En konversation om benbrott, fotoalbum och släktskapsförhållanden med tre sjättedelar av Bob Hund.

THOMAS ÖBERG nöjde sig inte med det alltför våldsamma och i synnerhet alltför benkrossande framträdande Bob Hund gjorde i Stockholm för något år sedan. Ett framträdande som resulterade i en remiss till psykiatriker och sedermera i den biografiska melodin ”5 Meter Upp I Luften”.

I Skellefteå, veckan innan årets Roskilde-festival, var det nämligen dags igen. Bob Hund är precis i färd med att avsluta en av sina bitar i dur och moll om vartannat, passande nog just den nyssnämnda, då Thomas stående på sin allestädes scennärvarande stol åter tar sats och vräker sig upp. Och landar smått olyckligt i fotodiket, bakom kravallstaketet — och bryter foten.
— Du vet hur sådana där Big Jim-figurer ser ut, va? Man böjer tillbaka armen och muskeln liksom trycks fram. Precis så såg foten ut. Inget trevligt alls. Men jag landade precis i avslaget på låten, vilket var ganska effektfullt, antar jag…
Thomas sitter — med gipsad fot — hemma i sin lägenhet vid Medborgarplatsen i Stockholm och försöker på bredaste skånska förklara läget.
Frågan är varför man utsätter sig för dylika självplågerier. Vad tänker man på?
— Ingenting alls, faktiskt. Det kanske är att likna vid en fotbollsspelare på hög nivå som jagar bollen hos en motståndare. Han gör allt för att nå den, tänker inte alls, bara gör det! Jag antar att det handlar om ett visst mått av överladdning, mycket uppdämd energi som måste få komma ut. Ibland när jag står på scen och ser en högtalarstapel tänker jag: ”Titta, där är en högtalarstapel!” Och så plötsligt står jag på den. ”Hoppsan!” Men jag vet inte riktigt hur jag kom dit. Det känns som jag är Stålmannen, att jag kan göra vad som helst. Och återigen, jag bara gör det. Handling först, funderingar sedan…
— Men nu får det bli en ändring på det här, flinar han. I samma ögonblick som foten slets ur led i Skellefteå såg jag en bild av mig själv med gips i en och en halv månad framåt. I exakt samma stund. Just nu i denna hjärnsmältande värme är det inte så kul. Gränsen måste dras någonstans…

NÅVÄL, DENNA smärtsamma — men i mytbildningssyfte säkerligen tacksamma — incident påverkade i vilket fall som helst Bob Hunds framträdande på Roskilde-festivalen ett par aningar. Thomas upp på scen på kryckor. Men skuttandes ändå. Faktiskt betydligt mer än de flesta frontfigurer som hade båda benen i behåll under sina spelningar. Rätt osannolikt, egentligen. Men så fruktansvärt jäkla bra.
Att det stora flertalet av de nästan nittiotusen betalande sprang omkring och berusat funderade i banor som ”det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar mitt tält, men det gör jag, tror jag” kanske inte direkt hör hit, men Roskilde-publiken var ändock av en magnitud Bob Hund aldrig tidigare upplevt. Fullsatt blått tält. Hysteri. Allsång.
— Helt otroligt. Det är nästan allt man kan säga om det. Helt otroligt. Folk stod vid scenen i timmar och vrålade vårt namn. Då kunde jag ju inte svika dem, bara för att jag har en gipsad fot. Vi gjorde vårt bästa, helt enkelt. Annars hade vi inte haft där att göra.
— Jag tycker man märker direkt om gruppen på scenen inte står där med övertygelse, menar basisten Mats Hellqvist. Det går inte att fuska, det ser man direkt som åskådare. Vad jag kräver av ett band när jag går på konsert är just autenticitet, att de verkligen menar vad de säger. Att de är ärliga. Jag tycker vi spelar självutlämnande på samma sätt som Thomas sjunger självutlämnande. Det märks liksom när man är det man spelar…
— Och då känns det lite konstigt när man känner flera egentliga stjärnor som aldrig blivit stjärnor, sådana som inte lyckats ta sig fram i det här oerhörda träsket, fortsätter han. Sådana som kämpat, men förgäves. Riktiga stjärnor. När jag då ser flera av de tomma skal som står på scen blir jag äcklad. Det är verkligen löjligt.
Conny Niemmersjö, gitarrist, fyller i:
— Så har det alltid varit, att de största visionärerna — vare sig det gäller musik, litteratur eller vilken annan konstart som helst — blivit missförstådda. De får inte ut sina alster för att marknaden tror att ”det inte går att sälja…”. Men hur ska de kunna veta det? Personligen trodde jag aldrig att vår första skiva skulle sälja så pass bra som den gjort — jag misstänkte helt enkelt att den var för smal — men ibland kan det vara skönt att ha fel…

THOMAS ÖBERG gör ytterligare en ansats till att skutta ut i publikhavet framför Pet Sounds scen vid Tantogården i Stockholm när bandet kommit till melodin ”Mer Än Så Kan Ingen Bli”. Utan kryckor. Strax innan kastar han sitt för stunden förvridna ansikte framför en flicka i sextonårsåldern som står längst fram i publikhavet, och ylar:
”Vei haur väl aldrig sagt att deu är feul!!”
Han studsar upp, vrålar ”deu kan kalla maj för idiout, det haur jaug ingenting emout”, och kastar sig handlöst ut i havet.
Jag tror aldrig jag i mitt tjugotreåriga liv sett en längre stage-dive. Han bokstavligen glider fram till publikhavets slut och tillbaka till scenen igen. För att kvickt sätta en strut på skallen och fortsätta: ”Deu kan kalla maj idiout…”
På något underligt vis kan jag inte låta bli att dra mig till minnes Michael Stipes maniska framträdande med R.E.M. på Göta Lejon för fyra år sedan. De hade båda kostym, de är ungefär lika magra och de verkar ha ungefär samma lealösa fysik. Och — sist, men absolut inte minst — de är båda extremt karismatiska och iögonfallande.
Vilket kanske egentligen är Bob Hunds lycka och olycka på samma gång. För den abnorma massmediala hype som inleddes efter en osedvanligt frekvent vrålande djungeltrumma i huvudstaden har i mångt och mycket handlat om just herr Öbergs spektakulära scenpersonlighet. Nästan uteslutande. Och till viss del har musiken kommit i skymundan och kanske fått stryka på foten. Vilket är oerhört tragiskt. Saken är nämligen den att Bob Hund också rent musikaliskt är alldeles komplett lysande.

DE INTERVJUER som tidigare figurerat i media har (med utmärkta, men kanske lätt överentusiastiska fanzinet Nowhere som möjligt undantag) inte givit särdeles mycket av värde.
Antingen har tidningarna koncentrerat sig på varför bandet inte ger några intervjuer, eller så har det mestadels handlat om Thomas scenperson och hur ”konstiga” texter han formulerar. Ingen direkt koncentration på det musikaliska, alltså. Heller inte några försök att förklara vad herr Öberg egentligen har för ambition med sin lyrik.
För att döma av den respons Bob Hund får av publiken på sina spelningar — trots vissa individers klagande på obegripliga texter — lyckas de verkligen beröra. Djupt. När såg ni någon stå och gråta vid scenkanten senast? Kan man beröra mycket mer?
— Nja, det är väl svårt att komma längre, konstaterar en synnerligen bakfull Mats Hellqvist, sittandes på ett spartanskt litet fik vid Medborgarplatsen dagen efter spelningen på Tantogården.
— Jag skadade foten nyligen och kunde inte stå på scen, så jag lät Per Sunding (Eggstone, ni vet) ta över basen vid en spelning. Det kändes väldigt, väldigt märkligt. Thomas uppträder ju extremt självutlämnande och jag kan faktiskt förstå varför vissa reagerar som de gör. Det är ömsom aggressivt, ömsom smekande. Väldigt utmanande. Går man till en Bob Hund-konsert med öppet sinne kan man nog få sig en törn, tror jag. Men då krävs det ett öppet sinne, inga förutfattade meningar.
Thomas misstänker att det hela kan handla om att man etablerar en ömsesidig kontakt när man vågar vara självutlämnande:
— Jag tror jag försöker återkalla känslor jag haft förr. Och genom att låta dem fortplanta sig och komma ut kanske jag kan få lyssnaren att återupptäcka en liknande känsla han eller hon haft. Att de kanske kan ta till sig det man själv blivit tagen av, och tvärtom. Det handlar mycket om ett givande och ett tagande. Ett samarbete. Och när det fungerar är det verkligen helt fantastiskt. Om man låter både banalitet och allvar komma upp till ytan, och väver in det i det man gör, kan man träffa djupt.
— Gorillor kan slåss, kommenterar Conny. Det krävs absolut ingenting för att vara stor och stark. Det är egentligen betydligt hårdare och modigare att, som Jonathan Richman, sjunga om treåriga barn som inte vill sova än att vråla: ”Jag vill stycka Satan!” Det är bara komiskt. Jag menar, vem är rädd för Alice Cooper eller Lemmy? Det är bara show, helt avskalat på riktigt liv. Vilket i och för sig kan ha sina poänger, om man är på det humöret.

VAD GÄLLER Bob Hunds scenframträdanden skulle man kanske kunna misstänka att det finns en viss risk att de efter en tid börjar gå på rutin. Att publiken helt enkelt förväntar sig att herr Öberg ska hoppa omkring och slå sig. Och att bandet faller till föga för förväntningarna.
— Det kan också gå rutin i hur man stämmer sin gitarr, säger Thomas. Eller hur man hälsar. Man stämmer automatiskt A-strängen i A och hälsar automatiskt med högerhanden. Inte med foten. Och det reflekterar man knappast över. För mig faller det sig helt naturligt att hoppa omkring, jag tänker som sagt inte på det. Att vara fysiska är mycket viktigt för Bob Hund. Om vi däremot börjar planera när jag ska hoppa eller när Mats ska ta ett steg åt höger är det illa…
Mats själv menar att det är betydligt lättare att etablera en publikkontakt och vara spontan när man spelat mycket live. När man kan sina saker ordentligt bäddar det för improvisation. Rutinen är således nyttig så länge den inte missbrukas.
— Nu kan jag låtarna så pass bra att jag slipper koncentrera mig på basspelet hela tiden. Och då är det förstås lättare att titta ut över publiken och ta kontakt. Numera brukar jag suga tag i några i publiken längst fram och försöka känna av deras respons. Man kan styra inriktningen ganska omfattande, men det sker alltid helt instinktivt. Nu har vi också varit ute i landsorten och lirat väldigt mycket och fått ett oerhört mottagande. Du kanske kan tänka dig känslan av att komma till en stad du aldrig varit i — som när vi spelade i Linköping till exempel — och så står det fyrahundra människor där för att se dig. Helt underbart. Det hade vi faktiskt inte väntat oss.
— Turnén vi gjorde under våren med Eggstone var också väldigt nyttig, säger Conny. Och rolig. När de har en bra dag är de verkligen osannolika. Ett av Sveriges absolut bästa band!

ANLEDNINGEN TILL Bob Hunds (mycket omskrivna…) restriktivitet mot media, och då i synnerhet den i de flesta andra artisters ögon så saliga televisionen, handlar inte — som många misstänkt — om att spekulativt uppnå någon form av mysticism. Snarare om att värna sin integritet.
— Vi startade inte det här bandet för två år sedan för att sitta och vara trevliga med branschen, säger Mats. Om vi inte vill ställa upp på intervjuer och i TV tycker jag vi ska ha rätt att tacka nej till det. Det är inte svårare än så.
— När första plattan släpptes beslutade vi enhälligt att tacka ja till alla lokaltidningar som ville göra intervjuer, främst beroende på att det skulle komma från rätt håll, berättar Conny. Jag menar, om vi kommer och spelar i Örebro och alla sett oss till leda på TV och hört oss jämt i radio finns det inte någon upptäckarglädje kvar från publikens sida. Ambitionen var att det skulle vara ofärgat.
— Just känslan av att upptäcka något nytt är väldigt viktig i musik, säger Mats. Vilket är komplett omöjligt om man ser ett band precis överallt, hos Siewert Öholm, på alla ungdomsprogram, etcetera. Man blir så infekterad av det. Och less. Njutningen försvinner.

SAMTLIGA MEDLEMMAR har innan Bob Hunds födelse spelat i flertalet konstellationer i flertalet år, typ Usch, Gary Cooper Combo, Zoo, Apa, Incest Brothers och Oven & Stove. Utan någon större succé (möjligtvis med sistnämnda band som undantag). Känns det som en revansch nu, att ”äntligen fattar de”?
— Jag tror vi har ganska bra distans till det hela, säger Mats, som hunnit uppnå en ålder på trettio år. Rockstjärnedrömmarna har försvunnit för länge sedan. Men givetvis är det oerhört roligt att få någon uppmärksamhet över huvud taget. Även om den hype om ”fenomenet” Bob Hund, som minst sagt varit absurd, har avtagit. Nu ses vi väl som vilket etablerat band som helst. Man väntar nästan att det ska vända…
— Om vi varit fem år yngre skulle vi säkert ha börjat supa som grisar, misstänker Conny, tjugosju år. Nu tar vi det ganska lugnt. Men revanschen kom väl för ungefär ett år sedan, när vi märkte att väldigt många människor var intresserade av att se oss på en scen och att folk helt enkelt tyckte det vi gjorde var bra.
— Jag tycker framgång är lika med att folk förstår vad man vill ha sagt, säger Thomas, också tjugosju. Och då spelar det egentligen ingen roll om det är tio eller femhundra personer. Om bara några stycken får samma känsla som en själv kan man väl säga att det är en revansch.
Sidoprojekt figurerar dock fortfarande för medlemmarna. Thomas spelar synt i bandet Instant Life, där även den för Bob Hunds ljudbild ack så viktige syntmannen Jonas Jonasson ingår (i likhet med Thomas en enorm Kraftwerk-fantast). Den på scen alltid sittande gitarristen Johnny Essing spelar i en kabaréaktig grupp som heter Chester Morgan och Mats Hellqvist håller just nu på att starta vad han kallar ”ett gammalt hederligt punkband” (där för övrigt Thomas flickvän Marika medverkar på bas).

DE BERÄTTAR att eftersom de tillåter varandra att jobba vid sidan om blir helheten när alla intryck kombineras i Bob Hund så mycket intressantare. Risken att stagnera, upprepa sig och falla in i en bestämd mall minskar radikalt.
Mats tycker att själva skapandet är den egentliga höjdpunkten i konceptet Bob Hund. Den känsla som uppstår när allt bara sitter perfekt i replokalen och blir ett rungande JA! överträffar allt, anser han.
De flesta melodierna kommer till genom jam. Någon har en grundidé och på den improviseras synt- och gitarrslingor fram. Ofta skiljer sig det slutgiltiga resultatet mycket markant från de ursprungliga intentionerna — många gånger går låten knappt att känna igen.
— Vi chansar väldigt mycket, jobbar i hög grad på intuition. Vilket gör att det faktiskt ofta går åt helvete, vi halshugger uppskattningsvis åttio procent av alla låtidéer. Men när det fungerar är det verkligen en ren njutning!
Thomas texter har som sagt av flertalet individer ansetts som obegripliga och krystade. Och tillkrånglade. Något Mats eller Conny (underligt nog…) inte alls håller med om, men kanske har en viss förståelse för:
— Det beror väl helt och hållet på vad man är van vid, säger Mats. Vad man läser för litteratur och har för tidigare erfarenheter. Själv har jag lärt mig att förstå Thomas språk, även om jag till en början kände mig lite förvirrad. Liksom ”vadå gräslök…” .
Själv menar Thomas att hans textspråk kommer helt naturligt. Några ambitioner att vara ”svår” säger han sig absolut inte ha:
— Ofta kommer texterna till i replokalen när vi håller på och jammar. Jag trallar fram en sångmelodi och får kanske en idé som kan vara värd att spinna vidare på. På samma sätt som musikskapandet är textskapandet ganska intuitivt. Ibland kan jag dock ha en bra fras i huvudet och gå och suga på den ett tag. Som låten ”Ett Gipsat Löfte” från nya skivan, då ville jag jobba på en text med den inriktningen. Men det är väldigt olika från gång till gång.

SLÄKTSKAP ÄR ett ständigt återkommande tema i Thomas texter. Han ”har kvar ett kort av min far” i ”Allt På Ett Kort”. Det berättas om bilder på ”min farmor, min mormor, min mor och hennes bror” i ”Fotoalbumet”, och han säger att han ”vill tillbaks till ett kalas med saft i glas då min fars farbror sjöng och alla skrattade” i ”Min Trampolin”. Som för att understryka denna fascination bär han så gott som alltid en t-shirt med texten ”Farmor” på scen.
— Det är kanske återigen något som vid en första anblick kan uppfattas som banalt, men det är tack vare dem jag finns. Tack vare dem jag existerar. Är det banalt? Det är faktiskt något jag tänker väldigt mycket på och ständigt återkommer till. Det känns dessutom roligt att ingen annan skriver på just det temat. Problemet är bara att man inte riktigt vet hur man ska tacka dem. Ska man säga ”tack ska du ha, bra jobbat”, eller? Jag berättade för min farmor om t-shirten och hon tyckte det var jättetrevligt. Och egentligen är det väl hårdare att ha ”Farmor” på tröjan än ”Monsterfylla” eller vad det nu brukar stå på tröjor som ska vara ”tuffa”…
Något annat ofta återkommande är bilder. I ”Fotoalbumet” berättar Thomas exempelvis att allt som finns dokumenterat i hans fotoalbum fungerar väl som en kronologisk bildsatt livsberättelse. Men också att där endast finns ”en början, men inget slut”…
— Det är ganska obehagligt egentligen, en total kronologisk dokumentation över ens liv. Födelse, skolstart, skolavslutning och så vidare. Men det finns inget slut. Man har inte en aning om vilka bilder som kommer att sättas in i framtiden. Och man kommer heller inte att hinna klistra in den allra sista bilden själv.

BOB HUNDS första fullängdsplatta släpps samtidigt som Hultsfreds-festivalen pågår. Förväntningarna är rekordhöga, skivbolagsrepresentanter basunerar ut att ”det är så bra att man gråter” och folk väntar sig inget annat än stordåd. Men det är lugnt.
Låtar som den Pixies-doftande ”Mer An Så Kan Ingen Bli”, den på ett synnerligen effektivt vis mycket långa och massivt crescendoavslutande popdängan (!) ”Det Skulle Vara Lätt För Mig Att Säga Att Jag Inte Hittar Hem Men Det Gör Jag, Tror Jag” och Eggstone-cocktailsoftade ”Ett Gipsat Löfte” är inget annat än musikaliskt fulländade små äventyr med så mycket komprimerat innehåll på en gång att man häpnar.
Ytterst begåvat.
Och — i mina öron — helt unikt. Något de själva förvisso inte vill hålla med om.
— Snacket om ”unikum” anser jag vara överdrivet, säger Mats. Vi lever väl snarare i en tradition av band som härrör från Velvet Underground, jag tror vi alla krupit ut ur deras gitarrlådor. Vad gäller jämförelserna med Pixies är väl den enda liknelsen att det i basspelet figurerar en hel del halvtonsbyten. Och enkelheten, till viss del.
— Sedan finns det band, typ Pere Ubu och Wire, som i mångt och mycket influerats av Velvet, som vi kanske skulle kunna påstå oss ha en viss samhörighet med, säger Conny. Men visst, för den som inte lyssnat till dem så mycket är vi förstås något helt nytt…
— Det problem som många finner i att kategorisera oss är närmast något man kan vara stolt över, småler Mats. Det är faktiskt lite jobbigt när folk som inte hört oss frågar vad vi spelar för något. Fast om vi ska vara generaliserande tycker väl vi som spelar stränginstrument i bandet att det handlar om ”rock’n’roll” — det låter så tufft — och de övriga att vi spelar ”synt”. Så det får väl bli ”synt-rock’n’roll” då!
— Hur som helst så har vi jobbat lite mer med produktionen den här gången, när vi spelade in miniplattan gick vi in i studion och körde allt rakt upp och ner, som en direkt liveinspelning, fortsätter Mats. Den nya är mer varierad och nyanserad, innehåller fler känslolägen och är betydligt mer akustisk.
— Men man vet aldrig hur folk kommer att reagera. De som tyckte den förra var ”underlig” kommer kanske tycka att den här är ännu underligare, man vet aldrig. Vi kanske blir totalslaktade. Vi kanske blir hatade…