Studio Lugnet ter sig som ett ganska missvisande namn när SA besöker Sators videoinspelning i Hammarbyhamnen. Inspelningsstudion är full av rök, ”We’re Right, You’re Wrong” dånar på högsta volym och en jättelik byggfläkt gör att det blåser styv kuling när Sators Hasse Gäfvert är mitt uppe i ett våldsamt slagsmål med sitt keyboard. En videoinspelning är en nervpåfrestande blandning av intensiv primalterapi och hopplös väntan.

”En kaxig video med mycket motljus och rök.”
Det är videomakaren Henrik Schyfferts programförklaring när han ska beskriva tankarna bakom Sators video till singelsläppet ”We’re Right, You’re Wrong” från nya plattan ”Headquake”.
När vi kommer till filmstudion har Sator-pojkarna just avslutat en tagning. Flämtande sitter de vid ett bord och tar igen sig.
— Det här är faktiskt jobbigare än att spela live, säger Kent Norberg. Man vrålar som fan och behöver inte bry sig om att spela rätt utan det är bara att ösa allt man kan.
Det öset har inte bara kostat mycket svett, utan faktiskt en hel del blod och fysisk smärta. Samtliga Sator-medlemmar har plåster på fingrarna och keyboardisten Hasse har råkat mest illa ut. Blåslagen linkar han omkring efter flera hårda brottningsmatcher med sitt instrument. Av allt att döma fick han stryk i samtliga.
— Jag blöder på benen, klagar han. Det är keyboardstativet, jag får det på smalbenen hela tiden.

Heavy metal

Den första tanke jag får när jag kommer in i Studio Lugnet är hårdrock. Sators nya platta är hårdare än deras tidigare, de maffiga riffen har blivit ännu maffigare och synen som möter mig är en fyra meter hög vägg av Marshall-stärkare. Här är det en hårdrockvideo på gång, tänker jag och tankegångarna bekräftas av Chips Kiesbye.
— Det ska bli en heavy metal-video med massor av klichéer.
Det är till en början svårt att få någon ordning på intervjuandet, efter lite allmänt kallprat blir vi avbrutna av regissörens uppskruvade stämma:
— Papegojorna är här, då kör vi igen.
Två papegojor (stylade sådana, hävdar Schyffert) ska placeras ut på en trädgren framför Sator som ska stå och vråla refrängen samtidigt som de ilsket stirrar på de stackars gojorna. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Polly 1 och Polly 2 har lite svårt att förstå att deras framtid som hippa videostjärnor står på spel. Polly 1 vägrar att ta regi och flaxar vettskrämd omkring i studion, Polly 2 tar det lite coolare och sätter sig efter viss övertalning på sin pinne för att vänta på kollegan som jagas med håv runt studion av papegojskötarna. Till slut sitter scenen, Polly 1 och 2 stannar på sina platser, Chips, Kent, Micke och Hasse försöker se tuffa och grymma ut när de vrålar ”We’re Right, You’re Wrong”.

Den seriösa avdelningen

Det är lunchbreak och dags för lite seriös journalistik, så seriös den nu kan bli med en galen videoregissör, ett tjattrande film-team, ett utmattat rockband och Er egen SA-utsände runt samma matbord. Som tidigare nämnts är nya ”Headquake” en rejäl hårdrockflirt från Sator. Kiss (sjuttiotalsupplagan) och Alice Coopers andar svävar över de tunga gitarr-riffen, även om Sators särprägel — växelsången och de gudabenådade refränghooksen — fortfarande finns kvar.
— Jag tycker vi tagit ett steg åt två håll, säger Chips. De poppiga låtarna har blivit poppigare och de hårda har blivit hårdare. Jag tror nog att folk kommer att bli lite överraskade den här gången också.
Att nyfikenheten varit stor på Sators vägval är inte så konstigt. Det var samma sak efter ”Slammer!”. Då frågade sig många hur de skulle kunna prestera en värdig uppföljare. Svaret blev som bekant ”Stock Rocker Nuts” och resten är — svensk rockhistoria.
— Skillnaden mellan ”Stock Rocker Nuts” och ”Headquake” är egentligen ganska marginell, menar Kent. Det låter fortfarande Sator. Även om vi kanske blivit både hårdare och poppigare så finns ju det gamla vanliga Sator-köret med också.
— Men det är bättre låtar, bättre ljud och vi är bättre musiker, säger Chips.

The Nirvana effect

I den Nirvana-yra som väl fortfarande får anses råda, känns det på något sätt som om det är läge för Sator nu. Gitarrer är på modet igen och rå rock’n’roll har visat sig vara kommersiellt gångbar. Att de dessutom har ett stort bolag i ryggen den här gången gör bara parallellerna till Seattlekollegorna än mer uppenbara. Sator välkomnar givetvis utvecklingen, även om de är skeptiska mot mediahypen kring Seattlescenen.
— Det visar i alla fall att rocken inte är död, säger Hasse. Den har bara vilat lite.
— Det är nog bara en trend som alla andra, menar Chips. Det är gitarr-rock som gäller den här veckan, men när vår LP kommit ut kanske det ska vara funk igen. Dessutom nämns aldrig de bästa banden från Seattle, Young Fresh Fellows och Fluid (och Green Pajamas, red).
— Det är ännu värre här i Sverige när man nu försöker skapa någon slags Göteborgsscen, tycker Kent.
Sator har på ”Headquake” valt att fortsätta jobba med Michael Ilbert som producent, ”vi kände att vi hade en platta till att göra tillsammans”. Den stora skillnaden är inspelningsbudgeten, den här gången har det inte funnits någon brist på pengar. Bandet har kunnat jobba i lugn och ro.
— Inför ”Headquake” repade vi mer och gjorde också demos av låtarna innan vi bestämde oss för vilka som skulle vara med på plattan, berättar Chips.
— Men vi har ändå inte blivit pedantiska, säger Kent. Det är viktigt att våga använda de lyckliga misstag som alltid händer när man spelar in.
Varpå han berättar om ett gitarrpålägg på refrängen till ”We’re Right, You’re Wrong” där Chips spelar fel ackord.
— Men det låg bra så det fick vara kvar, det blev bara ett fläskigare sound. Det låter som om jag spelar tolvsträngad bas i stället.

Hur man lägger pussel

Det är fortfarande Chips och Kent som skriver låtarna i Sator och de gör det mesta tillsammans. Det handlar om att lägga pussel, berättar de. En vers här, en refräng där och vips blir det en låt.
— Vi har massor av verser som ligger och väntar på att vi ska hitta något som passar, säger Kent. Versen till ”We’re Right, You’re Wrong” och sticket i ”Haywire” var till exempel en låt från början, men det passade inte riktigt ihop.
— När sedan alla bitar föll på plats gick den jävligt fort att göra färdig.
Det går också lättare att skriva i dag, tycker Chips.
— Vi har tappat respekten. Förut var vi alltid livrädda om en ny låt hade samma ackord som någon gammal låt eller någon favorit man haft. Sådant skiter vi i numera.
Den enerverande uppspeedade Henrik Schyffert avbryter lunchrasten, ”time to shoot, killar”. Det är dags för tagningar på varje enskild bandmedlem och han beger sig ner i studion för att förbereda scenerna.
”Ett intellektuellt pucko”, säger Sator-medlemmarna under ett obevakat ögonblick om sin demonregissör och de prisar hans kunskap och inställning.
— När vi fick välja själva var Henrik den ende vi kunde tänka oss att jobba med, säger Chips. Vi gillar samma band och lyssnar på samma musik.
— Henrik har gjort det bästa program som gått på MTV, säger Kent. Det var två killar som satt och drack öl och lyssnade på sina favoritskivor, fast de visade inga videos utan spelade bara skivorna. De la visst ner programmet efter två avsnitt.
Trummisen Micke Olsson kommer pustande tillbaka och skickar ner Hasse för en ny match mot keyboardstativet. När alla gjort sina tagningar är det dags att rigga om. Den massiva Marshall-väggen ska ersättas med en nästan lika massiv TV-vägg och jag får en chans att byta några ord med Henrik Schyffert på tu man hand.
Då visar han sig faktiskt vara tämligen normal. Efter tre år på MTV, ett halvår på Channel 4 och svenska videos med bland andra Mikael Rickfors, Eva Dahlgren och Timebomb är han ett etablerat namn.
— Det här ligger mig mer varmt om hjärtat än alla andra videoproduktioner jag gjort. Sator träffade jag på fyllan när jag gjorde den första Hultsfredsfilmen. Sedan dess har vi hållit kontakten.
Tankarna bakom Sator-videon har varit många. Från början var det meningen att videon skulle göras i en biltvätt, men det blev alltför dyrt. Det är också ganska fritt för improvisation och galna infall.
— Jag vägrar att planera en video ruta för ruta. Det blir så jävla tråkigt att jobba så. En sådan grej som Hasses stativslagsmål hade ju till exempel aldrig blivit av då.

Rubiks kub

När TV-väggen med sexton TV-apparater är på plats börjar problemen. Att få alla sexton videokanalerna, som ska visa olika obskyra filmer som bakgrund till Sators mimande, att fungera samtidigt visar sig var lika svårt som att lösa Rubiks kub.
I två timmar ägnar vi oss åt att vänta. Osannolika fyllehistorier om Mickes ungdomssynder, med inslag som vinstölder och urballningar på torget i Borlänge, får tiden att gå snabbare. Vi snackar lite om Sators förkärlek till samplade filmcitat och de berättar om sitt bandbibliotek.
— Vi har flera timmar band från radio, TV och tidningar, säger Hasse. Man blir lite skadad av det. Jag kan inte titta på TV längre utan att tänka på vad jag vill spela in. Ser jag något häftigt hemma hos en polare utan att kunna banda det blir jag helt förstörd.
Till slut är det ånyo showtime. Alla TV-skärmar har äntligen bild samtidigt och pojkarna får agera igen. Vi tar våra sista bilder och lämnar Sator åt sitt öde. Nya stativslagsmål, nya primalvrål, nya svettningar.
När ni läser det här har ni redan sett slutresultatet.
Nu vet ni också hur det gick till.