Det är ofta de riktiga musikfanatikerna som gör den bästa musiken; de har tillräckligt med kunskap för att kunna ta flera lån på melodibanken utan att det märks när bokslutet ska göras. Ola Främby i Lundabandet The Girls är en musikfanatiker, de övriga medlemmarna har tillräckligt med kärlek till musiken och humor för att täppa till eventuella luckor.

Men om detta räcker för att övertyga i Sveriges allt hårdare popklimat återstår att se. Att Chrysalis snappade upp gruppen i våras, via sin etikett Air Music Scandinavia, gör dock att chanserna ökar att Sverige ska kunna få uppleva fler heavenly pop hits i framtiden. Tyvärr krävs det mer än detta för att slå igenom och det är bara att hoppas Chrysalis har tid och är villiga att satsa pengar för att ta sig igenom det alltmer finmaskiga nät av marknadsföringsmetoder som krävs — fast på det musikaliska planet lyckades bytet ta sig ut i friheten och simmar bättre än någonsin.
Ni som har varit med sedan SA:s tidiga dagar kan väl knappast ha undgått de superlativer redaktör Byström strött över gruppens två demotejper. Och det är bara att instämma. Sällan har väl olika musikaliska influenser lyckats smälta samman på ett så högst charmerande sätt. Sextiotalsinfluerat tycker säkert en del, men då gör man det alldeles för enkelt för sig.
De flesta har dessutom säkert bara hört gruppen via “Don’t Say No!”, och den ger ju en inte helt rättvis bild över hur Girls egentligen låter. Låt oss hoppas att den var ett olycksfall i arbetet och att de snarast får producenten Rolf Alex på bättre tankar.

Lång bakgrund

The Girls är definitivt inga nykläckta popmakare utan de har ruvat i olika konstellationer under nästan tio års tid nu. Medlemmarna har passerat in och ut ur en mängd grupper och att reda ut Lunda-scenen kräver nog sin Pete Frame (författare till “Rock Family Trees”).
Ola Främby var den där unge killen som man under åttiotalets första år kunde se på konserter och vars klädsel tydde på att han hamnat i någon formalinblandning redan i mitten av sextiotalet. Och så förhåller det sig nog delvis än i dag, men som ni vet är det stor skillnad på stil och efterapning.
Sina första steg mot ära och berömmelse tog han på Staffanstorps fritidsgård (Staffanstorp är ett mindre samhälle ute på skånska slätten, cirka en mil söder om Lund). Gruppen hette The Cripples och det gick nog bildligt talat på kryckor…
Basisten Lars Nilsson har en lika lång och brokig bakgrund. Han började på allvar i det stundtals ljuvliga sextiotalsinfluerade bandet Start. I den gruppen hittade man bland annat den i Lund semilegendariske Jakob Härlid (mer känd under namnet Jivin’ Jake).
Lars spelade dessutom sologitarr i den gruppen. Ni som har hört “Start Theme” vet att den är lika bra som “(Theme From) The Monkees”. En annan av medlemmarna i Start var Jan Kramár och han återkommer längre fram i denna historiska avhandling.
Vid ungefär samma tidpunkt hade de tre andra nuvarande medlemmarna, Ola Främby, Bo Jönsson och Peter Holmström, så smått börjat lägga de första grundstenarna till The Girls. Omvägen gick över namnet The Caverns, ett band som fanns i mitten av åttiotalet och mest spelade coverlåtar.
Detta var nu inte den enda omväg som togs. När Start lämnade in 1985 bildade Härlid Jivin’ Jake & The Wildcats tillsammans med Lars och Peter (den sistnämnde var alltså med i två grupper samtidigt). I den gruppen dög det tydligen inte med några vanliga svenska namn, utan Lars Nilsson döptes om till det mer anglosaxiskt klingande Larry Nelson, medan Peter Holmström fick bli Pete Beat.
Jan Kramár kom nu också med i The Caverns som 1988 slutligen bytte kön, och den första riktiga uppsättningen av The Girls var klara att erövra, om inte världen, så åtminstone sydvästra Skåne.

Ojämn debutsingel

Efter att gruppen i början av 1988 skivdebuterat på den tyska samlingen “A Fab Compilation”, med “More Than Enough”, dök den första egna skivan upp samma höst. Det blev en hemmabekostad trespårssingel i ettusen exemplar, bestående av låtarna “So Be It!”, “Who’s That Girl?” och “I Beg Your Pardon”. Utan att vara sensationell på något sätt visar den ändå en del av den talang som finns i gruppen. Tyvärr var de alltför ivriga att visa upp alla sina pophistoriska kunskaper på en gång.
“So Be It!” är den bästa av dem, en ganska charmig popbagatell; “Who’s That Girl?” har en bitvis läcker rytm, som inte skulle suttit helt fel på någon Northern Soul-klubb, men så mycket mer ger den inte. “I Beg Your Pardon” har en inledning som påminner om Tommy James & The Shondells “Mony Mony”, men sedan tappar låten fart. I dag är Ola Främby inte särskilt stolt över singeln.
— Den kunde ha blivit riktigt bra, men framför allt “So Be It!” tappade i tyngd. Jag ville ha höga, skräniga gitarrer, men på skivan hör man ingenting av det.
Men sedan damp det ju ner ett par demotejper i SA:s brevlåda och det är här som vi börjar finna Girls styrka: pop med atomer som exakt vet sina rätta platser i atmosfären. Varenda stick, hake och sångstämma kommer alltid på rätt ställe och trots låtarnas enkelhet händer det alltid något spännande. Varför är svårt att förklara och vi får kanske gå tillbaka till ingressen igen för att åtminstone få någon ledtråd.
Givetvis bygger man inte popslott utan melodier och i sånger som “Sick And Tired” och “(Going To The) Library” har de lyckats som bäst. Det krävs inte många takter innan man vet att här kommer det minsann att bli högkvalitativ pop, medan förväntningarna på refrängen stegras — och lyssnaren blir inte besviken.
Jag hade strikta order om att inte dra fram några influenser, men förutom de förväntade namnen (läs Beatles och Beach Boys) måste trots allt Sparks, XTC, They Might Be Giants, Saints, Only Ones och Marshall Crenshaw nämnas. Och att ett av Pete Beats favoritalbum är det australiensiska popgeniet Paul Kellys “Under The Sun”…
Så här svarar Ola Främby på frågan om vad som egentligen hände mellan första singeln och demotejperna:
— Singelspåren var bland de första vi skrev, men sedan gick det ett och ett halvt år innan vi spelade in de nya låtarna — och på den tiden hinner ju en hel del hända.
Resultatet blev alltså så pass lyckat att två av sångerna, tidigare nämnda “(Going To The) Library” plus den charmigt tuggande “— Ah, This Must Be Hell!”, trycktes upp på en flexi. Den delades ut till kompisar, skivbolagsfolk och kom dessutom som gratisbilaga till Now & Thens prenumeranter i vintras. Från början hade dock gruppen helt andra planer:
— Vi tågade in i en Malmöstudio med ambitionen att göra en MP med åtta låtar, berättar Ola Främby. Då talade någon om för oss att en mini-LP låter så garagerockmässigt. Sedan visade det sig också att det skulle bli för dyrt…
Ungefär i samma veva hoppade Jan Kramár av. Han ersattes först av bland andra Per Sunding (från Eggstone), men till slut tog de kontakt med den gamle bekantingen Larry Nelson.

Riktigt skivkontrakt

Sedan började saker hända. Chrysalis blev intresserat och bandet fick mer eller mindre göra en provspelning i Lund inför ditflugna Chrysalis-chefer från London. Trots vissa problem i början krävdes det inte många låtar förrän engelsmännen blev övertygade. Med tanke på allt strul innan konserten var det desto mer imponerande att gruppen lyckades beveka bolaget. Lars Nilsson minns med fasa:
— Vår organist fick plötsligt besvär med sina kontaktlinser och han försvann tillsammans med Pete bakom scen. Vi andra tre fick stå och dra våra monologer för publiken i något som måste vara de längsta tio minuterna i mitt liv. Men skivbolaget blev nog imponerade av att vi utåt sett lyckades hålla oss lugna.
Och nu är det bara ni skivköpare som ska dra ert strå till stacken, något som kanske inte blir så lätt med tanke på vad som hände med produktionen på “Don’t Say No!”. Egentligen är det en låt med stora kvaliteter och med riktig produktion hade det kunnat bli en stökig vild danslåt som andats hetta. Baksidan, “Running Up And Down My Back”, var på demotejpen den bästa XTC-låt som XTC inte har gjort, men även här har Alex rattat på fel knappar. Det där med ljudbild innebär ofta en ständig balansgång, något som Ola håller med om:
— Det är klart att vi kanske skulle velat ha ett råare, mer opolerat ljud, men tyvärr är den bistra sanningen att vanligt folk inte pallar att höra sådant på radion. Vi för dock en ständig kamp i studion för att få rätt balans på ljudet. Rolf Alex hade faktiskt inte hört vår demo när vi träffades första gången. Mitt drömljud är nog annars det som XTC lyckades få fram på “The Big Express” — maskinellt men ändå fräckt.
Det är därför med stor spänning jag ser fram emot Girls debut-LP (som förhoppningsvis kommer ut i början av nästa år). Det finns mängder av låtar att välja mellan. Några nya konsertfavoriter som “I’ll Be Gone” och “Good Night Daylight” har dykt upp under det senaste året och det kan inte vara lätt att välja ut elva-tolv låtar. Enligt Ola har de dessutom en ny hit i “Mr Submarine Man” (!):
— Den är vår korsning mellan The Who och Beach Boys.
Med rätt låtval och bra produktion vet jag att det kan bli den där plattan som kanske till och med slår ut klassiska svenska debutplattor som “Docent Död”, “Ratata” och “Att Kunna Men Inte Vilja”.
Till sist: vad kommer The Girls förmodligen klassiska debut-LP att heta?
— “Red Tomato”, svarar Ola, och man inser att han sett för många tidiga presskonferenser med Beatles…