Först ut bland SA:s gästkrönikörer på singelsidorna är Pontus Holmgren från popgruppen Pontus & Amerikanerna.

***** Klassiker
**** Mycket bra
*** Bra
** Inget vidare
* Usel

En het julidag i Londonstadsdelen Beckenham 1972. David Bowies mamma låser upp ytterdörren till sin sons lägenhet. Hon har egen nyckel. I hallen möts hon av sin sonson — Zowie. Fru Jones flämtar till när hon får se ettåringen snubbla runt naken i ett par gummistövlar, med håret hängande i långa lockar ner på ryggen. Förvånat tittar Zowie tillbaka på farmor. Han ler ett kladdigt leende och gräver vidare med sina små fingrar i barnmatsburken.
Pappa David sitter i köket, dricker snabbkaffe med en tolvsträngad gitarr i knät och funderar över hur höstens USA-turné kommer att te sig. »Ziggy Stardust«-LP:n har funnits i affärerna sedan i juni och sålt 8000 redan första veckan.
Miljoner skivor och drygt tjugo år senare spelar nattradion Bowies nya singel »Real Cool World« (Warner) [*]. Nu är det Zowies generation som breder ut sig i de engelska popveckotidningarna. Suede är bandet som har fått i uppgift att föra rockhistorien vidare den här veckan. Och frågan är om de inte lyckas. Den andra EP:n »Metal Mickey« (Nude/import) [***] är mindre stökig än debuten, men andas även den en hel del Beckenham 1972.
Bredvid Brett och pojkarna står också andra brittiska band och gräver i det tidiga sjuttiotalets bråte av Les Paul-gitarrer och ögonskugga. Kinky Machine skulle behövt en bra sångare och en dålig ljudtekniker för att »Going Out With God« (Lemon/import) [***] skulle kunna konkurrera med Suede. Men låtarna är inte alls dumma.
Ännu bättre är Sweet Jesus »Real Babe« (Rough Trade/Import) [***]. Ian Broudie (Lightning Seeds) har producerat och det låter brittiskt, stökigt och trivsamt.
Samme Broudie har hastat i väg genom Londons gator för att ta sig an Popinjays. På deras »Too Jung EP« (One Little Indian/import) [***] verkar han ha putsat glasögonen och bett om en kopp te innan han satt sig bakom mixerbordet. Översnäll pop som absolut låter bli att sälla sig till de tidigare nämnda banden.
Jennifers ståtar med att ligga på samma bolag som Suede. »Just Got Back Today« (Nude/Import) [**] påminner om Animals och annat sent sextiotal. Stämningsfullt skulle kanske någon utbrista — trist om jag får bestämma.
Bland de mindre begåvade engelska indie-plattorna hittar jag också Scarlets »Picadilly In The Rain« (Haven/import) [*]. Tre glada tjejer värda att nämna bara för baksidesbilderna. Skolkandes från biologilektionen springer de ystert runt på Norwich cricketplan en kylig måndag i april. Sött är ordet.
I Sverige skolkas det också. Men här är det lite ovanligare att busungarna får skivkontrakt. Undantaget som bekräftar regeln är Mindscape. Otroligt omsusade för debuten »Bring You Down« (EMI) [**] framstår de för mig som ett litet mysterium. Skolflicksröster sjunger allvarligt om obegripliga saker framför wah wah-gitarrer och moderna maskiner. Mystiskt, som sagt.
This Perfect Day klarar liksom aldrig riktigt av att få musiken lika färgglad som konvoluten. »She’s Got A Horse Of Her Own« (Snap/MD) [**] stretar på med ena foten farligt nära stadiumfällan — watch your step! Jag måste bekänna att jag har väldigt svårtförfiol i popmusik och så även i TPD:s fall. Det blir så irländskt, allvarligt och klagande.
Riktigt eländiga historier i den aktuella indiemyllan kommer från etiketten Ceilidh. Suredo och HappyDeadMen är två band som på »Swell EP« respektive »de Bricassart EP« (Ceilidh/Amigo) [*] förstått att det är »roligt« att spela musik.
I det här sällskapet framstår Popsicle som rena Beatles. De är ett svenskt band som faktiskt förstått sig på den ljuva engelska konstformen popmusik. Det är också talande att just de, från och med nu, ligger på Klas Lundings Telegram-etikett. På EP:n »Whitsun« (Telegram) [****] tycker jag mest om låten »True«.
Med ett lite mindre anslag, men med ett nästan lika lyckat resultat gör Eggstone skivor. Det låter som om de haft otroligt trevligt när de spelat in. Konditoriräkningen stiger till astronomiska summor medan trion på sin EP »In Lemon Grove« (Snap/MD) [***] gör sitt bästa för att bli Sveriges svar på Style Council — eller varför inte Lovin Spoonful. Med bra svenska texter och en fingertoppskänslig producent skulle de bli gigantiska både i Torsby, Uddevalla och Tärendö.
Något som förvånar mig är Wannadies nya singel »Things That I Would Love To Have Undone« (snap/MD) [***]. Varför hoppar de nu också på det svenska Beatles-tåget? Beagle, Stonecake och Amerikanerna har väl fyllt kvoten för etttag framöver tycker man. Komplett med stråkkvartett, strawberry-fields-flöjter och ringotrummor beger sig Skellefteåbandet ut i radioetern. Men det är ingetfel på låten.
Några vagnar längre bak rullar The Girls »I’ll Be Gone« (Air) [**] och Jollygods »Tell Me It’s Alright (Hit It)« [**].
Den lite äldre generationen, den så kallade rockeliten, kämpar troget på. Anne-Lie Rydé sjunger ansträngt »En Så’n Karl« / »Regntunga Skyar« (EMI) [*], medan Peter LeMarc som oftast lyckas med att vara personlig. Bakom LeMarcs självmedveten het om sin egen förträfflighet döljs en av Sveriges bästa textförfattare. Jag kommer ofta på mig själv med att lyssna intensivt när någon av hans låtar spelas i radio. »Ända Till September« (MNW/MD) [***] är lika god som någon annan LeMarc.
Lite av comeback i den här ålderskategorin gör Docenterna med »Soliga Sidan Av Stan« (EMI) [**], Inget vidare. Jag hade hoppats på både bättre låt och vassare arrangemang. Men Docenterna har som få ett sätt att skriva pop på svenska. Textraden »såg moln över Solna häromdan« säger mer om att leva i Sverige än vad Jonas Gardell lyckats med i sina samlade verk.
Vad Joakim Thåström egentligen pysslar med har jag ingen aning om. Det låter hemskt om »(I’m The) Radio King-Kong« (MVG/MD) [*].
I en annan del av garaget stökar Tom Waits runt med en låt han kallar »Goin’ Out West« (Island/BMG) [**]. Spårtvå är en självklart briljant ballad, där Waits i gammal god stil sjunger om tyska dvärgar.
Och det är alltid trivsamt med folk som berättar historier. Som Suzanne Vega till exempel. »In Liverpool« (A&M/PolyGram) [***] följer Neil Tennants »sequence« — den av PSB-medlemmen rekommenderade ackordföljden som lär garantera en hit. Här är allt som det ska. Inga överraskningar.
Annat säkert är Roy Orbison/k.d. lang och deras »Crying« (Virgin) [****] . Likt sista rutan i ett Lucky Luke-avsnitt rider sångarna mot solnedgången. Moget? Javisst! Tråkigt? Javisst? Bra? Självklart.
Men absolut bäst bland alla singlar som SA-redaktionen skickat mig är USA-hiten »Baby-Baby-Baby« (La Face/BMG) [****] från LP:n »Ooooooohh…« med tjejtrion TLC. En seger för amerikansk underhållningsindustri. Det är lika oemotståndligt som det är konstruerat.
Mer ansträngda är då både Sades »No Ordinary Love« (The Hit Factory/Sony) [**] och Neneh Cherrys »Money Love« (Virgin) [**] som båda plötsligt förstått att det är tufft med gitarrer. Hmm. Sade tar det försiktigt och låter en studiogitarrist hacka någonstans i bakgrunden. Neneh däremot, dundrar på med ett riktigt gitarriff. Ett knep som sällan slår fel. Klart det blir en hit.
Annat som ingen kommer att undgå är förstås Peter Gabriels »Digging In The Dirt« (Real World/Virgin) [*], Christians »What’s In A Word« (Island/BMG) [*] och Sinéad O’Connors »Success Has Made A Failure Of Our Home« (Ensign/EMI) [*] — alla skivor som på något mirakulöst vis lyckas undvika det mesta som är kul och bra med pop. Det är bara dumt.
Nya Papa Dee »Ain’t No Substite« (Telegram/MD) [**] nosar i de där uddlösa markerna. Lite gymnasiesvängigt. Jag erinrar mig Paté — Richard Hägers funkband i Adolf Fredrik för tio år sedan.
Tråkigt att Izzy Stradlin från Guns N’ Roses gjort en så otroligt usel singel. Coolast i det bandet kunde man vänta sig fina Ron Wood-liknande plattor från honom. Men på reggae-covern »Pressure Drop« (Geffen/BMG) [*] sjunger han häpnadsväckande illa. Kanske kan Lenny Kravitz ge honom jobb som kompgitarrist?! Det vore synd om han bara försvann.
En mer allvarlig besvikelse är Martin Stephenson And The Daintees nya singel »Big Sky Light« (Kitchenware/PolyGram) [**]. Martin har verkligen varit en favoritbritt, men han tycks nu spåra ur allt mer för varje skiva. Det som en gång var charmigt är nu bara tråkigt och valhänt. Titta i stället efter hans två första skivor; »Boat To Bolivia« och »Gladsome, Humour and Blue« — båda utmärkta att dricka te och vattna blommor till.
Happy Mondays röker sina krukväxter. Det hörs. »Stinkin Thinkin« (Factory/PolyGram) [*] är ingen rolig historia. Tråkigare än någonsin faktiskt.
EMF verkar i alla fall piggare. Men jag är tveksam till »They’re Here« (EMI) [**], Det låter som om ungdomarna har det arbetsamt i sina försök att låta tuffa och hårda. Man frågar sig liksom vad det är de gapar om.
Att undra över är också de båda duoprojekten Vegas och Big Money. Det osannolika paret Dave Stewart och Terry Hall slår an stort med »Possessed« (RCA/BMG) [**] som räddas helt av den gamle ska-kungens mycket personliga röst. Vasa och Manne är ännu mer pretentiösa. Förstås. Det ekar 10CC och (Gud hjälpe mig!) Genesis om deras andra singel »Amazing« (Sonet) [**]. Märkligt.
Avslutningsvis ett par ord om den skiva som framstår som allra mest misslyckad i högen. Gruppen Pale från Dublin ger ut CD-singeln »Dogs With No Tails« (A&M/PolyGram) [*]. Med ett stilfullt utvikbart konvolut i klassisk Blue Note-stil ligger den framför mig. Skivan är dessutom ihopplastad med en papplåda avsedd att samla Pale-singlar i. Väl snurrande i CD-spelaren, låter gruppen som Irlands svar på Toms Tivoli. Vadan allt besvär? Skivbolagens idéer ter sig allt mer obegripliga.
Nä. Nu ska jag hämta gitarren, fixa en kopp snabbkaffe och lyssna på någon gammal Bowie-platta.
Hej då!