Ta lika delar Beatles, Beach Boys, XTC, Burt Bacharach, Madness, Sparks och oförställd popgenialitet — och fram tonar Beagle. Senaste hörnstenen i den nya sydsvenska popvågen med Love Kings, Girls och Eggstone som förtrupper. Döpt efter Benjamin Peetres grannes hund, för att passa in i skivhyllan mellan Beach Boys och Beatles, eller efter Darwins fregatt — välj själva.
1980 var Magnus Börjesson en ung tonåring i publiken på sporthallen Olympen i Lunds utkanter. På scenen befann sig en samling Londonbor iklädda säckiga kostymer och ganska små hattar; de kastade pappersflygplan på varandra och flängde runt i ett hetsigt tempo till sin ska-musik. Olympen var fullsmockad med unga svart- och vitklädda skåningar som gjorde sitt bästa för att sopa golvet i takt med Chas Smash, Madness dansande medlem.
För många av dem var detta den definitiva avslutningen på den del av sjuttiotalet som förespråkade en sittande insiktsfull publik och meditativa musikanter i bekväma byxor — slagordet alla bar på knappar och tröjor var “Fuck Art — Let’s Dance!” och det var välbehövligt.
Magnus såg knappast konserten ur ett sådant perspektiv, för den var hans första, och han var inte helt nöjd med att en äldre kille noterade hans litenhet genom att erbjuda honom att hoppa upp på hans axlar. Men lyckoruset på scenen bekräftade de känslor han fått när han som ännu yngre pojke suttit och studerat omslaget till Beatles-singeln “We Can Work It Out” hos sin morbror.
Det verkade trevligt att vara popstjärna.
Elva år senare debuterade gruppen Beagle på nymornade Polar med sjutummaren “A Different Sunday”, och till mångas förvåning blev låten — sin finurlighet till trots — en radiohit. När detta står att läsa lär en ännu finurligare popdänga vid namn “The Things That We Say” vara radiohit. Och den elfte mars kommer Beagles första LP, “Sound On Sound”, ett popparadis där ekon av Beatles, Madness, Beach Boys, Sparks och XTC inte förmår överskugga de precisa melodierna, det lekfulla framförandet och de klassiskt vaskernonchalanta stämmorna. Ett magplask för den plattan måste orsaka många uppätna hattar, och då verkar det onekligen trevligt att hålla på att bli popstjärna.
Beagles musik är fascinerande, men med tanke på att gruppen uppstått och fått skiv- och turnékontrakt på mindre än ett år är deras historia minst lika spännande.
Skåda sex lundensare som tycks ha gjort precis ALLT rätt från början: Calle Håkansson och Daniel Sandström på gitarrer, Anders Mildner på trummor, Benjamin och Jakob Peetre på synt respektive piano och orgel, samt Magnus på bas och sång. Alla utom Jakob är hemmavid kollektivt kända som Koks I Lasten, decennieskiftets starkaste coverband i söder.
Koks I Lastens låtlista skämdes inte för sig när gruppen begick debut på Lunds Nation i december 1988, och den håller än i dag, drygt hundra spelningar senare (de “extraknäcker” fortfarande som dansband). Förutom ett medley på “I Want Your Love”, “Teknikens Under” och “Real Wild Child” har de lyckats blåsa ordentligt liv i mer eller mindre suveräna/gräsliga (stryk icke önskvärt alternativ) klassiker som “Wig Wam Barn”, “Just Nu Vill Jag Leva”, “Young Guns” och “Brustna Hjärtans Patrull”.
Poängen med gruppens coverval är att de riktar sig till ALLA över femton år med ett generellt intresse för låtar som fastnar, inte enbart till doktorander i det sena sextiotalets västkust-psykedelia eller det tidiga åttiotalets Manchesterscen: var och en kan le igenkännande åt åtminstone två låtar, och är det något man inte känner igen så hjälper dessa grabbar en på traven med sin charm, spelsäkerhet och inte helt Madness-olika utspel. Koks I Lasten fanns för publikens skull, och detta tycks vara utgångspunkten även för Beagle — därmed inte sagt att de skulle passa in hos Bert Karlsson…
Men hur gick det till? Hur kunde de poppa upp och helt plötsligt stå med skivkontrakt sida vid sida med långtidskämpar som Girls och Eggstone, efter att ha varit ett dansband i Malmö och Lund under två år?
Kortreferat Koks I Lasten/Beagle 1988-92:
Magnus och Jakob hade ett vardagsrumsprojekt på gång som avbröts av Koks I Lasten. Via en kompis halkade Magnus in som studiomusikant i Martin Hennels studio Studion i Malmö. Magnus hängde med en av artisterna på visit hos några förlag i Stockholm, och upptäckte att dessa är minst lika viktiga som skivbolagen när det gäller att få kontrakt.
Han och de andra i gruppen läste noggrant alla branschartiklar de kunde komma över; tips om hur en demo ska vara utformad för att över huvud taget märkas i den flodvåg som sköljer över talangscouterna, till exempel. Hennel och Magnus hade funnit varandra, så det var självklart att demon skulle produceras i Studion när Magnus och Jakobs projekt vaknade till liv igen vintern 1991.
I maj skickades resultatet ut till skivbolagen och efter en tyst och nervös vecka gick andra laddningen — den till förlagen — i väg. Dagen därpå ringde Jonas Hildeland från Sweden Music och berättade att Polar skulle väckas till liv med honom som A&R-kille och att de ville ha Beagle på etiketten.
Att gruppen senare tagits under beskydd av United Stage, landets näst största turnébolag och normalt svårflirtat när det gäller nya förmågor, kan efter en sådan bedrift bara betraktas som helt självklart.
I april åker de ut på turné, med en kanonplatta i bagaget (och med sig själva som förband?), blott elva månader och två konserter (den ena som uppvärmare till Rockande Samen, den andra i Z-TV) efter det att namnet Beagle offentliggjordes.
Så snabbt kan det gå, om man läser på — och begriper — branschens spelregler.
Och — viktigare än något annat — vet hur en hit ska skrivas och framföras.