SWELL
41
American Recordings ARB CD 6
(MNW ILR) LP/CD
****

När jag för SA:s räkning intervjuade Red House Painters-sångaren Mark Kozelek förra året sa han om sin hemstad: ”Alla som släpps från psykkliniker och fängelser i hela Kalifornien får en enkel biljett till San Francisco.”
Och ju mer jag hör om ”the city of gold” (ett epitet kvar sedan guldrushens dagar) fattar jag innebörden i vad han berättade. Oavsett om jag vänder mig till Mark Eitzel i American Music Club: ”Outside this bar, there’s no one alive/Outside this bar, how does anyone survive?”, eller till Swell-ledaren David Freel, så är intrycket detsamma.
Den senare konstaterar krasst: ”Everybody’s kinda stoned.”
Mark I, Mark II och David är samtliga San Francisco-poeter. De sätter musik till sina dikter, sina betraktelser av en stad som ibland kan koka över till en kittel från helvetet, fjärran från ”the summer of love” och blommor i håret.
Här är snarare blommor på graven aktuellt. David Freels karaktärer för en tillvaro som handlar om att försöka överleva i kvarteren kring Market Street med all opportunism och våpig vidrighet, uteliggare i papper och pundare i urin, tidningssäljare och domedagsförkunnare, sexslavar och Moon-sektsskyddslingar.
”Everybody’s kinda stoned”, frasen upprepas om och om igen.
Skivan inleds med steg uppför en trappa. En stark, suggestiv samling sånger följer med texter av dämpad livstro och minimala framtidsvisioner. I sista spåret konstateras ”It’s time to move on”, varpå steg nerför samma trappa hörs och scenen illustreras med ett foto på konvolutets baksida. Gestalten går ut i ljuset. Vart? Kanske ger nästa skiva svaret. Den är väl värd att vänta på.
”41” lär dock räcka länge för oss som gillar herrar Kozelek och Eitzels respektive band, som har fler likheter med Swell än San Francisco och svårmodet. Eller för oss som lekt med tanken hur det skulle låta om Pavement tacklade ”Telepathic Surgery”, ni vet, Flaming Lips mästerliga LP från 1989. Lite kantigt, burkigt och struligt, sådär.