PREMIÄR FÖR ELITSERIEN i ishockey och Björklöven får dyngstryk. Klart att Umeå-bandet Blithes sångare, gitarrist och låtskrivare Emil Ödling skulle låta lite dämpad. Så icke.
Inte heller omslaget på nya och andra fullängds-CD:n, ”Head Is Mighty”, skvallrar om inskränkt lokalpatriotism — trots att det pryds med en inlandsbanetröja bakom en jordglob.
— Nää, vi tycker bara det är tråkigt med alla band som flyttar söderöver — även om det gör saker mycket lättare, förklarar Emil.
Ingen i Blithe har planer på att flytta. Själv praktiserar Emil på en musikstudio i Umeå. De andra, Mattias Norlander, gitarr och sång, Nils Forsberg, bas, och Johan Nilsson, trummor och sång, pluggar på universitetet.
När Blithe debuterade med sin självbetitlade MP på Garageland våren 1991 var de spolingar som lyssnat in sig på Sonic Youth-mangel och en gnutta Ride. I dag har de utvecklat de amerikanska influenserna och lutar sig mot en egen förträfflig stökpop i samma anda som Pixies.
Därtill är Blithe fortfarande en mycket ungt band. Emil och Nils är äldst med sina tjugotvå år. Johan är ännu tonåring.
Kanske snurrade karusellen alldeles för snabbt i början, fram till spelningen på Dala-Rock och den grötiga uppenbarelsen på Hultsfredsfestivalen 1991. Dave Stewarts bolag Anxious var ute efter dem och likaså Food, där Jesus Jones firade framgångar.
— De höll kontakten och vi skickade demos. Nu har vi lärt oss att man inte ska hoppas för mycket, resonerar Emil.
Skivdebuten tycker han är charmig, men visst har den sina tekniska brister. Blithe spelar ändå flera av de gamla låtarna på höstturnén runt om i landet (vecka 43-44). Åker gör bandet tillsammans med de musikaliska kusinerna i Luleå-gruppen Bear Quartet.
— De är bäst i landet, bedyrar Emil. Och vi är bäst live!
I Blithes replokal blir det mest pang på. Låtarna sitter utan harvande. Och kanske behålls lite av entusiasmen genom att bandet splittras efter varje reptillfälle…
— Åtminstone känns det som att vi gör en återförening varje gång, menar Emil. Vi träffas inte så mycket privat längre.
I studion väljer de alltid första eller andra tagningen. Men det får inte bli för stressigt. Blithe har många tråkiga minnen med första fullängdsplattan, ”Pagan Rituals Under A Midnight Sun”, som kom på A West Side Fabrication i fjol. Skivan spelades in under nio hektiska dagar i Skellefteå och någon spelglädje blev det inte.
— Vi mixade skivan nitton timmar i ett sträck, från morgon till kväll. Det hörs nästan ljudmässigt ju längre skivan går.
Popdiggarna gillade inte att ”Pagan Rituals” tog ett stort steg mot den amerikanska tungmusiken. Men främst fick de kritik för att de var så allvarliga. Nonsens, tycker Emil.
— OK, den kanske var lite introvert och splittrad, men varför måste det som är allvarligt tas så negativt? Varför måste alla popband fotograferas bland blommor?
Men ”blithe” betyder ju faktiskt munter?
Emil harklar sig och drar den klassiska historien om att hitta namnet i en ordbok.
— Det fanns betydligt värre förslag, försäkrar han. Problemet med Blithe är att det inte verkar finnas en käft som kommer ihåg oss eller kan uttala namnet rätt…
Inte undra på att de tycker det är svårt att vara ett svenskt band i dag. Det är svårt att nå ut och det är svårt att få uppmärksam het.
Och på något sätt har Popsicle med saken att göra.
— De har både öppnat och stängt dörrar. Inget nytt band kommer att hypas på samma sätt i Sverige. Deras, vad ska man säga, lätt polerade form av stökpop har nog många journalister tagit som ett riktmärke för hur independentmusik ska låta.
Ändå tycker Emil att Popsicle gjort bra grejer (som första mini-CD:n ”Template”). Han missunnar dem inget.
Själva har Blithe utvecklats rejält. På färska skivan, ”Head Is Mighty”, finns även några av Emils sångtexter utskrivna.
— Ja, folk ska kunna dra på mungiporna också. Fast egentligen är det rätt känsligt att ha texterna utskrivna, erkänner Emil. Det är bara funderingar…

”And I know, this town is going down, sinking fast, taking everyone. I won’t be a part of that.”

Refrängen i ”Hellstreet” biter sig fast. Emil håller med om att Blithe vill visa någon slags ”hopplöshet med hopp”.
— Ord intresserar mig nästan mer än musik. Det gäller att hitta roliga beskrivningar på det vardagliga. Titta på hur bra Morrissey lyckas.
Musikaliskt satsar Blithe på dynamik. Våldsmanglandet är en passerad fas — trots det enerverande riffet i ”Plushboy”.
Suveräna titellåten ”Head Is Mighty” låter faktiskt mycket Hüsker Dü/Bob Mould…
— Tack så mycket! Jag älskar Hüsker Dü, till skillnad från de andra i bandet. Jag har försökt få dem att spela ”The Girl Who Lives On Heaven Hill”. Det har inte lyckats ännu…
Ingen fara. Det nya materialet håller ändå.