“Giv dig åstad och vaska demo-guld.” Påbudet utgick från tidningen SA:s redaktionsskrapa i Norrköping och lotten föll på den orädde och hårdhudade Micke Pihlblad. Med dödsförakt gav han sig i väg ut i det okända. Här är hans reseberättelse.

Med proviant för åtminstone ett par veckor, vässade pennor och machetes och en rejäl laddning valium och sobril gav jag mig i väg. Jag förstod snart att den uppgift jag så glatt tagit på mig riskerade att bli mitt sista uppdrag i Sanningens tjänst. Förrådet med lugnande preparat sinade oroväckande fort och öronen kändes som urkramade disktrasor. Efter en veckas vaskande hade jag fortfarande inte hittat något att ta med hem till mina uppdragsgivare.
Machetehuggen ven tröstlöst över fotknölarna på mängder av grupper och artister innan jag plötsligt upptäckte något som tydde på att jag var på rätt väg. Jag hejdade mig mitt i ett hugg och fann Deranged **½. Ett Göteborgsband med minst ena benet rotat i thrashmetalmyllan. Här fanns också ekon av Faith No More och även om det inte riktigt är min bag kan det säkert uppskattas av dem som är inne i genren.
En bit därifrån hittade jag sedan Bobby Peru **½. Ett ilsket litet Lundaband som säkert har massor av amerikansk punk från tidigt åttiotal hemma i skivhyllorna. I en solig glänta fanns också Belfrages **½ som hör hemma i luftig brittisk poptradition. Deras “The Hype” är förvisso minst en minut för lång, men demons andra låt “I Call” har en fräck mörk hotbild inbyggd som kontrast till det poppiga soundet.
Av bara farten slank också Västerviksbandet 2271 **½ ner i ryggsäcken. Pop med svenska texter och mycket akustiska gitarrer. inte alls oävet. Lite Magnum Bonum-sjuka uppenbarar sig dock, tyvärr.
Stärkt av mina små, men inte helt obetydliga fynd, fortsatte jag framåt. Någonstans i fjärran måste demoguldet ligga och vänta. Snart började tecknen bli allt mer positiva. Där låg Seashells och deras “Turning The Tables” *** och väntade. Det visar sig vara småtrevlig wimppop. Även om jag personligen har svårt att tilltalas av stilen, och sången är rätt färglös, så har de sina kvaliteter. Bäst blir det när de drar upp tempot en aning som i “Seasong”. Southern Valleys *** är ett annat popband, men här är musiken mer tidlös och lite tuffare. Tyvärr saknar de väl det avgörande bettet för att kännas riktigt nödvändiga.
Göteborgsgänget The Trip *** håller, precis som namnet antyder, den psykedeliska fanan högt och på sin tvåspårsdemo gjuter de nytt liv i de gamla beprövade “Wild Thing”-ackorden. Deras fräcka attityd tilltalar mig.
Bland Neds Atomic Dustbin-blommor och galopperande Manchesterhästar hittade jag en liten trevlig koloni demos. Roligast är utan tvekan Pull *** från Mölnlycke. De spelar poppunk med mycket Neds-influenser och även om tempot sackar lite och sångaren får hemläxa, så är det lätt att charmas av bandet. I “Radio Blast” har de dessutom säkert en livehit av jätteformat.
“Ta oss med, ta oss med. Vi är Salas enda popband!” Skriken nådde mig och visade sig tillhöra Wunderbaum *** som skramlar duktigt i samma skola som Pull. Musikaliskt duktigare och tajtare, men inte lika roliga. “Byt namn och försök frigöra er från det tjatiga trumkompet”, svarar jag och lovar ta med dem för att ge dem lite ny näring.
Framåt skymningen fann jag en intressant sak. Till en början hade jag svårt att ta till mig Easter Bunny *** och deras maskinella sound, men snart fascinerades jag av den oheliga kombinationen av goth och Pet Shop Boys, kryddat med lite österländska tongångar. “Journey To The Light” har dessutom lånat från Joy Division och refrängen till “Love Will Tear Us Apart”.
Följande dag började med en lång transportsträcka genom ett ökenliknande landskap. Ryggsäcken var långt ifrån full så jag gjorde det jag måste göra. Fortsatte. I ett bergigt och kargt landskap hittade jag så småningom Godspeed ***. Ett gäng tuffa och hårda rockpojkar från Göteborg som säkert lyssnat på Nomads mer än en gång. De dyker upp på en samlingsplatta någon gång under våren och hoppas släppa en MP i höst. Varför inte, det är bra och tajt rock’n’roll för orakade och väderbitna män.
Cosmic Peacefrogs *** besitter också en viss tuffhet. Här dominerar en fläskig orgel som pumpar med i riffen och det doftar mycket sjuttiotal om bandets musik. Leadsången är bandets svaga kort.
På en stubbe i granskogen stod Micke Sjöblom *** och blockerade min väg. Med tanke på namnet har han kanske ambitioner att bli en i raden av svenska poppojkar och jag beslutar mig för att han är fan så mycket bättre än Pelle Almgren och stoppar honom i ryggsäcken. Acceptabla och tidstypiska svenska texter och lite boogiestuk i botten av musiken.
När jag satt och inmundigade min middag hörde jag så helt plötsligt något intressant. Jag spetsade öronen och följde ljudet. Jag hittade ett gäng estländare! Egentligen är det ingen demo, utan en kassettkopia av Jim Arrow & The Anachrones ***½ LP som är inspelad hos estniska radion. Tyvärr var exemplaret jag hittade en mycket svajig kassettkopia som inte gör bandet riktig rättvisa, men låtar som “Steeltown Puppet”, “Moonlove” och “Sunday Papers” avslöjar ändå att det här är ett band med både kunskap och kvalitet. Snärtig poprock med ett aggressivt driv. Jag vill utan tvekan höra mer.
Här hittade jag också en ny skapelse av några gamla SA-bekantingar. “Burgundy” är namnet på Suredos nya demo ***½. Jag vet att tidigare guldvaskare hyllat dem i dessa spalter, men personligen hade jag aldrig hört dessa poplöften från Linköping. De visar sig dock bjuda på bitsk gitarrpop av fint märke. Här finns en Pixies-liknande inställning. Ena sekunden är musiken vacker och smeksam, men de tvekar inte att vara fula och osminkade sekunden därpå. “Spare My Logic” är en rasande grann popröjare som visar att tidigare lovord är byggda på en stadig grund.
Efter dessa båda fynd kände jag mig mycket upprymd, men jag var ändå tvungen att ta ett beslut. Räcker “tre-och-en-halvor” för att kallas demoguld? Sannolikt inte.
Efter ett tips av några infödingar (Norrköpingsbor) hade jag vissa förhoppningar om att hitta ett bidrag från de lokalt legendomsusade Hertzmans Plan **** och deras flyktiga besök i inspelningsstudion.
Det kan avslöjas att bandet har en lång och brokig karriär under många olika namn bakom sig. Visste ni till exempel att flera låtar från en kassett med Putte Kocks Dilemma (som de hette en gång i tiden), senare dök upp på Cod Lovers debutplatta? När jag väl hittade deras tvåspårs-demo visade det sig att mitt väderkorn stått mig bi. Det här är ypperlig popmusik av australiensiskt snitt. Helt knockad blir jag av “Blow Hotel” som har potential att bli en riktig dunderhit. Lyssna bara på de undersköna tjejkörerna i slutet av låten.
— Vi har flera låtar som är ännu bättre. påstår Sven Andersson (som till vardags är Cod Lovers svar på Bez).
Jag väntar med spänning.
Att jag nu hittat en riktig guldåder förstod jag när min hacka stötte på dalagänget Generator **** som fixat till en demo-pärla producerad av självaste Tommy “Stommen” Andersson från Stonecake.
— Han har hjälpt oss mycket och kommit med många idéer när det gäller arrangemangen, berättar gitarristen Hasse Lundberg när jag ringer upp honom.
Generators musik har en genomgående cool atmosfär, här finns psykedeliska inslag och de påminner lite om såväl Velvet Underground som The Doors.
— Det skäms vi inte för i så fall, säger Hasse. Vi gör det vi gillar helt enkelt och personligen lyssnar jag mycket på sextio- och sjuttiotalsmusik.
Kanske kan det också bli en skiva så småningom?
— Det vill vi givetvis. Tack vare Stommen har vi lite kontakt med Stonecakes skivbolag. De är intresserade och vill höra mer. Det är väl där vi står i dag.
Kom igen MVG, nog är grabbarna värda åtminstone en singel.
GULDFEBER! Plötsligt förstod jag innebörden av det ordet och det är helt och hållet Scents ****½ förtjänst. Som en glittrande popocean uppenbarade de sig framför mig och jag förstod direkt att här var det gömda högkaratiga demoguldet. Direkt från inledande “Your Favourite Records” ställer sig mina öron i givakt och när jag hör “Swim” blir eufori ett löjligt tamt ord. Jag kastade mig på telefonen och slog Lundanumret.
Vilka är ni? Varför har ni inget skivkontrakt?
— Vi har spelat i drygt ett år, svarar basisten Micael Böss, något förvånad över min våldsamma entusiasm. Vi har haft kontakt med några bolag som säger att de är intresserade, men de vill höra mer så vi får se vad som händer.
Scents spelar en mäktig och innerlig popmusik med mycket luft. Det låter otroligt moget för att vara en demo, sången och produktionen är utmärkt, låtarna genomgående starka.
— Själva lyssnar vi på ganska blandad musik, det är kanske därför det låter som det gör, säger Micael. Go-Betweens och Smiths har väl betytt mycket för oss, men också sextiotalsmusiken.
Lägg till Lloyd Cole också så har ni en bra fingervisning om i vilka poptrakter Scents hör hemma. Demon är inspelad i Malmö, för övrigt i samma studio där Eggstone skapade musikhistoria förra året. Scents är på god väg.
— Det är först nu det börjat lossna för oss ordentligt som band, berättar Micael. Nu går det lättare och snabbare att skriva låtar tillsammans.
Scents måste ut på vinyl, så enkelt är det.
Buren av bandets musik blev hemfärden ett rent nöje. I struck gold!
Mission completed.