SPONTANT, MEN INGET HAFS OCH SLAFS. Melodiöst och lite proggigt. Led Zeppelin och Kinks. Stonecake finns. Fortfarande.
Nu har de rensat ur garderoberna. Bytt basist för fjärde gången och spelat in sitt tredje album. En skiva som släpps i december. Då är den över tre månader försenad.
Första gången jag träffar Tommy ”Stommen” Andersson är en gråkall tisdag i mars. Bandet har precis återvänt till hemstaden Borlänge efter en tio dagars turné i vårt södra grannland.
— Välkommen till min gitarrverkstad, säger Tommy när han öppnar dörren och visar in i köket där begagnade bassträngar blir som nya i ett vattenkok.
Då är han uppfylld av responsen Stonecake fått i Danmark.
— Det är nästan omöjligt att få tag i våra skivor där, berättar han stolt. Och var vi än spelar vill publiken ha mer.
I Sverige är det lite sämre med responsen (med undantag för Borlänge). Efter genombrottet 1991 då singeln ”Tuesday Afternoon” blev en riktig landsplåga har medvinden mojnat, sakta men säkert. Visst fick de en Grammis som bästa nykomling det året och turnerade för fullt 1992, men efter andra albumet, ”Acoustic Toilet”, har de inte gjort så mycket väsen av sig.
Nu är det dags. Med ny basist, den fjärde och sista enligt Tommy, har Stonecake nu spelat in sin tredje fullängdare.
Per ”Mogge” Mårtensson heter basisten som kompletterar duon Tommy Andersson och Marcus Källström kusligt väl.
— Nu blir det lite mer Beach Boys, skrattar Tommy.
Med det menas att nu sjunger alla tre i bandet.
Nya skivan, som i skrivande stund bär namnet ”In The Middle Of Nowhere” (MVG/MD), är lika galen och splittrad som de andra två. Enligt Tommy.
Andra gången vi träffas är på en krog på Söder i Stockholm. Marcus har precis avslutat sin del av inspelningarna i MNW:s studio i Vaxholm och denna kväll är det Pers tur att ”bestraffas”, som Tommy uttrycker det. Femton låtar har spelats in, varav elva-tolv får rum på skivan, som inte produceras av Tommy själv.
— Nej, jag fick nog förra gången. Det blir för hattigt att både spela, sjunga och producera.
Producerar gör i stället Per Edvardsson, en relativt okänd förmåga som mest sysslat med hårdrock tidigare.
— Han fick jobbet eftersom han är lika tokig som vi, förklarar Tommy och ser pillemarisk ut.
Den här gången har de haft tid på sig, och nästan allt material är nyskrivet. Med ett undantag — hör och häpna, Stonecake har beslutat sig för att spela in en cover av Syd Barrett-låten ”Rats”.
— Vi kom på ett sådant roligt arrangemang att vi inte kunde låta bli, säger Tommy och avslöjar i nästa andetag att det bara är sångmelodin som är original. Resten är helt omgjort.
För övrigt är skivan en salig mix av allt. Precis som vanligt när det handlar om Stonecake. Ett spår låter som en ”indieswingmusikal” berättar Tommy och ett annat som en ”hippietechnosymfoni”.
— Å så blir det mer countrykörer…
Hur det går för skivan och för Stonecake vill Tommy inte sia om. Men missförstådda tycker han inte att de är.
— Nej, det är bara det att om man ska komma någon vart i Sverige så måste man ligga på ”Tracks”-listan. Och vår musik kräver minst tre lyssningar innan man förstår den.
Musikklimatet i landet är något som engagerar Tommy. Han retar sig på likriktningen och på att alla med kontakter har sitt på det torra.
— Det finns så otroligt många band som har ”det” och som kämpar på utan att ha de rätta känningarna. Titta bara på alla festivaler. Hur många av de osignade gäng som spelar där är inte mycket bättre än de stora dragplåstren, säger Tommy som gärna ger skivbolagen en känga:
— I stället för att sitta backstage och supa tycker jag att bolagsfolket skulle ge sig ut och leta mer aktivt efter nya bra grupper. De finns.
Själv försöker Tommy, som anser sig vara en ideell kämpe, hjälpa små osignade band så mycket han kan, bland annat genom att rekommendera dem till inflytelserika personer vid lämpliga tillfällen.
Stora akter som får godkänt är Seattles Soundgarden och Pearl Jam som båda slutat göra videos till sina låtar.
— De skiter i vad folk tycker och gör sin grej. Mer sådant! ”Sin egen grej” gör också Tommy och Marcus och Per i Stonecake.
Definitivt och oåterkalleligt. För alltid. Några planer på att lägga av har de inte.
— Nej, absolut inte. Den här skivan är den bästa vi gjort. Dessutom kan allting hända om vi får bra respons på den.
Lämna ett svar