OASIS
Definitely Maybe
Creation CRELP 169 (Sony) LP/CD
****

Hyped-up. Artificial, phony, as though produced by a hypodermic injection of a stimulant, är betydelsen i The Pocket Dictionary of American Slang. Passar ju rätt så bra, tänker jag, både på ena och andra sättet.
Manchesters, Englands och världens nya pophopp, Oasis är nämligen minst sagt hypade av den brittiska musikpressen och dessa har inte heller stuckit under stol med att en hel del artificiella droger och substanser passerar de fem medlemmarnas stackars kroppar vid tid och otid. Alltså kunde Oasis fått en bättre start i mina ögon. Jag är nämligen strängt anti, både droger och hyper. Och även den överlägsna och kaxiga attityd som språkrören, bröderna Gallagher ståtar med. Patetiskt!
Men gruppen har tur. Jag har inte träffat dem personligen, så ryktena kan vara överdrivna och dessutom är det ju musiken som räknas. Och beträffande Oasis och deras debutalbum “Definitely Mabye” har jag låtit mig imponeras. Det gick inte att låta bli. Fast egentligen är det inget banbrytande märkvärdigt. Vissa ingredienser från den numera utbrända groove-scenen har gruppen låtit vara kvar och att det hela är mer gitarrorienterat än på den tiden hör ju bara till det rådande modet. Liam Gallagher sjunger dessutom på ett tämligen stöddigt sätt som borde få mig avskräckt. Men trots det…
“Rock’n’Roll Star” inleder CD:n och det är otroligt bra redan från första början. En vildsint liten sak, som antagligen är självbiografisk, eller i alla fall önsketänkande så. Men det är spår nummer tre som avgör det hela “Live Forever” är senaste och tredje singeln och det klart bästa bidraget på “Definitely Maybe”. En lugnare låt som skulle kunna ses som den definitiva tonårssången. Vi emot alla gamlingar över tjugofem som inte förstår att leva livet (fastän det ryktas att Oasis själva alla är i trettioårsåldern!)

“Maybe I will never be, all the things that I want to be
Now is not the time to cry, not the time to find out why
I think you’re the same as me, we see things they’ll never see
You and I are gonna live forever”

Va!? Det är nästan så att man önskar att man var sjutton år igen, eller hur.
Utmärkta poplåten “Up In The Sky” och två melodier med tydliga spår från Manchesters groovescen, “Columbia”, och debutsingeln “Supersonic” fortsätter att övertyga mig om att det här är en stark debut, med klara hitkänslor.
Av någon outgrundlig anledning försöker sedan Liam Gallagher sjunga med skorrande “r” som John Lydon gjorde på den tiden han hette Rotten, i den för Oasis mycket passande betitlade “Cigarettes & Alcohol”. Lite struttig pop påminnande om Wonder Stuff med en liten trevlig pianosnutt mitt i får vi i “Digsy’s Dinner” och “Slide Away” gungar fram lite lojt nonchalant med utmärkt gitarr av Noel Gallagher och broder Liam sjungandes nästan lite sött desperat.
Oasis har lagt det lugnaste spåret, “Married With Children”, allra sist. Ett förhållande som gått snett till ackompanjemang av akustisk gitarr. Kanske de inte är annat än missförstådda smågrabbar i alla fall?