THE NIGHTBLOOMS
24 Days At Catastrofe Café
Fire FIRECD 34 (Border) CD
**

Musik behöver inte vara hopplös och brutal som den Hole levererar för att vara enerverande. Den kan också vara precis raka motsatsen. Som Nightblooms som står och stampar på en kärleksfull mark där alla bryr sig om alla och världen är ett paradis och absolut ingenting händer. Jag vet att det är Neil Tennant som sagt det, men det är kanske sant: Det behövs nog lite hat för att tillvaron inte helt ska stagnera och tyna bort. Hatet som drivkraft och nyskapandet som expansionskraft kommer alltid att spela sin roll.
Nightblooms är två flickor och lika många pojkar som fastnat i sitt koncept och som visar att förmågan att resa sig ur ett grävt hål ofta kan vara väldigt hopplös.
Men hur låter de då? Ja, ungefär som om Lina (vart tog du vägen?) från ”Rederiet” och Linda Norrman skulle överta Mikis och Emmas roller i Lush. Sockersött och nästan månskensvackert, välmenande, lika förföriskt vid en första titt som totalt uttråkande vid en längre bekantskap.
Jag tror att både Lina och Linda är lika trevliga som Esther och Petra i Nightblooms, men det jag inte klarar av är trettiofem minuter och åtta sekunders naivt gitarrgnissel och lika naiv kyrkans-barntimme-stämsång.
Holländarna har i och med ”24 Days At Catastrofe Café” skapat ett tröttsamt irritationsmoment och det är lite trist att de faktiskt kunde varit lika charmerande som de tyska gladpopkollegorna Throw That Beat In The Garbage Can om de bara behållit en viss distans till sitt goda hjärta och popkoncept.
Ring Louise Belfrage eller låt Hardy Nilsson producera nästa platta. För en ”popsång i mitt liv” det är vad jag vill ha.