Börjar fantasin tryta ute i den svenska rock- och popmyllan? Frågan måste ställas efter SA:s senaste laddning demokassetter. Originalitet börjar bli alltmer sällsynt och det mesta låter som dåliga kopior på något annat. Demochecken är ett hundgöra, det ska inte förnekas, men tillvaron brukar med jämna mellanrum lysas upp av begåvade svenska band som gör det ändlösa kassettlyssnandet mödan värd. Den här gången var det dock glest med höjdpunkter, fler band än vanligt fick respass och hamnade inte ens i följande spalter.
Dessutom börjar en farlig tendens att bli mer och mer tydlig. Vart och vartannat demogäng verkar ha stirrat sig blint på den engelska indiepopen. Alla verkar vilja bli ett svenskt Ride, Swervedriver eller Boo Radleys. Det börjar också märkas vilket enormt inflytande svenska band som Easy, This Perfect Day och Wannadies haft på sina kollegor ute i den svenska demobushen.

Det är absolut inget negativt med influenser och förebilder, det har alla band, från de absoluta nybörjarna till de riktigt stora elefanterna, men när alla nya band börjar låta mer eller mindre likadant är det dags att höja ett varnande finger och bli en aning betänksam. Och ärligt talat, engelsk indie av gitarrgnidarmodell känns inte särskilt revolutionerande längre. Vem orkar fortfarande med långluggade shoegazers som gör allt de kan för att gömma sången och eventuella melodier under lager på lager av överstyrda gitarrer och gitarrer och gitarrer?
Var finns de nya hoppen? Band som vågar och kan ta till sig musik från till exempel Sonic Youth, Nirvana eller Buffalo Tom och plantera den i svensk verklighet och göra något eget av influenserna? Jag är säker på att ni finns, sätt i gång och visa er!
Nog med gnäll, givetvis finns det begåvad musik även i denna democheck. Till och med musik som får anses ingå i ovan utskällda musikgenrer. Överlägset bäst är dock något helt annat och kanske är det musik som är helt främmande för den genomsnittliga SA-läsaren.
De kallar sig Doris Days [****] och är en trio från Linköping. Deras kassett, »Cricket Buddhist«, är sensationellt bra och det är så vackert att man blir tårögd. Nio låtar och alla håller samma höga klass. Bandet består av en flicka och två pojkar, och de låter meddela att en av dem är kristen, en buddist och en sufi-muslim. Musiken beskrivs bäst som meditativ, något som kanske inte är så konstigt om man ser på medlemmarnas själsliga hemvist. Låtarna lägger sig som ett mjukt duntäcke runt kroppen, det är svalt men på samma gång värmande. En perfekt balsam för både öron och själ. Vill man ha referenspunkter blir det genast svårare, men jag antar att man hittar Doris Days någonstans inom den heliga treenighet som består av Kate Bush, Sade och Suzanne Vega. Här vilar en enorm potential för det skivbolag som vågar satsa på en musikform som knappast har några utövare i Sverige. Bra är det, väldigt bra.
En helt annan attityd utstrålar fem fräsiga flickor från Göteborg. Bazooka låter på »Sitting On A Cactus« [***½] som ett gäng riktiga rock’n’roll-bitches. Demons första låt, covern av Lee Hazelwoods »How Does That Grab You, Darlin’?« har ni redan kunnat höra på sjuan som medföljde singelfanzinet King Kongs premiärnummer, men de övriga tre egenkomponerade spåren är lika bra, ruffiga och råa. Det är glädjande att hitta tjejer som kan lira riktigt skitig rock’n’roll. Sveriges svar på L7?
Ett annat kaxigt gäng är Brainpool [***½] från Lund, och ett band som varit i slagsmål med Love Kings måste ju ha något alldeles extra. De låter som en bastard av Jesus And Mary Chain och Soup Dragons senaste. Demons två första låtar »Popstar« och »Come Back« är mycket bra, den sistnämnda doftar till och med lite Beatles mitt i allt poplarm. Brainpool klarar att vara både tuffa och ha starka refränghooks och bandet är definitivt något att hålla ögonen på. De låter skivmogna redan nu, trots att de bara har ett år på nacken.
Mogna är definitivt också Skellefteåbandet Balanga [***½] men till skillnad från stadens övriga smarta popgossar spelar Balanga rock’n’roll med leriga rötter. Det handlar om Stones, Lynyrd Skynyrds, Frees och Black Crowes version av rockmusik. För en som har ett hjärta som alltid klappar lite extra för rejäl Stones-rock är Balanga en mycket positiv bekantskap. I inledande »Bite Again« gör de allting rätt och resten är nästan lika bra.

RIKTIGT BRA är också Love & The Singmachine [***½]. Snudd på överkvalificerade för demosidorna efter sin spelning på Hultsfredsfestivalen, men här visar de i alla fall att de gjorde sig förtjänta av sin festivalplats. Fem låtar med rockig dansant popmusik och de lånar vilt från alla håll. Klara skivkvaliteter, inte minst genom att Henryk Lipp producerat inspelningen i välkända Music-A-Matic-studion i Göteborg.
Från Karlstad kommer Days [***½] och det är en ambitiös kvartett som satsar hårt på sin musik. De har bland annat sytt ihop flera egna miniturnéer ute i Europa. Musiken är varierad, spritter av spelglädje och innehåller mycket flower power-känsla. Ett namn som dyker upp i skallen när jag hör dem är Lovin’ Spoonful.
Ett band som verkar vara helt utan hämningar är Honeycave [***½]. De smeker, ylar och krälar sig genom sin tvålåtarsdemo. Kompet är dock sparsamt och återhållet, men sångerskan (?) har en röst full av nerv och explosivitet. Låtarna har så kuliga namn som »The Great Meat Grinder Of Love« och »She Cried Into Her Big Mac« och det låter mycket spännande och moget. Influenser som Velvet Underground och svenska 99th Floor ger en viss fingervisning om var man hittar Honeycave på den musikaliska kartan.
En fullt godkänd demoinsats gör Linköpings spröda pophjältar Send No Flowers [***] med sin självbetitlade niolåtarskassett. Är de spolade av A West Side Fabrication eftersom de nu är tillbaka på demostadiet? Märkligt i så fall eftersom gruppen fortfarande gör exemplarisk snällpop och Åsa Tedebro sjunger lika bra som tidigare. Vem tar hand om dem den här gången ifall de står utan skivkontrakt?
Till de godkändas skara sällar sig mängder av band, ett av dem är Phoneafish [***] som på en proffsig tvåspårsdemo bjuder på snabb powerpop i »Sex« och en lugnare smått Cure-influerad historia kallad »Silvery Mouth«. Sex Sex Sex [***] skriver att SA är den tidning som hatar dem mest, men det gäller i så fall inte mig. De påminner om Mobile Whorehouse eller Blue For Twos mest brutala sidor och personligen trivs jag ganska bra med att blåsa skallen i bitar tillsammans med det här gänget. Malmöbandet Greenhouse [***] spelar cool, Doors-influerad musik med viss finess på sin demo. Speciellt »She Runs Free« är värd ett extra plus. Oantastbara är också In The Clouds [***] som har bra låtar, snygga arr, bra sång och en skaplig mix på sin demo. Stundtals lite åt Wannadies-hållet, men i längden känns det också rätt småtråkigt. Inte helt olikartade är Faceless [***] från Göteborg som gör snygg popmusik i tidiga TPD:s och Wannadies anda. Fiol är jag alltid svag för, men frågan är väl om det behövs fler sådana här band.
Captain Dream [***] bjuder på psykedelia från Uppsala och hyllades för en tidigare demo av kollega NB. Jag är inte riktigt lika imponerad, men även jag gillar den coola och utflippade attityden. Proffsig och kompetent hårdrock hittar man hos Quil [***] från Mönsterås. Att Electric Boys finns bland förebilderna märks dock lite väl tydligt.
Riktigt bra punkrock är tyvärr alltför sällsynt, men en konstellation som kallar sig Prank (bestående av medlemmar från numera nerlagda Raped Teenagers) [***] lyckas faktiskt med detta. Härligt ös, bra tryck och tankarna vandrar både till gamla Dickies och punkigt oväsen av senare datum som till exempel Hüsker Dü. Bra är också Gallimaufry [***] som gör en spännande brygd på Cocteau Twins och Siouxsie.
Joytapes heter ett nystartat kassettbolag med ambitionen att lyfta fram nya, unga band. En vacker tanke, men deras första utgåva är inte särskilt imponerande. Fem band medverkar med två låtar var och värda att nämna är framför allt småländska Remedy [***]. Det handlar om snärtig powerpop och det har jag alltid varit svag för. Kort och snabbt, pop med attack helt enkelt. OK är också Pekings Pärlor [**½] med sin svenska folkrock. De har fiffiga arrangemang och skapliga refränger, men texter med tågteman känns faktiskt inte särskilt originellt. Jag tror dock att det kan vara en trevlig liveupplevelse. På Joytapes hittar man även Attila The Nun [**½] som skramlar på riktigt rejält. Det är småknarkigt och charmigt. Det skulle vara kul att höra en ordentlig inspelning.
Ludvikapojkarna Hymans [**½] (lägre betyg än Sex Sex Sex… Är du seriös, Micke? /JL) stavas R.A.M.O.N.E.S. och har en sångare som till och med försöker låta som Joey. Ett original räcker som bekant, men Hymans är ändå en småcharmig bekantskap. Att bli Sveriges D.A.D. är kanske vad Rattlesnakes [**½] har tänkt sig. Det är svettig och kompetent grabbrock men det där lilla extra saknas. Goose Trap [**½] är skånska shoegazers som gärna skulle vilja skramla ihop med sina engelska indieförebilder. Sången är effektivt dold under gitarrerna, men pojkarna har ändå något som höjer dem över demohögens övriga band i samma skola.
Ballerina [**½] kan stoltsera med att deras »Soup« blivit en hit på Idrottsparken i Norrköping. Varje halvtidspaus spelas den, något som i och för sig beror på att en av medlemmarnas pappa är matchspeaker, men det är ändå en MYCKET tung merit. Ballerina spelar spröd och snäll popmusik med trummaskin, sång, bas, gitarr och söta körtjejer. Bandet är långt ifrån färdigt, men jag får ändå en känsla av att det kan bli något riktigt fint så småningom.