Datumet den 1 juni 1994 kommer för evigt att finnas ingraverat med gyllene bokstäver i mitt minne — det var nämligen då som mina trumhinnor för första gången hade förmånen att smekas av det eterisk-episka mästerstycke som bär det änglalika namnet ”Angeline”.
I förstone föreföll det väl att vara ungefär vilken ordinär dag som helst på redaktionen, men framåt kvällskvisten knäppte jag på radion för att lyssna till ”Garage & Buskage” (ett av P3:s få rekommendabla program, där många av de band som figurerar på SA:s demosidor kan avnjutas). Eftersom jag var lite sent ute hade programmet redan startat, och ni kunde ha petat omkull mig med en fjäder när jag hamnade mitt i vad som endast kunde vara ett bortglömt mästerverk av Millenium eller Sagittarius — här måste Gary Usher eller Van Dyke Parks ha haft minst ett par fingrar med i spelet!
Döm om min ohöljda förtjusning när även nästa låt, ”Going Home”, visade sig vara av i stort sett samma kaliber, men denna gång med en glimrande folkrock-touch som varken Byrds, Leaves eller Beau Brummels hade skämts för.
Min förtjusning minskade inte precis när det visade sig att bandet kom från Gävle och gick under namnet Cranberry Sauce, en slug Beatles-referens för verkliga konnässörer (detta var ju nämligen vad John Lennon hävdade att han i själva verket sagt i uttoningen på ”Strawberry Fields Forever”, när det påstods att han lämnat ännu en ledtråd till fansen i gåtan om Paul McCartneys död, genom att mumla ”I buried Paul”).
Detta var inget mindre än en sensation av första rangen och det var naturligtvis rena rama plikten för en vaken popredaktör att så snabbt som möjligt spåra upp denna fantastiska grupp.
Sagt och gjort, och efter diverse telefonsamtal fram och tillbaka lyckades SA äntligen få tag på Roger Norén (i labbet på Gevalia!), basist, akustisk gitarrist, elpianist och en av två lead-sångare i bandet.
Det östes lovord, det tiggdes kassett och det gjordes upp om intervjutid.
När jag efter en veckas oavbrutet lyssnande till de fyra låtarna på den utsökta första demon från Cranbury Sauce (för så visade det sig att de ville stava sitt namn; enligt en något dubiös uppgift för att undvika sammanblandning med den — numera fenomenala — irländska gruppen The Cranberries) ringde upp Roger för att göra intervjun, hade den klipske gossen även kopplat in gruppens andre leadsångare, tillika gitarrist och keyboardspelare, Thomas Malmgren, på linjen.
Av deras alldeles utmärkta biografi (här saknas varken uppgifter om längd, vikt, skonummer, favoriträtter eller stjärntecken) framgick att de tu hade synnerligen högtflygande ambitioner när de började sitt samarbete — här påstods nämligen att de hade för avsikt att ”göra en ’Pepper’ med två 4-kanalare”.
(Detta skedde på hösten 1992 och batteristen Lasse Sandberg städslades raskt till inspelningarna. I och med att gitarristen och bakgrundssångaren Tomas ”Tompa” Berg anslöt sig på våren följande år var Cranbury Sauce komplett.)
Hur i hela världen kan man drömma ihop ett så fantastiskt projekt?!
— Äh, det är väl inte så svårt, säger Roger blygsamt.
— Nja, det var väl så att vi började skriva låtar i samma veva och tänkte att nu ska vi försöka jobba lite grand som Beatles när de gjorde ”Sgt. Pepper”. Rent kvalitetsmässigt var det väl kanske lite av en överdrift, medger den mer modeste Thomas.
— Vi tänkte också på det här med ett sammanhållande tema, låtar som går i varandra, in- och uttoningar, och så vidare, fortsätter Roger.
De två erkänner sig ha rätt så dålig pejl på annan nutida svensk pop, även om namn som Easy, Stonecake, This Perfect Day och Eggstone nämns med respekt. Men lustigt nog har ingen av dem hört talas om MerryMakers, vilket annars är det inhemska band som ligger klart närmast det de själva gör. (MerryMakers är för övrigt ett mycket tragiskt exempel på utmärkta popgäng som lurats vilse i storbolagens dolska labyrinter — när kommer deras debutalbum?!)
Thomas berättar dessutom att han lyssnat mycket på tidiga (thanks) Primal Scream och The La’s (Lee Mayers rules!).
Cranbury Sauces magnum opus, ”Angeline”, är inspelad på Studio Loftet i hemstaden Gävle, men tre spår på gruppens debutdemo sattes på Carpenter Road Studios i Piteå. Hur kommer det sig?
— Första trummisen i mitt förra band, Tall Riders (en ganska trevlig cowpunkcombo, gjorde två plattor för Start Klart Records runt senaste decennieskiftet), gick en ljudteknikerutbildning där och behövde praktik i tjugofyrakanalsstudio, så han frågade om vi hade lust att komma upp och lira in lite, förklarar Roger. Det hade vi… Vi burnade raka vägen upp, nittio mil på en dag och sedan spelade vi in dygnet runt utan att sova.
Detta äventyr medförde — förutom en utmärkt demokassett — att Cranbury Sauce också kommer att få skivdebutera. Det är Musikhuset i Gävle som i september släpper en samlings-CD där ”Angeline” kommer att ingå. Sällskapet lär dock inte bli det bästa…
— Vi får väl trängas med femton hårdrockband, garvar Roger rått. Så det var väl mest en kul grej att vi hoppade på det. Och så fick vi förstås lite mer gratis studiotid…
Efter mycket omfattande och angenämt struntprat om Seeds och Stones, Monkees ”Head” och Beatles ”Magical Mystery Tour” (två filmer som de båda bestämt hävdar vinner på att ses när man inte är på riktigt nykter kaluv), Sagittarius ”My World Fell Down”, Carl Barks, samt Blond contra Tages, som skulle föra alldeles för långt att referera här, frågar jag avslutningsvis om de har något hett tips inför framtiden.
— Jag har en idé om att det är en gimmick som är på väg tillbaka och det är gitarr genom Leslie, säger Roger. Det är en grej jag tror starkt på — hoppas bara att vi blir först med det!