Särskilt betydelsefulla händelser etsar sig fast i människans minne. En hel generation amerikaner minns vad de åt till frukost och vad de hade på sig den 22 november 1963. Vi svenskar har dagen då Palme sköts för evigt ingraverad i hjärnbarken. På ett mer personligt plan fungerar det likadant. Man minns detaljerat den första skoldagen, den första kyssen, det första halsblosset och andra omtumlande upplevelser. Ingvar Johanssons första möte med Problem var en sådan stund som för alltid lever kvar i hans minne.

Jag tänker bespara er mina sentimentala erinringar och bara konstatera att när jag hörde Problem för första gången i slutet av 1978 så lät de inte som något annat jag hört. Det var så här jag ville att musik skulle låta! Här fanns all punkens energi och uppkäftighet, men inte dess begränsningar.
Året innan hade jag hittat den legendariska garagerock-samlingen ”Nuggets” i en av Tempos reabackar och det var den musiken som gällde för mig. Att upptäcka en grupp som lät på ett liknande sätt, men ändå gjorde något helt eget, var en omtumlande upplevelse som öppnade hisnande perspektiv. Tänk, det finns fler som har hört samma saker som jag, det finns fler som fattat samma saker som jag, kanske skulle jag också kunna göra musik.
Ulle Lindqvist sammanfattar det rätt bra med en retorisk fråga i sin recension av Problems självbetitlade debutalbum i Larm #9: ”Har det någonsin förut låtit så här om svensk rockmusik? (Ge hit dom plattorna i så fall!)”

Den definitiva svenska rockplattan

Med ett perspektiv på drygt femton år konstaterar jag att fortfarande har ingen ens kommit i närheten av vad Problem åstadkom på sin debut-LP. Det är den definitiva svenska rockplattan. Den inleds med ett gutturalt ”Uäh” och avslutas med ett uppkäftigt ”Tack”. Däremellan finns trettio minuters fullständigt sanslös rock’n’roll, som har lika mycket gemensamt med Electric Prunes som med Pavement. Rockmusik som låter lika fräsch och vital i dag som den gjorde då. Min, i högsta grad subjektiva, uppfattning är att Problem pulvriserar samtliga samtida svenska band.
Reeperbahn, Docent Död, Eldkvarn, Ebba Grön, Dag Vag, Wilmer X, Garbochock och TT Reuter har alla gjort bra plattor, men även dessa gruppers bästa alster bleknar i jämförelse. De har heller inte stått emot tidens tand lika väl.
Eftersom Problem av någon anledning är lätt bortglömda i dag hade jag länge planerat en artikel. Det tog lång tid innan jag slutligen bestämde mig för att kontakta Stefan Ahlqvist, hjärnan bakom oväsendet. Det är inte helt lätt att träffa gamla hjältar, man riskerar att förlora något viktigt vid ett sådant möte. Men när beslutet väl var fattat visade sig tiden vara precis den rätta — Problem var på väg att återuppstå.
— Nej, egentligen kan man inte säga att vi återuppstår, för vi splittrades aldrig, säger Stefan vid vår första telefonkontakt. Det är bara det att vi inte har spelat ihop på fem år. Men nu ska vi göra en spelning i Malmö som vi repar inför, och det är möjligt att det blir fler.
Tyvärr missade jag Problems återuppståndelse, men några veckor senare begav jag mig till Malmö för att träffa Stefan. Jag kände en viss nervositet på vägen ner. Dels över intervjun i sig, det kändes så viktigt att inte bomma den här chansen.
Det märktes att han också var angelägen om att det skulle bli något bra. Det var inget klart uttalat, men vid ett par av våra tidigare kontakter upplevde jag det som om han känt mig på pulsen. Som ville han testa att jag skulle kunna göra något vettigt.
När jag ringer på dörren till den Ahlqvistska lägenheten öppnas den nästan direkt och jag kan konstatera att det är intervjuobjektet själv som står där. Det slår mig att han inte ändrats mycket sedan jag såg Problem senast, i början av åttiotalet. Stefan föreslår att vi ska gå ut och ta en öl innan allvaret börjar.
Eftersom det är en solig dag slår vi oss ner på en uteservering. Till att börja med går det lite trögt, vi snackar musik, hittar en del gemensamma referenser. Då kommer en luffartyp — helt klädd i svart, med yvigt hår och vildvuxet skägg — och sätter sig vid bordet intill vårt. Vi konstaterar att det är den gamle Saints-sångaren Chris Bailey… När jag säger att jag föredrar Ed Kueppers soloplattor framför Saints åttiotals-produktion bryts den sista isen och jag känner att det här kommer att gå bra. Vi dricker ur våra bägare och återvänder för att genomföra intervjun.
Lägenheten är fylld av skivor och jag märker att Stefan inte bara har bra smak, han har en hängiven fingerspitzgefühl för att hitta det som verkligen håller. En intuitiv känsla för det som är genuint, inte bara månadens smak. Samma intuitiva känsla som gjort Problems musik helt tidlös.
Bland plattorna noterar jag Stooges, Velvet Underground, Monks och 13th Floor Elevators från sextiotalet, legendariska sjuttiotalsgrupper som Chrome, Pere Ubu, Faust, Can och Fall (som ju förstås är lika mycket sjuttio-, åttio- och nittiotal), men även senare gäng som Sonic Youth, Pavement och Royal Trux. Bland de nyare banden framhåller Stefan särskilt Dead C, Slint och Bailter Space.
Tidlös rock’n’roll som levde i går, lever i dag och som säkert kommer att leva om tjugo år.

Föddes i en rivningskåk

Stefan börjar med att berätta om musikintresset som väcktes på sextiotalet och om grupper han startat (med fantastiska namn som Dört och Plastic Fantastic) som aldrig kom längre än till replokalen.
Problem föddes 1976 i en rivningskåk i Malmö.
Försök för ett ögonblick att minnas (jag förstår om det tar emot, men gör en ansträngning) hur musikklimatet var vid den tiden. Då gällde det antingen att ha blixtsnabba fingrar eller att vara politiskt korrekt, helst en lagom kombination av båda, om man skulle kunna verka som rockmusiker i Sverige. Jag tror inte man med bästa vilja i världen kan skylla Problem för att någonsin ha uppfyllt något av dessa krav…
Från början bestod Problem, förutom Stefan, av Henrik Herrström, gitarr och Håkan Olsson, ursprungligen gitarrist, men snabbt omskolad till trummis. De kompletterades av Gerth Martinsson, en basist som tidigare repat med ett annat band i samma rivningskåk.
— Det var innan punken slagit igenom. Den var ju influerad av samma musik som vi; Iggy & The Stooges, MC 5 och annan rudimentär musik, typ Troggs. Ramones var också mycket betydelsefulla. Att höra deras första LP blev den utlösande grejen som visade att det var möjligt. Problem kom samman undan för undan i replokalen. Till en början hade vi inga som helst ambitioner mer än att föra oväsen tillsammans. Vid den tiden sjöng vi fortfarande på engelska.
Ganska snart började dock Problem att sjunga på bred malmöitiska. Delvis påverkade av Kalle Pedal (R.I.P.), som visade att det var möjligt, men också av det faktum att de var (och fortfarande är) skåningar.
— I mars 1977 gjorde vi vår första spelning. Det var tillsammans med Kalle, som hjälpte oss en hel del. Redan då sjöng vi på skånska, vi kom på att det var rätt naturligt att sjunga på det språk vi talar, så att folk skulle förstå. Dessutom låter det rätt burdust att bräka på skånska med alla diftonger.

Larm

Spelningarna gav Problem en del uppmärksamhet lokalt. De började repa på Dad’s Dancehall, som under några år kom att bli den bångstyriga rockens hemvist i Malmö. Det var också här de utländska grupperna spelade när de besökte Malmö, namn som Clash, Jam och Ultravox.
— När några i vår genre kom hit var vi ofta förband. Clash var extremt vänliga. De flyttade sina prylar när de gjort soundcheck och lät oss använda hela scenen. Jam var deras direkta motsats. Paul Weller bar sig åt som en fullständig idiot, en riktig rikemanspåg som kom med farsan som manager och bytte gitarrsträngar efter varje spelning. Vi fick fyra kvadrat att spela på…
Vid det här laget hade Lennart Persson och gänget kring tidningen Larm genererat ett rätt stort intresse för stökig rockmusik. Ganska snart föddes idén att starta ett skivbolag. Problems musik definierade bolagets/tidningens namn, så vilka kunde vara lämpligare till premiärsläppet? (En ära de fick dela med Linus.)
Problems debutplatta kom tidigt 1978, en sjutums-EP med fyra spår inspelade i mono. Egentligen är mono bara förnamnet. EP:n är en svensk klassiker, fylld av synnerligen rudimentär rock’n’roll, massor av fuzz och Stefan Ahlqvists breda skånska. Något liknande hade aldrig tidigare (eller senare) hörts i Sverige.
Stefan minns dock att de inte var helt nöjda med resultatet:
— Så här i efterhand kan man ju tycka att det låter fräckt, men då tyckte vi det lät för instängt. Hur som helst så fick EP:n en hel del uppmärksamhet. Mats Olsson skrev om den i Expressen och han gillade den. Över huvud taget blev den rätt om- och uppskriven. Det fanns ju inget annat som lät på det viset.
Vid denna tidpunkt var skivbolagen inte lika vakna som i dag när det gäller att haka på trender, men långsamt började de förstå att någonting var på gång. De visste nog inte riktigt vad, eller hur de skulle hantera det. Bland de första som hörde av sig var Ola Håkansson på Sonet. Till slut valde Problem dock Phonogram, som använde Smash-etiketten (Elvis Costello/Nick Lowe) för dem och Larm-kollegan Linus.
— Ola Håkansson ville ha med oss på en samlingsplatta, ”Swedish Tracks”. Men vi ville inte klumpas ihop med dessa drängaband, så jag gav honom en syrlig kommentar. Lennart Persson kände Robert Hultman på Phonogram och de letade efter nya grupper. De trodde väl de skulle kunna göra sig en hacka på oss och den här skånska rockprylen. Vi fick helt fria händer. Vi visste vad vi ville, vi var ju inte precis purunga. Det var inget måste för oss att göra en platta, det skulle vara på våra villkor, annars hade vi inte brytt oss om det.

På topplistan

Problems debutalbum spelades in i Malmö sommaren 1978 med Lennart Persson som producent och Dan Tillberg som tekniker. Som jag skrev i inledningen är plattan en klassiker som låter så oändligt mycket fräckare än all annan svensk rock. Gitarrerna är dränkta med diverse billiga effekter, vibrerande fuzztoner surrar likt ilskna bålgetingar och trummorna låter läckert burkiga — har ni inte hört den har ni en fantastisk upplevelse framför er.
Skivan fick ett övervägande positivt mottagande. Upplagan på fyratusen exemplar (tvåtusen på grön vinyl, tvåtusen på svart) sålde slut och Problem hamnade på försäljningslistan — visserligen för en kortare period och med blygsam placering, men ändå. De blev utsedda till årets nykomling av Aftonbladet, före bland andra Dag Vag.
Och de började turnera.
— I slutet av 1978 spelade vi för första gången utanför södra Sverige. Vi skulle göra en session för P3:s ”Tonkraft”, och eftersom det var en lång resa försökte jag ordna fler gigs. Vi hade ingen aning om vart vi skulle vända oss, så jag köpte en DN och kollade in vad det fanns för ställen med levande musik. Jag försökte med Mosebacke, men det blev inget. Kanske rock på skånska inte var tillräckligt exotiskt för dem. Eller så var namnet Problem lite för magstarkt.
— När jag ringde Musikverket sa jag att vi spelade sextiotals-rock så de inte skulle bli rädda. När annonsen kom i tidningen ringde Böna från Rude Kids mig och frågade om de fick vara förband och det var OK. Det kom massor med folk till den spelningen. Musikverket blev ju sedan Stockholms främsta punkställe under några år. Jag tror att vi och Rude Kids var de första banden åt det hållet som uppträdde där. Efter det lirade vi en massa gånger i Stockholm.

Burdusa texter

Problems texter är värda ett eget kapitel. Precis som musiken är de burdusa och påträngande, verkligen ”in your face”. Språket Stefan använde var helt nytt. Han gjorde också nödrimmandet till en konst — genom skånskans diftonger spelade det inte så stor roll. Orden som användes var också nya i ett rocksammanhang, ord som stimulering, frustrering, vitaminer, medicin. Lyriken var lika omtumlande som musiken.
Stefan verkar själv rätt nöjd med sina texter:
— Det vi gjorde var ju en reaktion mot hela proggprylen, med Hoola Bandoola i spetsen. Vi avskydde grupper som Motvind och deras ”arbete-samvete-texter”. Det var det värsta vi visste och därför ville vi hitta ett annat sätt att uttrycka saker på. En ambition jag hade var att det inte skulle rimma, bara vara likaljudande.
— Texten till ”Huller Om Buller” tycker jag själv är extremt bra. Man ska inte vara självgod och det är jag definitivt inte, men den är jag mycket nöjd med.
Jag kan bara hålla med. Det är en fantastisk rocktext. Dessutom beskriver den precis hur Problem låter (från början var också tanken att LP:n skulle ha den titeln).

”Experterna varnar för falsk stimulans
Ja tänk att man kan va så omtänksam
Huller om buller men deras vitaminer
Gör dig harmonisk och lönsam i livet”

”Ja Vill Inte Ha” sitter också fast i min skalle för alltid. Låten är en rätt poppig sak där texten är verkligt mångtydig. Den kan tänkas handla om en påträngande mamma eller en efterhängsen före detta flickvän, men är egentligen skriven om en lokal rockjournalist. Sist jag hörde den i radion var det apropå radiopratarens syn på parabolantenner.

”Varje gång ja möter dej på stan
Så börjar du å pladdra liadant
Jag orkar inte längre höra på
Ditt snack, för att…”

Det som tilltalade mig mest med Problems texter i början var ett ständigt återkommande tema om självständighet och att markera gränser mot omgivningen. Mot påträngande föräldrar, experter, kritiker, flickvänner och myndighetspersoner, egentligen mot all slags förmyndarmentalitet. Tillsammans med Problems musik blev Stefans texter soundtracket till mitt tonårsuppror.
Föreställ er följande rader framsnästa ovanpå ett totalt kaotiskt komp och ett urtufft riff i en låt som heter ”Ja Vet Va Ja Vill” (hette ”Va Har Ja Gjort?” på Larm-EP:n):

”Va har ja gjort?
Va har ja gjort?
De spelar ingen roll — ingenting passar dej
Ja de spelar ingen roll — du klagar bara jämt på mej
Va har ja gjort me dej? /…/
De kvittar va du sar —
Kom inte här å ställ nårra krav
Ja kvittar va du sar
Ja sköter både mej å min moral
Det mår ja bäst utav”

Problem var inte bara upproriska. ”De E (Okey)” är enormt erotiskt laddad, texten talar om sex på ett verkligt bejakande sätt. Spännande, farligt och lockande:

”Din saliv gör mej berusad
Fast jag inte tatt någon alkohol /…/
Varje nerv får du att vibrera
Varje liten cell att bli tillfredsställd”

Likaså gav texten till ”Ge Mej Stimulering” en vink om att det fanns något utanför min begränsade småstadshorisont, att det fanns njutningar bortom mellanöl, cigaretter och att få handen innanför blusen:

”Mina sinnen å min kropp
Behöver nåt som gör så gott
För att jag ska kunna bli tillfredsställd
Stimulering av alla organ
Njutningsmedel av diverse slag
Ger näring för både min kropp å min själ”

Dan Tillberg och Bellatrix

Debut-LP:n blev alltså en framgång och Problem fick rätt mycket uppmärksamhet, de medverkade till och med i radions ”Europa-toppen” (”framröstad av femtonhundra tonåringar med mentometrar”, kommer ni ihåg?), där Belgien gav dem högsta poäng.
Trots detta och placeringen på försäljningslistan blev det inga fler plattor för Phonogram. Härifrån gick karriären i stå, även om de lyckades producera mycket mer bra rockmusik. I dag ter det sig ganska svårbegripligt att bara släppa ett band som haft så stora framgångar. Samtidigt verkar det som om det multinationella bolaget inte riktigt visste hur det skulle hantera Problem.
— Vi var rätt trötta på Phonogram. Kommunikationen fungerade dåligt mellan Malmö och Stockholm. De gjorde inte mycket för oss, ordnade inga spelningar och sponsrade oss inte så vi kunde komma ut mer på mindre orter. Nu blev det bara Göteborg och Stockholm utanför södra Sverige.
— Robert Hultman rådde oss att hitta ett annat bolag, eftersom Phonogram slagits ihop med Polydor och det blivit lite rörigt. På den tiden var det inte heller så bra att ligga på en stor label, vi fick en hel del kritik för det.
Problem fortsatte att spela mycket live. Dan Tillberg (jo, det är faktiskt samme man som deltog i schlagerfestivalen häromåret och framstod som en av Anna Books fränaste konkurrenter) hade startat Bellatrix, och ville göra något med dem. Resultatet blev en alldeles ypperlig singel som befann sig långt från den primitiva LP-debuten. På ”Nån Som Du”/”Ja Ser Igenom” visar bandet upp sig från sin poppigaste sida med ett stort brett ljud. Definitivt en svensk klassiker.
— Vi diggade slamrig pop, typ Small Faces ”Tin Soldier” och Raspberries, och ville visa något av det också. Tyvärr blev det enda skivan för Bellatrix. Ja, vi försökte spela in ett par låtar till, men det funkade inte. Vi gjorde en version av ”Sopor” som mest påminde om Kraftwerk. Helt utflippat, säger Stefan med ett skratt.
Jag minns ett reportage i Schlager från den tiden där Bengt Eriksson rapporterade från en synnerligen kaotisk inspelningssession hos Dan Tillberg. Relationerna mellan artisterna och producenten föreföll en aning ansträngda…
”Ja Ser Igenom” blev en parentes i Problems utveckling och de gick mot ett mer psykedeliskt sound. Henrik Herrström bytte från gitarr till orgel och Problem begick premiär med sin nya sättning i ett direktsänt TV-program kallat ”AB Svensk Rock”.

Psykedelisk bar

Problems andra LP, ”Gandhis Bar”, släpptes av Amigo 1982, alltså hela fyra år efter debuten. Den lät mer inåtvänd och mystisk än de tidigare inspelningarna, och även om här finns mycket bra musik — jag räknar in plattan bland de absolut bästa svenska — så är den inget mästerverk. Bandet sökte nya vägar och uttryckssätt, men hittade inget som passade dem lika bra som på debuten.
”Gandhis Bar” spelades in i Park Studio i Älvsjö med Hasse Huss som producent, vilket kan tyckas vara ett något udda val.
— Det låter kanske märkligt, börjar Stefan sin förklaring av producentvalet, men det är inte så konstigt ändå. Vi ville att det skulle låta bra i radion. Det svenskproducerade som lät bra på den tiden var Mikael Rickfors. Hasse Huss var ju textförfattare åt Rickfors så därför anlitade vi honom. Han var en väldigt trevlig person som hade bra musiköra och han hörde direkt när något var otajt. Dessutom kände Uffe Lindquist på Amigo honom.
Jag frågar Stefan hur han ser på skivan i dag.
— På något sätt blev det lite tillgjort och flöt inte lika bra som på debuten. Samtidigt var det en utveckling. Det gick ju fyra år mellan plattorna. Det är en helt annan typ av låtar på ”Gandhis Bar”, vi spelade mer monotont och såg vad som hände. Vi hade inte så mycket koll.
— En rolig grej är att gitarrsitaren som användes på ”Astral Plan” fixades fram av Hasse Huss. Han kände Janne Schaffer, så förmodligen var det hans. Han spelade ju bland annat på en del ABBA-inspelningar, så kanske det är samma, jag tror det.
En svindlande tanke, men inte fullt så svindlande som det faktum att operasångaren Christer S:t Hill framfört en annan låt från skivan, ”Väck Mej”, i Fredrik Belfrages TV-program ”Gomorron Sverige”! Ett exempel på synnerligen god smak, för låten är en av de bästa på LP:n.
Texterna är betydligt mera introverta och mystiska, precis som musiken. Stefan minns våndorna med att färdigställa dem:
— Jag hade fruktansvärt svårt att få materialet klart. Vi hade en vecka på oss för inspelningen, men jag var inte klar med texterna. Joppe Pihlgren från Docenterna kom upp på vårt hotellrum och hade med sig en hel kasse med textförslag. Tyvärr gick de inte att använda. De handlade mest om bilar…

Inre stridigheter

Efter ”Gandhis Bar” blev det rätt tyst om Problem. Det uppstod en del inre stridigheter som ledde till att Henrik Herrström hoppade av och de andra fortsatte som trio. Efter en tid i det formatet bytte Håkan Olsson till gitarr (vilket den minnesgode läsaren säkert noterat var hans ursprungliga instrument) och de spelade med olika trummisar.
Bandet bidrog med låten ”Higher Ground” till den svenska garagerocksamlingen ”A Real Cool Time” och fick ett senkommet erkännande som inspiratörer till den generationen svenska garagerockare med Nomads i spetsen. Senare medverkade de också på ett par engelska samlingar utgivna av Criminal Damage.
Bolaget Trax On Wax, som var något av pionjärer på den svenska marknaden när det gäller garagerock (de gav bland annat ut Watermelon Men, Creeps debutalbum och singlar med Backdoor Men och Wayward Souls), ville gärna göra något med Problem. Tyvärr blev resultatet inte helt lyckat; mini-LP:n ”Fork” är i mitt tycke bandets minst intressanta skiva.
Inte heller Stefan förefaller särskilt nöjd:
— ”Fork” spelades in under en rätt lång period mellan 1985 och 1987. Det var när jag precis upptäckt Sonic Youth och den typen av friformljud. Låtarna var definitivt mer ostrukturerade än tidigare. Det var mest ett riff och sedan fick man se vad som hände. Det finns väl vissa sådana influenser, till exempel feedbackpartiet på ”Cook In Your Kitchen”. Jag tycker själv att det är en rätt seg platta. Vissa vokala insatser känns lite överdramatiska, men en del saker är rätt OK.
Det fanns dock de som gillade ”Fork”. En av USA:s vaknaste kritiker och journalister, Byron Coley, skrev en mycket positiv recension i Spin där han jämförde ”Cook In Your Kitchen” med Coachmen (Thurston Moores tidigare band).

Samlings-CD på väg

Därefter följde en ny lång period av overksamhet som varade fram till förra sommaren, då de blev övertalade att återförenas. Problem gjorde ett par spelningar som trio med Håkan Olsson tillbaka bakom trummorna, där de spelade uteslutande tidigt material.
När jag träffade Stefan då var det högst osannolikt att återföreningen skulle bli något mer permanent. Jag såg dem göra ett kort set när skivaffären Musik & Konst hade jubileumsfest och det lät bitvis fantastiskt bra, en av de få lyckade och verkligt roliga återföreningar jag upplevt.
Sedan jag intervjuade Stefan har det hänt en hel del. Den länge planerade samlings-CD:n verkar äntligen bli av och kommer att innehålla en stor del av det tidiga materialet plus det bästa från ”Gandhis Bar”. Därmed får en ny generation möjlighet att stifta bekantskap med Problem (originalplattorna är inte helt lätta att hitta i dag).
Den senaste nyheten är att trion åter blivit en kvartett och kommer att uppträda på Hultsfreds-festivalen i det formatet. Fjärde medlem är numera Stry, med ett förflutet i bland andra Kriminella Gitarrer, Besökarna, Garbochock, Ebba Grön, Rymdimperiet och Babylon Blues.
Det sista jag frågar Stefan är om de funderar på att spela in något nytt material.
— Det har jag mycket svårt att tänka mig, säger han utan att låta helt övertygande. Om det skulle bli något så skulle det vara i linje med den första plattan. Det är den sortens musik vi gör bäst.