***** KLASSIKER
**** MYCKET BRA
*** BRA
** INGET VIDARE
* USEL
— BOTTENLÖS

PÅ VÄG ATT BLI VRÄKT. För hög ljudvolym, för mycket alkohol, alltför uppsluppna gäster är orsaken. Försöker komma till insikt om att Bob Stinson inte längre finns bland oss. Mitt i allt detta dimper det ner ett enormt paket innehållandes drygt sextio förhoppningsfulla tejper. Hur orka? Jo då, jag sållar bort över hälften och kan till slut vaska fram en och annan kick. Ett och annat skäl till att inte tappa tron på tillvaron.

Endast två svensksjungande akter ges utrymme i det här numrets democheck. Tony Curtis Experience *** hör hemma i Nacka och bör byta namn. Varför inte en svensk skådis? Jarl Kulle är ett förslag, Liam Norberg ett annat. Sjunger i bräcklig, vek Olle Ljungström-stil, men känns inte lika spännande som exempelvis Kent.
Även göteborgarna Beanie (av samma anledning ogillas detta namn) gör ett tappert försök på vårt modersmål, och precis som Tony Curtis Experience med hyfsat resultat. De har skickat oss två kassetter, varav den ena (med färgomslaget) förtjänar ***. Inte minst för parafrasen på Neil Youngs ”From Hank To Hendrix”, här förvandlad till ”Från Dylan Till Costello”. Beanie är också tydligt påverkade av Ljungström, han tycks vara en av få inhemska manliga solosångare som influerar den unga generationen popmusiker. Beanie berättar med något rakare, enklare texter än ovanstående grupp.
På något sätt har en kassett från brittiska Annie Hates Cordial (vad är det för ett namn då?) hittat fram till SA. Kvartetten ser ut som jänkare och i inledande hyllningen ”Pamela Anderson” låter de också som om de vuxit upp kring New Yorks garageklubbar i början och mitten av åttiotalet. Frustande, stånkande, busig vrål-rock’n’roll. När dessutom en kille heter Tom Dangerous som ”sings, shouts and gets angry!” tänker jag att här kan inget gå fel. Men det gör det. Återstående sju låtar på ”Splash!” ** spretar i hundra olika riktningar, och fastnar oroväckande ofta i slibbigt seg funkgelé.
Numrets näst tuffaste namn (efter nyssnämnde Dangerous) är John Ball. Han är med i Judge Fudge från Malmö, som trots producenthjälp från Per Sunding i Eggstone gjort en märkvärdigt anonym demo **½ med aningen grumlig ljudbild. Fullt OK popgroove som är i behov av mer personlighet, såväl vad gäller sångröst som låtar.
Malmö-kollegorna i Three Blind Mice *** gör lite så där lagom trevlig och trivial pop med referenser till storheter som Kinks och Beatles. En tevissla till orgel är snygg illustration bakom textraden ”Waking up too early in bed, making breakfast — bacon and egg”. Då och då, främst i ”More”, känns det som om de tar i för mycket. Vill mer än vad som kan presteras. En god målsättning, i och för sig…

Renodlade anglofiler är stockholmska The Varlets ****, som väl ändå måste ges ett skivkontrakt omedelbart. ”Please Let Me Know” är en given hitsingel. Delikat, småputtrig och välproducerad brittisk adelspop med gott om ”la-la-la” och där sångaren och låtskrivaren Claes Molander inte spar på sin stolta Ray Davies-accent. Det är soligt, bekymmersfritt och frejdigt som en söndagsutflykt på den engelska landsbygden före ”the decline and fall of the British Empire”. Som ett mindre uppnosigt och mer nördigt Blur. Tjosan, det här är kul! Anyone for cricket?
Brandon fyller sin musik med påhittiga ljud och tvära kontraster. Vet inte om Nyköpings-pojkarna tog illa vid sig när Ninni i SA #24 påpekade deras frekventa bruk av enordstitlar. Den här demons ”Changing Your Mind (You Did Not Tell Me Of)”, ”Gonad Man (Sometimes Pondered The Meaning Of Life)” och ”Pique Nique (Home Of The Gay-lords)” (puh!) tyder på en ambition att motbevisa eventuell ordfattigdom. Och plötsligt mitt i allt gitarr-bröt kommer ett valthorn och för en sång till sitt slut. ”Pique Nique” ***½ kläs i kitschigt omslag och jag tror att Peter Buck skulle gilla den saftigt svajande gitarren i ”Wedding”.
Charlots hette förut Teabags, vars båda volymer av ”Smish Hats” belönades med två och en halv stjärna vardera av herrar Aldman och Strage. Har ingen aning om hur det lät då, men själv släcker jag gärna törsten med denna Saint Etienne-besläktade, svala cocktaildrink. Sångerskan Sofie låter lika flashigt flärdig och elegant som sköna Sarah Cracknell. Kan Sofie också tänkas bära vit fuskpäls? Charlots har förvisso inte den bredd som gör att förebilderna kan gå från folkvisan ”Former Lover” (är det bara jag som vill höra en insjungning av Van Morrison?) till att sammanlänka Dusty Springfield med Kraftwerk i ”Like A Motorway”. Hur som helst, smarta arrangemang och smäktande keyboardmattor och ”Even If I Like You” motiverar ****.

Förebilder är en sak, rena plagiat en annan. Det borde Loosegoats tänka på. Lunda-pågarna får utskällda New Yorkarna Sammy att framstå som egna och nyskapande — det här är Pavement. Trots att jag är mer än lovligt förtjust i det mesta av Malkmus & Co finner jag ingen poäng i ”Back In Slack” **½. Ja, det skulle möjligen vara som substitut i väntan på nästa Pavement-album. Kassetten går att sälja som outtakes från ”Slanted And Enchanted”. Till och med omslaget står i stor skuld till ”Westing (By Musket And Sextant)”.
I Västerås bor hårdföra tjejgänget Candysuck ***. Är inte alls oävna i ett sammanhang där Joan Jett slamrar ihop med Babes In Toyland. Ibland kaxigt och kul, stundom mullrande och hotfullt. Saknar kanske den där avgörande fullträffen, men i ”Candyboy” bjuds vi på fräck växelsång mellan Marit och Natti. Endera rösten spricker snyggt på precis rätt ställen. Distversionen är nog bäst, tjejer. Blir nyfiken på att höra mer.
Östgötska The Pusjkins är också fritt från killar. Har emellertid inget gemensamt med Candysuck. ”Wow! Good Morning” *** är mjuk gitarrpop som sprungen ur den Boston-scen som gav världen klassiska album som ”Hunkpapa” och ”Bug”. Inget omstörtande, men nog så sympatiskt, med plus för sången.
Starlet från Kristianstad gör på ”Playmate” **½ behaglig, snäll och vemodig popmusik med driv i refrängerna. Tyvärr är sången monoton och uttryckslös och ger ett något brådmoget intryck. Lite mer variation på låtarna skulle heller inte skada.
Det mest ambitiösa (pretentiösa?) och samtidigt absurda av alla omgångens band är Hässleholms Vhe (jo, så stavar de) Nooners. Uppföljaren till ”Dark Side Of The Noon” heter ”Bark At The Noon” **½ till vilken ett åttasidigt utflippat häfte bifogas, liksom ett digert kassettkonvolut med samtliga texter. Grungepsykedeliskt gitarrmangel på högsta volym. Måste vara förkrossande live. Jag menar, det här är ju ändå gänget som sjunger ”First there was mankind, then there was light, then speakers”… Synd bara att det inte händer värst mycket i de loja melodierna. Då och då vaknar jag till av skenande gitarrer eller udda ljudinfall. Av låtarna fastnar inget, resulterar bara i vibrerande trumhinnor.

Jag tror det var den vanligtvis så pålitlige Timo Kangas som i Göteborgs-Posten hade invändningar mot Karin Dreijers barnsliga röst. Hon är sångerska i Göteborgs-baserade och Linda Norrman-hypade Honey Is Cool ****½, och visst är hennes stämma barnslig. Själv tycker jag Karin använder den riktigt effektivt, som ett sorts lurigt lolitasvar på livsfarliga P J Harvey. I ”Zanzibar” är rösten distad och demonisk, förförisk i ett brännhett exotiskt sammanhang. Eller så bjuder hon in, klär av, för att sedan bryta upp och strutta i väg med ett djävulskt leende och svans mellan benen. I musiken finns en inneboende laddning och egensinnighet som få svenska band besitter. ”Rosie, Rosie, Rosie” är något av det starkaste och djärvaste jag hört i svensk rock, trots sjungen på den hos andra band ofta intetsägande svengelskan. Textens tveksamma sexuella identitet är hela tiden svept i en ovisshetens slängkappa som anspelar på Karin Boyes allra mest intima och passionerade poesi (”Hur Kan Jag Säga?”, ”Havsbön”, etc); ”Come drink my water”, tigger hon och ber. Övertygande. Tillsammans med The Varlets och Starmarket i den division demo-kassetter som helt enkelt måste ut på skiva.
Slüdge Nation lämnade Lidköping för Göteborg och fick där en singel producerad av Johan Holmlund från Easy (som jag är avlägset släkt med, fick jag nyligen veta!). De kallar sin musik för popcore och det duger som beskrivning på ”Ein Tag Am Meer” ***½, medan jag för tydlighetens skull lägger till Union Carbide och Pixies. Nej, det är inte ”snortight” eller ”svinbra”, men slamrigt och massivt med fin poptiming. Bonus för udda och fräcka syntslingor.

Lunda-band drar till den östgötska storskogen, närmare bestämt Klas ”Moosekiller” Ingessons jaktmarker i Ödeshög (eller finns det fler orter med det namnet?), och spelar in en egentligen ganska intetsägande demo. The Shallow låter med ”Done” ***½ så rekorderliga och väluppfostrade att det bara ska passera obemärkt förbi. Det gör det inte. Den följsamma melodin i ”This Beautiful Devotion” lyfts av Henrik Normans försiktigt desperata röst. Fortsättningen inger vidare löften. Det är någonting — kanske det kantiga och ofärdiga, men perfekt återhållsamma — som får mig att tänka på tidiga R.E.M. Akustiskt och atmosfäriskt, inget farligt och noll att förlora. Återskapar klangerna hos The Church och deras ibland kontemplativa stämningar.
”Although my heart is mended, still so easy to break… again” lyder en känslig textrad från den demo som Kristianstads Leslies spelat in hos Svenska Popfabriken i Klippan. De här pojkarna kan sina Smiths (eller är det Gene?), vilket innebär en kraftig dos pojkrumsängslan och svårmod. ”New York, New York…” *** äger viss charm, men förebildernas styrka ligger mycket i texternas förträffliga detaljrikedom, som lätt går förlorad i svenskengelskan.
Klockren träff för Fanscene från Uppsala. Raka larmiga ”Occupying My Mind” lever faktiskt upp till demons självsäkra titel, ”Royal Power Pop” ****. Bara två låtar, men det räcker. I synnerhet när det är så här bra. ”Alright?” är tyngre, men aldrig utan att förlora den distinktiva popkänslan, ungefär som The Smithereens en gång kunde förena hårdrockens spänst med bitterljuva blå melodier.
”The One” **** är titeln på debutdemon från Poster, fyra Växjö-killar i tjugoårsåldern. För att vara premiär (nå, de hette tidigare Justine Ahead. Se SA #22. Red) är det snudd på löjligt fulländat. Då syftar jag i första hand på ”Tears”, en radiohit i en rättvis värld. Duktigt driv i kompet och en lyckligt brusande Göran Fritzon-orgel. Inte alls konstigt, som inspiration nämns just Gyllene Tider. Om bara otäcka The Police försvinner ur referensramen blir det något stort av Poster. Jag lovar inte, men hoppas. Det flotta omslaget i livfulla färger tyder på stil och medvetande.
Jag har svårare att engagera mig i Karlskronas Manphase och Bobsleigh från Stockholm. Förstnämnda gör på ”Phase 1” *** prydlig, längtansfylld gitarrpop, har en sångare som tenderar att låta likt James Dean Bradfield och dekorerar fantasifullt musiken med alltifrån flygelhorn till kornett. Det ger avsevärd bredd åt sånger som annars inte borrar sig särskilt djupt in. Opersonligare och inte med lika mycket musikalisk finess finner vi Bobsleigh **½. De duger, men berör inte. Att likna vid Bear Quartets trötta tomgång på ”Family Affair”.
”Vi är fyra pojkar på 17 år som spelar pop”, är öppningsfrasen på brevet som följer med kassetten ”Draft 1” *** av Draft från Helsingborg. Tajta trummor, spröda gitarrer och en röst som inte lämnar en oberörd, någonstans i närheten av Brett Anderson. Lika delar new wave och indie. Rätt i tiden, med andra ord.

Tar man ett namn som Mats kan åtminstone jag inte låta bli att se det som en hyllning till The Replacements, som ju kallades ’Mats. Stämmer den teorin kan jag naturligtvis inte låta bli att tycka om denna trio, som sätter rejält med kropp bakom instrumenten, likt ett Sugar eller Pixies. Tilltalas både av ”No Good” och hyllningen till ensamheten i stillsammare ”Cherry Coke And Pizza Pie”. Sångaren använder fullt godkänd amerikansk accent ***.
Tillbaka till verkligheten. Ljudvolymen under höjdpunkter som ”Tears”, ”Head Off” och ”Rosie, Rosie, Rosie” lär verkställa hotet om vräkning. Det var det värt.