PÅ SA HAR VI alltid haft ett gott öga till Brainpool (nå, nästan alltid — det ska erkännas att vi blev lite sura den gången de hade proppat Jiffy-påsen som demon ”Teenage Hysteria” kom i full med konfetti som rasade ut över hela redaktionsgolvet när vi öppnade den…).
Att vi skrivit om gruppen redan i SA #18, 19 och 20 känns skönt, nu när tåget går och resten av media-Sverige hakar på. Men, som Jesper Larsson skriver, ”i stället för att vara bitter och genast börja leta efter något nytt och orört att upptäcka kan man väl glädjas. Unisont. Över alla gränser. Det är bandet förtjänt av”.
Visst är Brainpool det. Och att de varken sålt sina själar eller kommer att låta sig korrumperas av ”branschen” utgör valet av öppningslåt på deras livskonserter, The Jams ”All Mod Cons”, ett vältaligt vittnesbörd om.
Det kan vara en övertolkning, men man vill gärna tro att detta val gjorts mycket medvetet, som ett statement.
Se här vad Paul Honeyford skriver i sin Jam-biografi ”The Modern World By Numbers” om just ”All Mod Cons”:

”The title track showed more than any other the growing disillusionment the band was beginning to experience with the rock and roll business and the suffocating limitations it imposed upon them. It was a passionate put-down of all those hangers on who seem to breed so uncontrollably in the world of rock and roll.
That track was intended as a proclamation of the fact that the band were no longer naive Woking upstarts — they were now astute, tempered rock and rollers who held no illusions about the business to which they belonged.”

Byt ut Woking mot Lund i ovanstående stycke, så förstår ni att detta inte är några blåögda romantiker, utan ett medvetet band med tillräcklig integritet för att inte låta sig slukas av den stora stygga rock’n’roll-maskinen i första taget…

”Artistic Freedom, Do what you want,
But just make sure that the money ain’t gone.
I’ll tell you what, I got you sussed,
You’ll waste my time, when my time comes.”

Brainpools alldeles egna revolution har påbörjats. Med en brutal effektivitet. Något som är tämligen uppenbart för alla som följt — eller bara skummat — de senaste månadernas press, radio och TV. Skivbolaget Sonys mediamanipulativa propagandamaskin har väl sällan varit effektivare. Och visst är det halvt ironiskt att ett litet popband som för ungefär ett år sedan, förvisso med uppenbara kvaliteter, gastade att de ville bli ”pop-stars” på underliga lokaler med less than zero i publiken, plötsligt står i det stora rampljuset och gastar ”Every Day” på ett överfullt Gino i Stockholm. Och kanske snart åker på världsturné med Roxette (inte direkt ett dåligt karriärdrag).

Med debutalbumet ”Soda” ska nämligen Brainpool bli superstars. Det har Per Gessle och Sony bestämt. Frågan är dock om bandets egen bild av sina fans kommer att överensstämma med verkligheten nu när plattan släppts och pölen spritt sig till en publik utöver de slutna Pet Sounds Bar-indiesällskapen. För det har den redan gjort. (Skivan sålde hela femtusen ex samma dag som den släpptes och gick direkt in på Topplistans sjunde plats.)
— De flesta av våra beundrare är sådana som har etta i gympa och dålig hållning, misstänker gitarristen David Birde (av skivbolagets promotiondam kallad det mer internationellt klingande ”Dejvid Börd”…). Men så var ju vi också när det begav sig. Blev sist valda till fotbollslaget och så. Och nog kan man — med risk att låta klyschig — säga att vi drivs av ett hämndbegär, att vi ska fan visa belackarna från våra yngre dagar.
Jens Jansson, Keith Moon-inspirerad trummis, är inte lika diplomatisk. Han säger att han hatar rätt så mycket, faktiskt:
— Nu ser de jävla svinen som aldrig trodde på att vi skulle kunna göra något bestående! Vi kan, men inte ni. Vi har lyckats, inte ni.

DET HAR VARIT nästan löjeväckande mycket Brainpool på sistone. Kontrakt med Gessles förlag Jimmy Fun Music, distribution av Sony, nästa stora pophopp, nästa sexsymboler, översvallande positiva recensioner, förband till Roxette på deras världsturné, etcetera, i all oändlighet.
Och visst. Om inte ”Soda” blir en gigantisk framgång kan man inte bli annat än förvånad. Ungefär lika förvånad som om inte Auteurs nya platta, ”Now I’m A Cowboy”, kommer att finnas på flertalet årsbästalistor i december—januari. Eller om Janne Kasks nuna inte redan pryder otaliga flickrumsväggar.
När jag i skrivande stund dessutom lite smått blasé kollar in Växjö-TV:s listprogram ”Pickup”, där tittarna får ringa in till ett (legitimt) 071-nummer och rösta, fattar jag verkligen läget. ”Every Day” placerar sig (till indiehetsarnas förskräckelse, får man anta) på andra plats, före såväl Bono som tuffa Pantera.
Brainpool kommer att bli mega.
Och visst är det både kul och tacksamt att tittarna (övervägande tretton- till sjuttonåringar) för en gångs skull kan acceptera och ta till sig en bra låt i stället för en tuff attityd och ett ballt hardcoreriff, där texten ligger på en neandertalmässig ”dra åt helvete allihop”-nivå. Även om detta innebär att vi popnördar inte längre, som det brukar heta, ”får ha bandet för oss själva”.
Men att ignorera Brainpool på grund av att de appellerat till den stora massan av musikkonsumenter är väl ungefär lika korkat som att avfärda R.E.M. efter ”Losing My Religion”. I stället för att vara bitter och genast börja leta efter något nytt och orört att upptäcka kan man väl glädjas. Unisont. Över alla gränser. Det är bandet förtjänt av, tycker jag.

— NEIIIJJ!!! DIN DOMME (skånska för ”dumskalle”). Nu är kvällen förstörd!
Jan Kask är måttligt road.
Basisten Christoffer Lundquist och ovan nämnde David har precis lyckats med konststycket att på grund av tillfällig sinnesförvirring krascha en hela Brännvin Special. (Den senaste och hippaste popstjärnedrycken, kids.) Och detta utanför det lilla mondäna hotell Gillet i en av Guds glömda städer, Katrineholm.
Tidigare under kvällen har kvartetten gjort en spelning som förband till de subtila gossarna i Sultans Of Ping. Ett förträffligt framförande (vad gäller Brainpool) som verkligen visade att denna combo också kan överföra energin från plattan till en scen. Samt att deras uttryck, till skillnad från den tjugotvååriga medelåldern, är ytterst moget och självsäkert.
Det lilla hotellrummet är trångt. Mycket beroende på att fem små söta popflickor (de flesta med signerade ”Brainpool Girl”-tröjor) samt en grabb från Finspång följt med för att uppleva en orgie i rock’n’roll-hedonism. De är riktigt charmerande och glada, men säger tyvärr inte så mycket. (Vilket kanske kan förklaras med att samtliga — med ett vackert undantag — är medlemmar i en bespottad gymnasial anarkistförening vid namn BAFU. De får jämt hotelsebrev av sina klasskamrater.)
David funderar över fanläget:
— Vi har inga riktiga groupies. Får inga skamliga förslag alls. De som kommer fram efter spelningarna är oftast blyga och timida sextonåringar som är mobbade av Ultima Thule-fans, och frågar typ ”får jag stå bredvid dig en timme”? Men de är ju så oerhört snälla. Än så länge är det hur kul som helst att få någon uppskattning.
— Just när man har spelat är man också så fruktansvärt sårbar, fortsätter han. Om någon kommer in i logen efteråt och muttrar något i stil med ”det gick ju inte så bra det där grabbar” blir man helt knäckt. Då är kvällen förstörd. Om det däremot kommer in folk som gastar att ”ni är bäst” och vill krama en känner man sig förstås hiskeligt uppskattad och glad.
— Det finns ju dessutom flera olika kriterier på uppskattning, säger Janne. Kvinnliga fans är i regel så hämningslöst beundrande utan att ha några direkta referensramar, medan popnördar, oftast av manligt kön, vill ha reda på vilka band vi gillar och vad vi använder för gitarrsträngar.
— Det är också extremt roligt att få uppskattning från andra musiker, menar David. När människor som Olle Ljungström och Pär ”Wannadies” Wiksten kommer in i logen efter en spelning och säger att ”ni var skitbra” blir man överlycklig. Det känns verkligen bra. För de har ju någonting att jämföra med. Men det är samtidigt väldigt svårt att greppa, eftersom vi själva varit sådana fans.
— Pär Wiksten har skickat två beundrarbrev i hela sitt liv. Det ena var till Donny Osmond, det andra till oss, ler Jens.
— Men vi måste alltid dricka oss fulla efter en spelning, fyller Janne i. Före kanske man drar i sig en öl eller två, men efteråt känns det som om att vi måste visa vår goda sida och säga roliga saker hela tiden, vilket gör att vi måste vara fulla. Det känns ju pinsamt om någon kommer in efter giget och man beter sig trist.
— Ja, det blir någonting i stil med ”jaha, var går du i skolan, då?” sagt med en myndig stämma, flinar David. Eftersom vi egentligen är så oerhört paranoida och blyga och tror att alla hatar oss från början blir det inte så mycket kul sagt i nyktert tillstånd. De som vill prata med oss väntar sig något roligt, och eftersom vi inte är så väldans skojiga i vanliga fall måste vi berusa oss.
— Vi tar vårt ansvar liksom, konstaterar Jens syrligt.

OCH TACK VARE Eder utsändes välvilja (två flaskor rödtjut och några bira) lyckades faktiskt Brainpool riktigt bra med ansvarstagandet under hotellnatten. Visserligen fick stackars Christoffer och stackars David stå ut med konstanta gliringar och verbala påhopp gällande deras glidsvettiga händer och klumpiga och dumdristiga personligheter (Christoffer hotade efter en stund med att lämna bandet), men dock.
Allsång och skitsnack kom i gång ordentligt efter hand. Kanske för ordentligt. För efter ett antal timmar kom hotellföreståndaren, som tidigare hotat att slå oss med en kätting om vi förde för mycket oväsen, inspringande och skrek att ”alla som inte hör hit måste dra!!”. Och det mitt under en alldeles enastående allsångsversion av ”Do They Know It’s Christmas” med Christoffer på gitarr, undertecknad på bas och i synnerhet Janne på smådesperat, nästan tårögd Thomas Öberg-aktig sång. (Jag misstänker att passagen där Bono ylar ”Well tonight thank God it’s them instead of you” skapade mest sura miner och påtryckningar mot trumhinnor. Men, jag lovar, det var hjärtknipande. Tyckte man då…)
Några sönderslagna hotellrum och andra typiska rockstjärneexcesser är Brainpool dock inte speciellt bortskämda med.
— Det har snarare varit medikamentexcesser som gällt, säger Jens. Vi har varit sjuka och förkylda nästan konstant på sistone.

MEN VARFÖR TAR man namnet ”hjärnpöl”? Är det månne en idé om en perfekt fusion av fyra hjärnor som tillsammans blir en effektiv kompott av koncentrerad energi och extrem popbegåvning?
En osedvanligt kladdig scen ur en splatter-rulle?
Nix. Ingetdera.
David gör dagen efter hotellvisiten, sittandes på fiket Sultans, fortfarande i Katrineholm, ett försök att förklara:
— Brainpool ligger mittemellan Liverpool och Kidneypool. Det är väl inte så många som fattat det gaget, men så kan det uppfattas om man vill. Det är så många som tolkar vårt namn på olika vis, men det är bara kul. Just det där med den ”perfekta fusionen” är ju onekligen en intressant tolkning.
— Den varianten ska jag köra i framtiden när någon frågar, ylar Jens och försöker se allvarlig ut.
— I själva verket är det bara ren gallimatias, slår Christoffer, äldst i bandet, fast.
Brainpools syn på svenskt musikliv i allmänhet är ganska väldokumenterad. Att de anser Skåne, och då i synnerhet Lund, ha en atmosfär och frodig inspirationsmylla som inte existerar någon annanstans är klart. Men de drar sig heller inte för att snacka skit om kollegor de hyser mindre beundran för. Oavsett stadstillhörighet.
— Hemma i Lund är atmosfären så fruktansvärt avspänd och opretentiös, menar Janne. Till skillnad från huvudstaden där ballhet ofta verkar mer viktig än artistisk briljans. Eggstone är exempelvis ett band vi högaktar, liksom The Girls och, jo då, Green.
När Love Kings nämns är omdömena beskare:
— Att snacka skit och se ner på dem är väl som att sparka på en liggande, menar David.
— Eller utmana en enarmad på duell, flinar Christoffer.
— Ja, de är så fruktansvärt usla, säger Jens. Allt snack om att vi och Love Kings skulle ha någon form av dispyt är dock en aning överdrivet. Janne muckade lite gräl med sångaren en gång på Hultsfreds-festivalens backstageområde, det är allt. Däremot hatar jag nästan alla Norrlands-band. Och de verkar hata oss.
— Vår senaste skandal är annars att vi anser att Tekla skriver urusla texter, slår Janne fast.
— Ja, jag hörde en massa Tekla-låtar när jag var på Domus och handlade och det var bara en massa mässande om att hon var så trött, suckar Christoffer. Liksom ”jag sitter på sängen och känner för att gå ut/men jag är så trött”. Hon är nog en av världens tråkigaste människor.
— På förra LP:n finns ett skräckexempel, den värsta trauma-låten någonsin, grimaserar David. En ganska tuff blues där hon plötsligt skriker ”jag vill ha barn med däijjj!”. Man blir ju helt förskräckt…
Textmässigt har Brainpool rätt höga ambitioner. De vill, som David uttrycker saken, vara lite ”witty”, utan att vara över-smarta och ”ballt” namedroppande:
— Texter ska givetvis ha en ambition att beröra, annars kan man lika gärna köra instrumentalt. En låt som ”That’s My Charm” är ju exempelvis ganska uppenbar. (”Here’s to all the preachers/And penalistic teachers/Who tell you what to do/The right-wing politicians/With dubious ambitions/This song is made for you/Break my arm/I’ll fight you with the other one/That’s my charm…”) En rejäl släng åt alla som ägnar sig åt att försöka trycka ner andra.
— Att inte våga ta ställning tycker jag är otroligt fjantigt, fortsätter David. Människor som hela tiden ska vara så ironiska och inte törs stå för någonting, eftersom de är rädda för att verka pinsamma. Om vi uppfattas som patetiska när vi har texten ”Support your anti-fascist movement” på omslaget är det ju verkligen något som är fel!
— Jag tycker det är obegripligt att inte fler artister utnyttjar sin genomslagskraft, säger Janne. I synnerhet i dessa Ultima Thule-tider. I gymnasieåldern är man oerhört lättpåverkad, och det kan man utnyttja. På rätt sätt, förstås.

VI GLIDER I denna tidsmässigt hoppiga artikel två år tillbaka i tiden. På krogen Chrougen i Lund sitter undertecknad vid ett bord och diskuterar viktiga saker med en söt ny bekantskap. Hennes väninna kurtiseras av en snubbe som lätt sluddrande presenterar sig som Jan Kask. Jag lägger inte mycket märke till honom förrän vi plötsligt, allihop, är på väg hem till hans lägenhet för efterstöt. På väggen i stora rummet sitter en Stone Roses-plansch, vilket givetvis ger upphov till en halvhjärtad popdiskussion. Janne nämner att han är medlem i ett litet band som kallas Brainpool, jag ignorerar det och ber om mer starka drycker.
Så kan det gå. (Vad som sedan inträffade är av mindre vikt.)
Två dagar efteråt träffas vi på Smålands Nation i Lund, ett inredningsmässigt småanarkistiskt ställe med Vino Tinto för femtio spänn, där Eggstone — som Jan varmt rekommenderat — ska spela. Nya Nöjesguiden har kommit ut, och i den har Brainpool utsetts till månadens demoband. Glädjen finner inga gränser. Och det var liksom då det hela släppte. Det var då gossarna insåg att det inte bara var de själva som ansåg sin musik vara extraordinärt fantastisk.
— Ja, Nöjesguiden-recensionen var nog det tyngsta hittills vad gäller press, konstaterar David. Jag var överlycklig i flera veckor. Några månader tidigare hade Popsicle fått samma utmärkelse och kolla vad som hände med dem.
— Och nu är vi nästan beroende av bra press, eftersom vi blivit så väldigt bortskämda med det, säger Christoffer. Om vi fick en riktigt dålig recension skulle vi bli helt knäckta.
Janne säger att hans fåfänga och behov av att få uppskattning är så pass stort att han håller med, tar ett djupt Marlboro-bloss, och börjar vant berätta om Brainpools mångfasetterade och röriga historia.

— DET BÖRJADE SOM något sorts musikkollektiv med mängder av inblandade när jag gick i åttan. Vi körde industrirock à la Einstürzende Neubauten och var så usla. Stod i ett garage utanför Genarp, en bit utanför Lund, och bankade på plåt och gutturerade ut texter om att vi lemlästade brudar och sådant. Detta när vi inte ens sett ett par bröst i verkligheten.
— Jag kom in strax efter att bandet, som då hette This Brainpool, startat, minns Jens. Men första gången jag träffade Janne tyckte jag att han var den största idiot jag någonsin mött. Sedan frågade han om jag ville vara med och trumma, så jag gick och kollade på en spelning de hade. Vilket, inte speciellt förvånande, visade sig vara det sämsta jag någonsin sett. Jag hatade verkligen skiten. Men efter en tid hörde jag en poppigare demo som jag tyckte var jättebra, med lite mer nerviga Television- och Talking Heads-influenser — och på den vägen är det.
Våren 1992 började något som bandet kallar ”den stora sorteringen”. En form av ultimatum lades fram då det diktatoriskt beslutades att David och Janne skulle kalkylera fram en vinnande process av mer renodlad pop. Resultatet presenterades för musikkollektivet och de som ville vara med fick det. Resten fick dra. De som ville vara med är den nuvarande uppsättningen.
— Det går inte att ha demokrati i ett band, det blev så fruktansvärt hattigt och flytande när alla egoistiskt ville få igenom sina idéer, säger David. Jag och Janne hade mest gemensam musiksmak — var väldig inne på åttiotalspop som Jam, Buzzcocks och Wham — så vi satte oss ner och försökte skriva ihop mer hitpotentiella låtar. Det var faktiskt en väldigt seriös satsning.
— Och det har gått rätt så snabbt sedan dess, underdriver Janne med ett grinleende.
Ben Marlene, talangscout på Per Gessles förlag Jimmy Fun Music, sa ”You’re gonna get it!” och fick sedermera ner de fyra medlemmarnas underskrifter på ett kontrakt. Anledningen till att Jimmy Fun och Sony valdes — det fanns flertalet bolagsintressenter — var att bandet mutades med fyra par hippa Puma-sneakers.
Att bolaget dessutom verkade både bra och seriöst gjorde förstås också sitt till.
— De har givit oss en väldig artistisk frihet, säger Janne. Allt snack om att vi skulle ha sålt våra själar till djävulen är rent strunt. Självklart vill man ju nå ut till fler människor, och med de resurser vi har nu är chansen givetvis större.
— Jag tror egentligen att alla indieband är avundsjuka på oss, säger Jens. Vad finns det för anledning att ha som mål att harva inför en redan övertygad skara? Det är rent hyckleri!

NÄ, DÄR VAR maskinen ordentligt i gång. Med gasen i botten. Kent Norberg, vokalist och basist i Sator och sedan länge Brainpool-frälst, rekommenderade kompisen Michael Ilbert till att producera det som nu finns ute under titeln ”Soda”.
— De flesta svenska band är så väldigt trångsynt introverta och Dinosaur Jr-opersonliga, säger Michael Ilbert när jag träffar honom på Brainpools releaseparty på Gino i Stockholm. Men Janne och David gör verkligen bra låtar och har en så direkt attityd. Jag tycker resultatet blev förträffligt.
Kent håller med:
— Brainpool är det bästa som hänt Sverige sedan Sator. Och min medverkan på ”Girl Lost” (en låt där riffet känns tämligen bekant) där jag sjunger duett med Janne är bäst.
Att resultatet har blivit över förväntan, därom behöver di lärde inte tvista. Om man jämför med första singelsläppet (”At School”/”Popstar”) på Ceilidh, som spelades in nattetid och därför enligt bandet låter lite trött, finns en frenesi och en självklar kaxighet som debuter inte gjort oss bortskämda med.
Produktionen är också exemplarisk. Ilbert, som tidigare bland annat proddat Sator och Wannadies, har verkligen lyckats fånga den ivrigt nerviga gymnasiala frustration som Brainpool visar på scen. Och detta utan någon överproduktion med allehanda studiotricks. Det är enkelt och slagkraftigt, varken mer eller mindre. ”Ett konstant tonårsstånd”, som David finkänsligt uttrycker saken.
Enkelhet är dessutom ett honnörsord för Brainpool, nästan en livsfilosofi:
— Kan man inte säga det man vill på tre minuter kanske det inte var så viktigt från början, menar Janne.
Japp. Den gamla beprövade tesen ”lyckas man vara enkel utan att bli banal har man kommit långt” stämmer förträffligt in på Brainpool. Få låtar är längre än tre minuter (den kortaste, punkpastischen ”I Feel Good”, tangerar 0.47) och materialet är rakt igenom urstarkt och jämnt. Till skillnad från många andra band i Sveriges gitarrbaserade unga skola sätter Brainpool, vilket alla ni som införskaffat ”Soda” vid det här laget förstått, melodierna i stället för skramlet och arrangemanget främst.
Sånger som ”Wiping The Stains”, ”Our Own Revolution”, ”Probably” och ”(Let’s Get) Lucky In Kentucky” är befriande chosefria och upplyftande treminuters popmästerverk som oblygt stjäl essensen av bandets influenser och kokar ihop en kompott som är förödande effektiv. Man blir glad, helt enkelt. Pur powerpop har sällan gjorts bättre i Sverige.
Men det visste ni ju redan.
— Vi är alla som sagt väldigt inne på melodisk och trallig åttiotalspop, berättar Janne. Band som Bananarama och Wham och deras melodisinne har influerat mig otroligt mycket. Det var en form av singeldecennium. Sedan är det väl rätt uppenbart att energin från Jam (som cover brukar Brainpool avverka ”All Mod Cons”), Who, Blondie, XTC och Buzzcocks finns någonstans där bak.
Liksom Gyllene Tider.

OM MAN TÄNKER efter en aning är det faktiskt inte så särdeles konstigt att just herr Gessle fastnat för Brainpool. Jannes lite hesa och smått nasalt genomträngande stämma är knappast fjärran från Gessles på de tidiga Gyllene-plattorna. Och popmakarmässigt har de samma inställning och attityd. Inga onödiga och överflödiga passager i låtarna. Inga gitarrsolon. Sno hejdlöst från andra band och kamouflera det till något nytt och eget. (Refrängen på ”Mr Johnson Cries” är löjligt lik Gyllene Tiders version av Rivieras ”California Sun”, ”Tylö Sun”. En trippelstöld, skulle man kunna säga.)
— Gessle är en hjälte, konstaterar Brainpool i kör. Den enda gång vi i bandet varit riktigt oense om någonting var när låtordningen på plattan skulle bestämmas. Det var ett jäkla liv. Och då kom Gessle och lämnade ett förslag — som var helt perfekt. Mannen är genial!
— Han är dessutom så fruktansvärt trevlig och down-to-earth, säger Christoffer. Inga divalater alls. Han kom in i logen precis innan vi skulle spela på Pet Sounds Bar i Stockholm, det var första gången vi träffade honom, och var nästan överdrivet sympatisk.
— Det var liksom ”Tjenare, Pelle-kompis”. Ett bra ideal för hur man hanterar framgång.

SÄTTNING

Janne Kask — sång
David Birde — gitarr
Christoffer Lundquist — bas, sång
Jens Jansson — trummor

ADRESSER

Brainpool, David Birde, Södra Esplanaden 11, 223 54 LUND
Jimmy Fun Music, Box 1931, 171 19 SOLNA
Epic Records, Sony Music Entertainment AB, Box 20037, 161 02 BROMMA