Sju stockholmare, sju musiker, sju antiamerikaner, sju antirasister, sju debattörer, sju viljor, sju manussidor. Kan bara sluta med kaos.
Två av Sveriges fräckaste band möttes i Stockholm. Lika galna som sin musik. Röstläget var högt. Utom när en kille sa:
— Vår trummis blev skjuten!
SA skjuter skarpt mot Clawfinger och Teddybears.

US of A

— Jag hatar Amerika. Det måste jag erkänna. Jag trodde att Clawfinger gillade USA, de gör ju sådan där rap. (Pat, TB)
— USA är det sjukaste samhället i världen. (Jocke, CF)
— Allting är så extremt. Saker som även inträffar i Sverige sker i en mycket större skala där och är därmed mer uppenbara. (Bard, CF)
— Krossa den amerikanska imperialismen. (Pat, TB)
Varför detta motstånd mot USA?
— Det är inte bara USA, det händer överallt. (Jocko, TB)
— Nej, men det är roten till allt det onda. Vi apar efter så jävla snabbt. Förr var vi tio år efter Amerika, men nu är vi bara ett år efter. Då måste man reagera. (Pat, TB)
Men gillar ni inte en stor del av den amerikanska livsstilen?
— Jo, asmycket bra saker kommer från USA; musik, litteratur och film, trots att det är ett ruttet samhälle. (Jocko, TB)
— För varje grej som är bra får vi ett par dåliga. Men de dåliga uppmärksammas inte lika mycket för vi tänker ”USA är rätt så fint”. (Jocke, CF)
— Mångfalden som finns i New York är toppen. Men det har sitt pris. Alla är knutna till det och även Pat åker skateboard och käkar på McDonald’s. (Jocko, TB)
Man kan alltså sammanfatta er inställning till USA som något kluven…
— Ja. (Jocko, TB)
— Nä. (Pat, TB)
— Kluven? Kulturellt är det intressant. Allt som jag gillar kommer från USA och allt som jag hatar kommer också därifrån. (Jocko, TB)
— De starkaste som har makt och pengar överlever och därför får vi många bra saker från USA. (Jocke, CF)
Hmmm.
— Men det är ju bara socialpolitiskt. (Jocko, TB)
— Alla tunga i världen åker dit för där finns kulorna. Jag försvarar inte deras otroligt konstiga filosofi, egalitär filosofi som det kallas när alla strävar mot ett mal: pengar. (Pat, TB)
— Alla accepterar spelreglerna som innebär att man har chansen att bli rik, men för de flesta går det åt helvete. Folk tror att just de är utvalda att få cash. (Jocko, TB)
— Den så kallade friheten är en stor lögn, eftersom alla startar på olika plattformar. De svarta i ghettona har det bra mycket svårare än andra. Det värsta är smygande saker som bubblegum, läsk och kabel-TV. Har man väl fått dessa ting är det svårt att bli av med dem. Jag lider själv av att inte vilja gå till McDonald’s, men jag måste. Det är en trygghet i livet.
Trygghet i livet?! Att smaken alltid är densamma?
— Ja, det är den amerikanska filosofin. (Pat, TB)
— De är otroligt bra på service. Därför är McDonald’s världens bästa hamburgerkedja. (Jocko, TB)
Ni babblar mycket om USA. Har ni varit där och vilka intryck fick ni då?
— Jag var bara i New York, men det var precis som i en film. Man ser luffare med brutna ben som tigger… (Jocko, TB)
— …och nästa kvarter är raka motsatsen. (Zak, CF)

Bin och kärlek

— Vår musik är ju inte precis ”Ah, jag tycker allting är så fint och underbart tra-la-la” och då gör man matchande texter som gör att det blir en enhet. Man kan inte sjunga om bin och kärlek i en lät som går i 190 BPM. (Jocke, CF)
— Varför inte? (Zak, CF)
— Vi har gjort en låt som handlar om att vi är ute i naturen på picknick. Den heter ”Global Motorseizure” och på ytan är vi på picknick… men vi myglade in att man inte ska förstöra våra vackra skogar så mycket. Den gamla vanliga miljövisan, alltså. (Jocko, TB)
— Nja, storyn är att vi är fyra CP-killar från stan som åker ut på landet och tänker ”oj då, fanns det här?”. Man blir ju lurad, storstaden är livsfarlig eftersom man är så anonym. (Pat. TB)
Hur är musikklimatet i storstaden Stockholm?
— Så där. Lite väl mycket Fryshuset och ABF-cirklar över alla rockband. Miljön är inte speciellt hård, man får mycket serverat. Det blir inte så jävla roligt då. I New York finns fyrtio miljarder band som gör allt för att synas och höras. Då blir musiken också intensivare. (Jocko, TB)
— Den mesta agro (aggressiva) musiken framförs av medelklassmänniskor som sjunger om hur det är att vara fattig. (Pat, TB)

Norska fascister

— Stockholm är helt underbart. Erlend och jag kommer från en liten fascisthåla med tolvtusen invånare i Norge som heter Arendal. (Bård, CF)
— Folk blir skjutna där och byn är full med raggare och rasister. (Erlend, CF).
— Det kan vara ”rough” ute på landsbygden också. (Jocko, TB).
— Vad hette stället som bytte namn till Pistolklubben? (Jocke, CF)
— Det var en vinkällare. Trummisen vi spelade med satt vid ett bord när det kom in en kille med en revolver och drog upp den i ryggen på honom och tryckte av. Sedan gick han ut igen. (Bard, CF)
Va?!
— Ja, miljön är sådan. Det finns de som trycker ner alla och ingen vågar säga ifrån för stället är så litet. Alla går omkring och tittar på varandra utan att säga någonting tills de blir knäppa. Arendal är extremt. (Bård, CF)
— Folk från Oslo betraktar oss som utlänningar. (Erlend, CF)
— Är det många fascister i stan eller var det bara den där killen? (Jocko, TB)
— Massor av arbetslösa ungdomar fastnar i den miljön eftersom de inte har någonting att göra. (Erlend, CF)
Ni sa tidigare att Stockholms-band får allting serverat på ett fat och att musiken därmed blir softare. Både Clawfinger och Teddybears lirar ju hård och frän musik.
— Tiderna är sämre nu, man är förbannad och irriterad och då blir resultatet därefter. (Jocke, CF)
— Att bli serverad på ett fat och att göra rå musik behöver inte vara en paradox. Populärmusik är bara ett effektsökeri och har ingenting med konstnärliga ambitioner att göra. Man väljer gitarrljud och att bli agro. Bara för att vårt samhälle är snällt behöver man inte göra snäll musik. Enligt din (Jocko Apas) filosofi borde vi inte vara arga, det kan man bara vara om man är fattig. Det håller jag inte med om (Pat, TB)
— OK. (Jocko, TB)
— Viktigast är att alla bryr sig. Vi lever i en mediadjungel. Man slår på TV:n; ”CNN… någon blev dödad i Bosnien, då blir det fotboll på Eurosport i stället”. Man blir helt avtrubbad. (Bård, CF)
— Att ifrågasätta skadar inte. (Zak, CF)
— Det är en ”overkill” på information, särskilt i USA. Jag var där i två månader och visste inte ett skit om vad som hände i resten av världen. Trots att det finns dagstidningar överallt lever folk i en bubbla. (Jocko, TB)
Ni verkar vara förbannade på mycket i världen. Därav den politiska undertonen i båda bandens texter, antar jag.
— Vi håller på med musik och att den är agro beror på att vi gillar agro musik. Man kan lika gärna skriva bra texter. Det är för djupt att gå omkring och säga ”jag håller på med musik för att föra fram detta budskap”. Jag tror inte det är så. Alla vi här gillar att spela hård musik. (Pat, TB)

Klåfingrar gillar teddybjörnar

— När jag hörde Teddybears demo hos MVG första gången höll jag på att skratta ihjäl mig för det var så roligt. Det är aggressivt, men charmen är att det går fort och är hysteriskt bra. Samma sak hände när jag hörde Slayer och Metallica första gången. ”Så här kan ingen spela”, tänkte jag. (Jocke, CF)
Hur låter Teddybears recension av Clawfinger?
— Toppen, men det är lite för mycket hårdrock för min smak. Fina texter, bra producerat och kul scratching. Det är bra, men inte det bästa jag vet. (Jocko, TB)
— Vad är det bästa du vet då? (Zak, CF)
— Ja, Clawfinger är för mycket hårdrock. Mina rötter ligger mer i punken. (Pat, TB)
— Lite mer ”up tempo” skulle inte skada. (Jocko, TB)
— Felet är snarare sättet som riffen är organiserade på. (Pat, TB)
— Fan, vad ni är taskiga! (Jocke, CF)
— Fram tills för trettio sekunder sedan gillade jag er, men nu… Nej, ärligt talat så tycker jag att ”Extra Pleasure!!” är snorbra. (Zak, CF)
— Första låten (”Taken By Surprise”) är ju en bra melodi, sedan lever ni mycket på energin. Det räcker med att ta vilka två ackord som helst och ge järnet. Sedan tänker man ”vilket drag!”. (Jocke, CF)
— Teddybears är Sveriges råaste band. (Bård, CF)
Båda gängen gillar hip hop. Varför denna fascination för genren?
— Varför inte? (Jocko, TB)
— Hip hop är det enda jag lyssnar på. Bra musik men ruttna texter. En machokultur som klagar på bögar och muslimer. Textmässigt är det mest skit. (Pat, TB)
— Det är ju det som är kul. Du kan väl inte ta det på allvar? (Zak, CF)
— Jo. (Pat, TB)
— Tja, hip hop-banden tror säkert benhårt på texterna, men jag tycker snarare att det är kul och ser kultur i det. Könsgreppet, homofobin — det är hela baletten. (Zak, CF)
— Det finns ett kalkonvärde som är kul, men det är ändå rutten skit som jag aldrig går på. (Pat, TB)
— Mest skrämmande med Public Enemy-mentaliteten är när svarta ledare säger att vita människor är jävlarna på jorden och att det inte kan bli bra på jorden förrän den siste vite mannen är död. (Jocke, CF)
— Samtidigt är de bästa polare med Ahmed Rami. (Jocko, TB)
— Nassarna skyller allt på judarna. (Pat, TB)
Jag läste nyligen att tjugo procent av alla amerikaner tycker att judarna har för mycket makt.
— Vilket bevisar att USA är ett u-land. (Jocko, TB)
— Det är alltid judarna som råkar illa ut. Det är lätt att använda sig av gamla hederliga fiender. Människor behöver en fiende för att känna sig starka och känna lojalitet inom sin egen grupp. Nassarna och muslimerna går mot judarna. (Pat, TB)
— Och så finns de små grupperna Clawfinger och Teddybears som går mot USA. (Jocke, CF)
— Tror du att vi klarar det? (Zak, CF)
— Ja, vi har ju massorna med oss! (Jocke, CF)

”Nigger”

Med tanke på er inställning, bekymrar det er att Clawfinger i vissa läger betraktas som ett rasistiskt band efter låten ”Nigger”?
— Folk får tycka vad de vill, men de har uppenbarligen fel. Det är detsamma som att säga att ”Nigger” handlar om hat mot svarta. (Jocke, CF)
— Då har man hört ett ord i texten. (Jocko, TB)
Jag har själv grälat om ”Nigger” med min tjej. Hon är mulatt och menar att vita inte kan eller får använda ordet ”nigger” oavsett syftet det fyller. Risken för misstolkning är alltför stor.
— Det är bättre att säga saker än att hålla käften och vänta på explosionen. (Erlend, CF)
— Man kan se låten som ett sätt att få en diskussion till stånd. Jag hörde att en morsa inte klarade av att gå på stan med sina två pojkar på tretton och femton år. Så fort de såg någon svart skrek de ”nigger, nigger, nigger” (som i refrängen). Då tänkte jag ”åh nej, fy fan vad jävligt”. Efter en stund började jag resonera annorlunda. Egentligen är det bra, för när de gör någonting sådant blir deras agerande taget på allvar. Till slut tar någon itu med killarna, kullkastar deras föreställning om svarta och hjälper dem att förstå. (Bård, CF)
DJ:n på en rockklubb i London som jag spelade ”Nigger” för älskade den. Men han sa rakt ut att en sådan låt inte kan spelas i England. Finns det inte en uppenbar risk att folk säger ”stopp, detta är för mycket” och att ni inte ens har en chans att inleda en debatt?
— Det har redan hänt två gånger. (Jocke, CF)
— I till exempel USA har det gått så långt att det inte går att resonera sakligt kring dessa frågor. Men Sverige är fortfarande öppet för diskussioner. (Erlend, CF)
— Först skickade vi en kassett till Virgins publishing-kontor som sa: ”Bra musik, grabbar, men glöm ’Nigger’. Ingen chans.” En kille från MVG åkte nyligen över till New York för att kolla där. Det var rullgardinen ner direkt. Man får inte säga ”nigger”, ”black” eller någonting annat. Sedan hör man Ice Cube säga ”jag kallas afro-amerikan”, vilket är en annan benämning på samma sak. (Jocke, CF)
— Ni är vita och det är vad det handlar om. Ni ska inte säga detta. Om ni hade en svart medlem skulle det inte bli något tjafs. Ämnet är för känsligt. (Pat, TB)
— Dessutom är texten inte särskilt tydligt skriven. Om man hör ”Nigger” en gång kan budskapet lätt misstolkas. Även om man vet att det inte är en ”niggers go home”-text så tar det lång tid innan innebörden klarnar. (Jocko, TB)
— I varje människa bor en liten rasist. Den rasisten finns där på grund av vår uppfostran. Jag kommer från en liten håla och vid en tidpunkt tittade jag på den lille rasisten och tänkte ”va fan håller jag på med?”. Då var jag i puberteten. Jag tror många människor omedvetet bär denne rasist inom sig och förhoppningsvis får ”Nigger” dem att se sig själv i spegeln. (Jocke, CF)

Undergroundsnobbism

Clawfinger och Teddybears har blivit uppskrivna i pressen. Positivt?
— Jag ser inget fel i att sex miljarder människor gillar vår musik, men det innebär inte att vi spelar för att nå alla dessa individer. Fast det är positivt om vi lyckas öppna öronen på en del människor. Viktigast är dock att spela för sig själv. (Bård, CF)
— Det skulle inte skada med lite pengar ibland. Men det är inget primärt mål. Vi har försökt vara mindre kommersiella, för jag är jävligt rädd för att komma upp som Atomic Swing och Entombed och sedan bara dö. Jag vet själv hur jag är, det blir en Nirvana-grej. Man hör det för mycket och trots att det är svinbra musik kan man inte lyssna på det längre. Sådant är livsfarligt. (Pat, TB)
— De som diggade Red Hot Chili Peppers och Nirvana i början har tröttnat. De vill inte lyssna på listmusik. Det är i och för sig undergroundsnobbism. (Jocko, TB)
— Det finns olika sätt att förhålla sig till musik. För en del är det avkoppling när de ligger i badkaret medan andra ser musiken som ett sätt att visa vilka de är och vad de står för. Om musiken som man tycker representerar ens åsikter plötsligt hamnar på listor och i media, och då förknippas med sådant som man själv inte ställer upp på, söker man sig till annan musik. (Klas, TB)
— Kvasirebeller. De vill provocera, känna sig nertryckta och slå uppåt. Ta en grupp skinheads, till exempel. Om alla blir skinheads har de ingen anledning att vara ”skinkor” längre. Det är undergroundmentalitet. För en stund sedan sa jag att populärmusik bara är effektsökeri och då menade jag detta. Det handlar inte om konst utan om var man står i samhället. (Pat. TB)
— Mycket handlar om att identifiera sig med banden. Plötsligt ser man Nirvana på omslaget till Rolling Stone. Han (Kurt Cobain) skulle protestera och hade på sig en t-shirt med texten ”Corporate magazines still suck”. Ändå sitter han där och drar in stålar. Då har han självklart förlorat det förtroende han byggt upp. (Klas, TB)
— Undrar varför man väljer musiken som medium i stället för att bli politiker. Musik ska egentligen vara en konstart som är till för att underhålla människor. Jag bara undrar: Varför väljer man musiken? (Pat, TB)
Det gör jag med.

FAKTA CLAWFINGER

Zak Tell, rappare, 22 år
Tidigare band: Det Svider I Stjärten
Favoritartister: Frank Zappa, Mr Bungle, Tom Waits, Pantera, Teddybears, L.L. Cool J, Disposable Heroes Of Hiphoprisy
Mål i livet: Att finna mig själv och komma till insikt
Hobbies: Att ha roligt och sådant där med mitt hobbyband Clawfingers (!)
Hultsfreds-minnen: ?

Erlend Ottem, gitarrist, 24 år
Tidigare band: Gall
Favoritartister: Pixies, Helmet, Teddybears
Mål i livet: Att gå 10 000 meter på skridsko under femton minuter
Hobbies: Att försöka gå 10 000 meter på skridsko under femton minuter
Hultsfreds-minnen: $/&!*#!

Bård Torstensen, gitarrist, 31 år
Tidigare band: Boygeorgemichaeljackson5starship (?!)
Favoritartister: Residents
Mål i livet: Jag har aldrig tänkt så långt
Hobbies: Sekkelöp (hmm, norrmän!)
Hultsfreds-minnen: Ja.

Jocke Skog, klaviatur och sampling, 24 år
Tidigare band: The Pölsa, Blackmail
Favoritartister: Helmet, Pantera, Front 242 (förut), Ice Cube, tidiga Metallica, Slayer, Disposable Heroes Of Hiphoprisy
Mål i livet: Att må bra och att kunna se tillbaka med nöje på livet… vid hög ålder alltså
Hobbies: Göra 240 BPM-covers på usla svenska hits typ Tomas Ledins ”Sommaren Är Kort”
Hultsfreds-minnen: Om jag åkt dit skulle jag säkert inte ha kommit ihåg någonting i alla fall

Under våren och sommaren har Clawfinger snabbt seglat upp som det mest lovande och uppskrivna hårda bandet på länge.
I sin kontroversiella hit ”Nigger” lyckades de kombinera uppkäftig hip hop och knivskarpa gitarrer. Låten gick till och med in på ”Tracks”.
Albumet ”Deaf Dumb Blind” blev en kritikerframgång och den svenska publiken var inte sen att stämma in i hyllningskören. Plattan säljer mycket bra för att vara en ny, kompromisslös svensk debut.
Clawfinger kallas ofta ett norskt band, eftersom gitarristerna Bard och Erlend har sitt ursprung i vårt västra grannland. Dessutom medverkar bröderna André (bas) och Morten Skaug (trummor) i studion och på scen.
Clawfinger bildades på ett sjukhus i Stockholm där alla medlemmarna arbetade. Några arbetar kvar där och bandet repar även i sjukhusets lokaler.
Just D blev imponerade av Clawfinger och bjöd in dem till inspelningen av sin EP ”Klåfinger”. Detta samarbete har lett till en nära vänskap och i sommar har grupperna genomfört ett antal konserter tillsammans. Bäst kritik har dock Clawfinger fått för sina egna framträdanden.
Hultsfreds-premiär blir det i höst, men innan dess har Clawfinger hunnit spela på i stort sett varje svensk och nordisk musikfestival.

FAKTA TEDDYBEARS

Patric ”Pat Scab” Arve, sångare, 27 år
Tidigare band: Skull, Pat Scab
Favoritartister: Cockney Rebel, Elvis, Gang Starr, Fugazi
Mål i livet: Kärleken
Hobbies: Gå omkring, sitta och titta (socialfall)
Hultsfreds-minnen: Brutet nyckelben, kärleksgnabbel

Klas Åhlund, gitarrist, 21 år
Tidigare band: Jon Ukokul
Favoritartister: Är faktiskt inte så intresserad av musik (!)
Mål i livet: Dollars
Hobbies: TV, bio, att rädda valarna
Hultsfreds-minnen: Fick stryk av Urban Dance Squads livvakt när jag snodde sprit i deras VIP-tält

Sebastian Woolgar, scratching, 22 år
Tidigare band: Orange Crash
Favoritartister: Cypress Hill, Beastie Boys
Mål i livet: Att bli bagare
Hobbies: Gör musik i eget hip hop-band
Hultsfreds-minnen: Stora minnesluckor, men inga spyor

Joakim ”Jocke Apa” Åhlund, basist, 22 år
Tidigare band: Skull
Favoritartister: Brutal Truth, Ween
Mål i livet: Att lägga musiken på hyllan
Hobbies: Välja och lägga fram kläder, skateboard
Hultsfreds-minnen: Urban Dance Squad = bäst!

Glenn Sundell, trummis, 21 år
Tidigare band: Skull
Favoritartister: Primus, Nick Cave, No Means No
Mål i livet: Nej, för fan!
Hobbies: Inga
Hultsfreds-minnen: Ninni på SA tiggde åt sig min Teddybears-tröja. Fick en vacker SA-tröja i utbyte som jag vårdar ömt

Sveriges kaxigaste band? Arroganta? Teddybears ger intryck av att vara hårda machomän, särskilt på scen, vilket fått många att reta sig på dessa typiska storstadskillar. Men samtidigt är detta Teddybears främsta kvalitet: deras osvenska och respektlösa beteende. Ett av Sveriges i särklass bästa liveband.
Teddybears är en vidareutveckling av det psykedeliska metalbandet Skull, men när vokalisten Pat Scab gick med ändrades såväl namn som musikalisk inriktning. Blixtsnabb svängig hardcore med smattrande sång är kvintettens ”trademark”.
Förra sommaren fick Teddybears flera skivbolags ögon på sig. Warner var nära att kontraktera bandet, men sedan även Telegram tackat nej klev MVG in i bilden.
Fjolårets framträdande på Hultsfreds-festivalen var kaotiskt, och undertecknad fick ett ledband i foten avslitet med flera månaders lidande till följd.
I mars släpptes MVG-debuten, den rasande EP:n ”Extra Pleasure!!”, som fått många att höja på ögonbrynen. Det Red Hot Chili Peppers-liknande gunget hade ersatts av ett hejdundrande hardcore-ös.
Vi är även en del som undrar över stavningen av gruppnamnet. Teddybears, Teddy Bears eller Teddy Bears STHLM? Själv använder bandet sig av alla tre varianterna. Man kan helt enkelt konstatera att namnet är lika förvirrande som musiken.