”Det börjar bli modernt med långa pilar” är en av filmhistoriens mer absurda repliker (det förstår ni som sett Werner Herzogs ”Aguirre — Guds Vrede”). Och i SA börjar det bli modernt att referera till telefonsamtal. Här är ett mellan Byström och Ericsson.

— Hörru, John. Har du tänkt på vad mycket demotejper vi får in nu för tiden? Det är ju knappt vi hinner med något annat. Dessutom är en massa undermåliga och det är absolut inte roligt. Jag har just avnjutit Lesbisk Plattfisk och måste säga att jag gärna sluppit.
— Tja, Terry. Själv sitter jag och hatar Third Yards demo och önskar att jag vore någon annanstans.
— Det är inget kul att hata. Vi måste göra något åt demosidorna.
— Just det! Kan vi inte lägga upp det på något sätt så att vi pushar ordentligt för de band som verkligen är bra, och låter bli att klanka ner på de andra stackarna?
— Jo, vi plockar ut de bästa demofynden, sätter strålkastarna mot dem och låter de andra vara i fred. Det borde alla vinna på.
— Det finns ju alltid skivor med Yes, Jethro Tull och Simple Minds vi kan avreagera oss på.
— Precis. Även om Lesbisk Plattfisk verkligen var värda en sågning.
— Du kan väl ta hand om skörden till nästa nummer, så låter vi uppgiften cirkulera i fortsättningen?
— Bra idé.

Första bandet att plocka åt sig demoguldet kommer från Lidköping. Plain Good kunde närmast defilera hem segern tack vare glittrande Kitchens Of Distinction-aktig brittisk pop på ”Demo” ***½. Solklar vinnare och ett av många band som lurar i bakvattnet på Easy. Jag får via telefon tag på trummisen Jonas Henningsson som blir glatt överraskad över viktorian. Han berättar kort att de bildades för fyra år sedan, men att sättningen blev mera stabil först julen 1990. Den klara referens jag för fram håller han med om.
— Främst gitarrerna.
Ett sound som borde kunna intressera engelska bolag.
— Ja, vi har skickat tejpen till en del. Factory skrev i sitt nej tack-brev att det inte var deras stil och 4AD hade helt enkelt för många demos och hann inte ens lyssna. Däremot finns det ett förslag från Ceilidh (Norrköping) som vi funderar på.
Det är ungefär där Plain Good står i dag. Enligt Jonas har de nya låtar som är mycket bättre än de två jag fått höra. Jag tror honom, i synnerhet sedan han innan vi lägger på talar om att vi faktiskt träffats på en blöt Kontaktnäts-efterfest hemma hos ordföranden i Rockparty — och att han där köpte nummer ett av Sveriges enda musiktidning värd namnet. Plain good stuff, eller hur…

Silvret går lika övertygande till sextetten Théhuset, vars egensinniga mjukispop gör ett sympatiskt intryck på deras självbetitlade kassett ***. Till exempel har de en flicka i sättningen som spelar både tvärflöjt och tamburin, och ni som känner mitt sinne vet att jag däckas av sådana detaljer. Tvärflöjten intar samma funktion som Amanda Browns oboe gjorde i Go-Betweens — Ian Andersson har ingenting med saken att göra.

Om bronsmedaljen var striden desto hårdare. Det krävdes uppförstorat målfoto för att skilja de tre inblandade åt. Kristianstads Flowerhappy och ”Blomsterlyckli” *** vann med hakspetsen. En aning diffusa låtar, men sångaren är redan i hasorna på This Perfect Days Mats Eriksson och de har förstås också legat på Martin Theanders playlist — vägen ligger öppen.
Beds & Pillows lever stort på sin eminenta sångerska Therese Eriksson. Hon är ett stjärnämne. Solo. Låtmaterialet på ”In Our Livingroom” *** är väl anonymt för att etsa sig fast.
Västerviksynglingarna Fläskfarmen har däremot ett par snärtiga poplåtar, bland andra ”Mars” ***. Deras klumpfot består av gymnasiala jönstexter; så fort de skaffat sig mer spänst i textskrivandet kan de bli farliga för vem som helst.

I idrottssammanhang kan man ibland applådera heroiska insatser som kanske inte nödvändigtvis leder till en plats på prispallen. Därför delar jag ut en hedersmedaljong till Belfrages dansare Thure el Ghure — månne Sveriges svar på Bez?