade på den just häromdagen fann en ny favorit.
— Normalt spelar jag inte våra egna skivor, men nu gjorde jag det för att lära in låtarna inför turnén. Och då hörde jag ”Bughouse Baby” och tänkte: ”Fan, va bra den här är. Den måste vi spela live!”
Gasolins ”Live I Skandinavien” börjar ljuda i högtalarna. Det pampiga, storslagna introt till ”Stakkels Jim”. Kent vevar med armarna och är lycklig som det barn han måste ha varit när skivan gavs ut.
— Wow, Gasolin, de är bra. Den här skivan har jag.
Jag berättar att danskarna erbjudits två miljoner kronor för att återförenas och spela på årets tjugofemårsjubilerande Roskilde-festival.
— Vi hade gjort det för en miljon, säger Chips kvickt med lurig uppsyn.
1986 sa alla fyra upp sig från jobben i Borlänge och flyttade till Göteborg, som passade eftersom dåvarande etiketten Radium höll till där. Och trots att nuvarande bolaget Warners kontor finns i huvudstaden har större delen av bandet inga planer på att flytta dit.
— Det är inte roligt någonstans, jämrar sig Kent och fortsätter: När man sover vet man ju inte var man är i alla fall.
— Inte när man är full heller, säger Chips.
För att få ekonomin att gå runt de första åren togs ströjobb som bland annat bagare och expedit i järnhandel. I dag försörjs allihop av musiken. Försöker åtminstone. Pengarna kommer i stora belopp, men ”alldeles för sällan”. Det gäller att fördela och planera ekonomin. De vill inte klaga, bara tillrättalägga somliga myter om rockmusiker. Micke berättar om tjejen som krävde att Kent skulle bjuda på flipper med motiveringen: ”Du är ju miljonär.” På fullaste allvar.
Kent låter bestämd och en smula förbannad när han påminner om all tid som lagts ner i replokalen, om hur bandet jobbat för varje ”centimeter”. Ordet genombrott vill de inte höra talas om. Chips kallar hellre den sakta stigande populariteten för ett ”genomträng”. Kent föredrar ”genomdyrk”. De orkar inte tänka på om de någonsin blir större än vad de är nu. Hasse konstaterar att det knappast är troligt. Branschen är ju så nyckfull.
— Man kan inte fundera på sådant. Man blir bara bitter om man analyserar skivbranschen, berättar Chips.
— Skitbranschen, säger Kent.
Två saker slog mig direkt vid lyssningen på ”Stereo”. Den ena är låten ”I Guess I’m OK” som förvisso är schysst, men vers och refräng är lika delar Nirvanas ”In Bloom” och ”On A Plain”. Kent förnekar inte liknelsen:
— Vi tänkte inte på det förrän vi spelat in den. Visst är den lik Nirvana, men det är en bra låt, så va fan…
Och förnekar därefter teorin om en eventuell hyllning till Kurt Cobain.
Den andra är dansbeatet i refrängen på ”God Save Technology”. Ett nytt grepp som tycks vara Kents kärleksbarn. Chips muttrar om att den inte går att göra live, Kent svarar med att beatet passade just där. Han skulle gärna syssla mer med den sortens rytmer, dock utanför Sators ramar.
Vet inte om det är han eller någon annan som när jag för en kort stund lämnar bordet klottrar ”Rock é tufft” i mitt block.