THE MEICES
Tastes Like Chicken
External/London 697 124 008-1 (import)
LP/CD
****½

”Anything was possible
On the way down…”

Joe Reineke kraxar som om han vore självaste Paul Westerberg i Replacements omkring ”Hootenanny” 1983.
Är det här sant?
Jag tror inte någon skiva gjort mig så här lycklig sedan jag upptäckte ’Mats från Minneapolis. Det betyder inte att The Meices, som för övrigt är från San Francisco, andra album är perfekt. Vad som var så älskvärt med Replacements var ju det charmiga strulet — berusat, bustokigt och burdust, såväl i musik som i leverne. Likadant är det här.
Jag borde ha kunnat ana det. Ray Gun hade en artikel när debuten ”Greatest Bible Stories Ever Told” släpptes i fjol. Där uppvisar Joe Reineke en slackerattityd som nästan gör ont: ”It’s hard for us to take things too seriously when you spend a lot of time surfing and shit. Actually, we pretty much feel sorry for people who have to work”.
Meices orkar inte ens arbeta med låttitlarna. En heter ”That Good One”, en annan ”That Other Good One”, men ifråga om titlar är ”Lettuce is Far Out” mest självlysande. Å andra sidan är allt lysande. Som när Joe i ”Daddy’s Gone To California” försätter sig i ett röstläge som gör honom till J. Mascis lillebror.
Att Kurt Bloch producerat förvånar ingen. Stämningen rätt igenom pryds av samma loja lekfullhet som hos Young Fresh Fellows.
Och tacklistan inkluderar Posies, Supersuckers och Cheap Trick!
Sommaren tar aldrig slut.
Allt är fortfarande möjligt.