RAY WONDER
Hurray
North Of No South NONSCD 08 (MD)
CD
**

Läser på omslaget till den här skivan och ser att de har en basist som sjunger “bracking vocals”. Spännande, tänker jag, och laddar CD-spelaren. Men jag hör ingen som helst ovanlig sång — kan det vara något så trist som ett tryckfel?!
I stället hör jag ett band som ibland låter lite som Eggstone, men mycket sämre. Ibland lite som Beatles, men ändå inte. Inser snart att det kanske inte liknar ett specifikt band, utan låter mest som “allt annat”. Det börjar poppigt och kunde vara OK om det bara inte lät så vanligt och trist. Men när jag nått mitten möts jag av någon form av fusionjazz som får mig att tänka på Jojje Wadenius och det hela blir bara sååå pinsamt.
Det finns en del små historier här. Till exempel den om den otäcka lärarinnan med obegriplig dialekt som fick äpplen, men aldrig några blommor. En annan handlar om en TV-besatt yngling och hans flickvän. Ingen är dock av den sorten som får mig att undra “men vad hände sedan då?”. Själv undrar jag mest över hur den oranga pyjamasen med hockeymålvakter såg ut…
Nej, detta är inget att hurra över. Det blir bakläxa, för Umeå kan bättre än så här.
Hej Jonas!