PÅ SENASTE TIDEN HAR Karlstad, den medelstora solstaden i Mellan-Sverige, gjort sig känd för att vara en ny popmetropol. Det är något som en genuin Karlstad-bo inte riktigt skulle hålla med om. Det finns ingen direkt rockscen av det större slaget och kommunen är seg med att hjälpa grupper med pengar — det satsas endast på ishockey och dansband. På ytan verkar det närmast hopplöst att hitta bra musik över huvud taget, men den finns där — se bara på Singer (fd Icecave) och Crush. Men Singer har nyligen flyttat till Stockholm, vilket gör att Crush nu är ensamt regerande kungar på Karlstads poptron. Kungar i kraft av två fruktade demos och medverkan på det här numrets SAflexi.
Fyra av de fem osnutna popslynglarna i Crush (som började livet som Everplay julen 1991, men bytte namn sommaren efter) kommer i tid till vår date på krogen Glada Ankan. Det är dagen efter för de flesta och samtalet kretsar kring alkohol, tjejer och slagsmål medan vi väntar på att trummisen Fredrik ”Tusse” Wennerlund ska dyka upp. Han är försenad och ingen vet riktigt var han håller hus. Buden är många om var han befinner sig, men de flesta är överens om att det här kan dra ut på tiden.
Basisten Thomas Rosevall och sångaren Magnus ”Heden” Insinna passar på att beställa in cider och öl och hinner tömma glasen innan den förlorade sonen dyker upp. Men när han infinner sig gör han det med besked. Med hjälp av något diviga kroppsrörelser, en extremt belåten uppsyn samt en nyinköpt t-shirt med trycket ”Gulf”, glider han in på stället och förklarar:
— Jag har varit på värsta Amazon-träffen. Skitmånga snygga bilar och vet ni, jag fick tag på en Esso-jacka och sex navkapslar!
Alla, inklusive undertecknad, tror att han skämtar. T-shirts med bensinbolagsreklam på kan vara helt OK (!), men sex navkapslar?
Ingen orkar bry sig om Tusses exaltering angående gamla rostiga Volvo-bilar, så till slut måste han ge sig och vi börjar äntligen komma i gång med en diskussion om Crush och deras syn på dagens musikbransch.
Har Popsicles framgångar banat väg åt mindre band och på det viset gjort det lättare för dem att göra sig ett namn?
— Både ja och nej. Alla popband som får napp från något skivbolag i dag brukar få göra en maxi. Sedan blir det sällan något mer, beroende på att den här typen av musik inte blivit riktigt kommersiell ännu. Svensson går inte och köper en skiva med Easy på Åhléns. Samtidigt har Popsicle givetvis gjort musiken mer ”accepterad” och den har börjat betraktas som radiovänlig, säger Thomas.
— Den här typen av pop kommer aldrig att bli erkänd hos allmänheten. Men det är väl lite det som är grejen, resonerar Tusse.
En annan ”grej” med popband verkar vara att kläderna, skorna, frisyrerna och liknande måste vara rätt och samtidigt så fula att ingen Svensson (helst ingen alls) skulle vilja bära den typen av mundering. Är det något som Crush skriver under på?
— Det är en extremt prylfixerad bransch och det passar oss ypperligt. Vi har nämligen de rätta grejerna; vackra gitarrer, rätt klädsel, vi är snygga, vi har rätt pedaler och fruktat bra låtar, skryter Tusse med en smula självironi i rösten.
— Det är jätteviktigt med imagen, men det som trots allt är viktigast är soundet. Och eftersom vi eftersträvar det ultimata popsoundet kan vi inte spela genom transistorförstärkare. Det blir bara fel då. Det måste vara Vox, för Vox ger oss det ljud vi vill ha. Att den även är snygg gör ju ingenting.
Hur skulle ni själva vilja beskriva er musik?
— Bra och enkla melodier, med ett våldsamt gitarrsound och mycket stämsång. Det blir en ironisk kontrast när de vackra stämmorna blandas med de kompromisslöst råa gitarrerna. Den bästa beskrivningen görs med hjälp av vårt namn, som både betyder blixtförälskelse och krossa, pressa. Det vill säga en kombination mellan mjukt och tungt, berättar Tusse.
— Vi spelar med mycket dist även på verserna och får därigenom ett tuffare ljud än vad vissa andra popband har i dag, säger Fredrik Wilde, en av de två gitarristerna.
Texterna? Skriver Heden dem själv?
— Ja, nästan alla texter. Jag kör den här rödvinsmodellen, som går ut på att hämta inspiration från rökiga och mörka pubar här i Karlstad. Jag sitter och njuter av en pava rödvin och av takterna i en gammal blueslåt. Sedan kommer poesin av sig själv, förklarar han med glimten i ögat.
Ja, rödvinspoeter eller ej, Crush spelar den typ av pop som man lätt faller pladask för och bara älskar. Det låter helgjutet och det kanske beror på att bandet försöker arbeta fram melodierna tillsammans så gott det går.
Den andre gitarristen, Anders Lindgren:
— Vi är fruktansvärt trötta på grupper där en människa gör allting. Det är så otroligt trist när arbetet som ett helt band varit med och skapat helt plötsligt blir centrerat kring en enda person.
— Det är helt sjukt och ofta får det musiken att tappa sin roll. Vi vill inte ha det på det viset. Crush är en enhet — det blir bäst så.