ECHOBELLY
Everyone’s Got One
Fauve FAU 477572 2 (Sony) LP/CD
****½

”Årets bästa skiva!!” jublade JL efter åtskilliga nätters konstant lyssnande. Jag är nästan benägen att — för en gångs skull — hålla med honom. Echobellys ”Everyone’s Got One” är verkligen en extraordinärt bra debut och everybody should have one, om ni förstår vad jag menar.
Detta är suverän popmusik med riktiga melodier som fastnar nästan på stört och med riktiga texter om allt från rasism till abort och kvinnoförtryck (läs mer i Peter Lindholms utomordentliga artikel i början av tidningen). Här finns ett starkt band och en fascinerande sångerska i Sonya Aurora Madan, som har en röst som klarar både rock och ballader med samma självklarhet.
Låtarna då? Tja, alla är bäst, säger jag för enkelhets skull. Först ”Generations”, som jag lyckligt leende direkt sjunger med i. Sedan ”Father, Ruler, King, Computer”, där Sonya, till en melodi som skulle kunnat vara av gamla The Jam, gör upp med de patriarkaliska indiska samhällstraditionerna. Därefter ”Give Her A Gun”, som med sin gudabenådade refräng nätt upp är ännu bättre än de båda ovannämnda. Och så den senaste singeln, ”I Can’t Imagine The World Without Me”. En låt som efter en närmast punkig inledning (var det någon som sa Blondie?) ger mig gåshud och tårar i ögonen med sina pampiga ”Beatles-trumpeter” i ett plötsligt stick.
En ommixning av debuten ”Bellyache” och tungvals-takter i ”Taste Of You”, innan det är dags för det kanske allra bästa spåret, singelhiten ”Insomniac” — också i ny mixning — och jag upphör inte att förvånas över den fantastiska rösten.
Egna upplevelser av mobbing i skolan kan ligga bakom ”Call Me Names” och i ”Close” sjunger jag med igen. I valsen ”Alive” hittar vi en underbar Morrissey-aktig ”la-de-de-da-de-de-la”-refräng. ”Scream”, till sist, är den enda riktigt lugna melodin, som dock avslutas med frenetiska gitarrorgier.
Med Echobelly finnas det hopp om livet även denna alldeles för varma och otäcka sommar…
Jag säger det igen:
Everyone should have one.