BOB WISEMAN
City Of Wood
Glitterhouse GRCD 324 (Border) CD
***
TERRY LEE HALE
Frontier Model
Glitterhouse GRCD 311 (Border) CD
***½
I början på sjuttiotalet härjade singer/songwriter-fenomenet som värst. Bortsett från en hel rad namn jag har förträngt, så skapades det en del musik värd att komma ihåg. Bra låtar, gärna lite cyniskt humoristiska texter och gott musikaliskt hantverk var några typiska kännetecken.
Randy Newman är en sådan fantastisk låtskrivare, Gerry Goffins ”It Ain’t Exactly Entertainment” är ett av genrens mästerverk. I dag är görs det ingen sådan musik. Trodde jag i alla fall, men Bob Wiseman har återuppväckt den traditionen. Denne kanadensare var med i den halvintressanta gruppen Blue Rodeo (har någon mer än jag lagt märke till att grupper som heter Blue-någonting aldrig är mer än halvintressanta) och gjorde en riktigt fin solo-LP på Atlantic häromåret.
Wisemans nya verk ”City Of Wood” är en charmig, djupt personlig och bitvis mycket rolig platta. Här finns ett par underbara kärleksballader som ”White Dress” och ”The Real Thing”, men att den gode mannen också är en otroligt rolig berättare visas i ”Purple City” där han sjunger om hur han hanterar sonens önskan att bli polis när hans egen enda erfarenhet av det yrket är snut-noja efter att ha tagit syra. Wiseman kan också vara riktigt bitsk som när han går till angrepp mot en namngiven advokat som har tagit till sin uppgift att försvara rasister.
Allra bäst är ”How Round The Earth” där han försvarar sitt judiska ursprung och kopplar ihop hur han misshandlades och rånades som barn, med de uttalande om en judisk konspiration som en del svarta rappare gör i dag. Texten är både tragisk, rolig och mycket bitande.
”Ice Cube I live at 848 Oak Street
You should come over and have tea
I’ll show you my bank account
I’ll show you the car I drive
then maybe you’ll decide
the earth isn’t flat”
Tyvärr dras dock helhetsintrycket ned av några rätt trista bluesutflykter som jag gärna hade varit utan.
Terry Lee Hale gör country som befinner sig på ljusårs avstånd från den tillrättalagda Nashvillevarianten och jag känner mig helt övertygad om att han inte bekymrar sig ett dugg över handeln med begagnade CD-skivor. Hale rör sig i samma tradition som exempelvis Steve Young och Butch Hancock och sjunger om livet i marginalen från en förlorares perspektiv. Han befinner sig ständigt på väg, bort från spruckna relationer, skulder, förlorade jobb och bedragna män
”Frontier Model” är nästan rakt igenom akustisk men Terry Lee Hales attityd ligger ändå nära rockens. Delar av Walkabouts finns med i kompet och Chris Eckman har svarat för produktionen vilket ger låtarna på plattan en synnerligen sympatisk inramning.
Lämna ett svar