BLUR
Parklife
Food FOOD 10 (EMI) LP/CD
****½
Fred Perry, psych, Gazelles, nörderi, DM, 1981 och sötma. Det hade varit enklast att sluta där. Men det hade jag ju inte tänkt mig.
”Parklife” är alltså ännu en Blur-platta, knappt ett år efter den förra, alldeles utmärkta ”Modern Life Is Rubbish”. ”Parklife” är en flipplatta för dem som ständigt söker nya kanaler och aldrig orkar lyssna mer än trettio sekunder på en låt. Motsägelsefullheten blir sedan enorm då jag märker hur idéerna flödar och jag helt enkelt inte vill att den tar slut.
Flippresan tar den som så önskar genom ett älskat popland med referenser så många att man inte kan låta bli att bli kär. ”Far Out” och ”This Is A Low” är ljuv poppsykedelia för dem som aldrig lämnade 1967 och Syd Barrett.
”Girls & Boys”, ”London Loves” och ”Trouble In The Message Centre” är precis så bra elektropop som Devo och Buggles aldrig var och då Damon tar hjälp av Stereolabs sensuella stämma, Laetitia, på ”To The End”, har vi en nittiotalets ”Je T’aime Moi Non Plus” och helt överraskande har Blur till och med gått och blivit sexiga.
”Jubilee”, ”Tracy Jacks” och titellåten förvånar inte direkt utan låter bara Blur och är precis lika bra som alltid. Damon har sagt att detta är ett konceptalbum för en åldrande generation med bägge benen kvar i de rastlösa tonåren och det finns ingen anledning att ifrågasätta honom.
”Parklife” är en rasande hundkapplöpning med dagens hopplösa trendfenomen och mediahysteri, men också en alldeles exceptionell drift med hela popkarusellen. Det är så bra som vi vill att det ska vara och visst är ”Clover Over Dover” en lika bitter som ren kärlekssång och sådana är vi inte direkt bortskämda med vad gäller Blur.
Annars är det här en platta för pojkar som har nog med vett för att förstå vad popmusik handlar om.
Och det har bara pojkar.
Lämna ett svar