Det är något speciellt med norrlänningar som hamnar i musiksvängen i Göteborg. Det tycks uppstå en bubblande skaparkraft och en spelglädje av oanade mått när storskogens folk möter västkustens svala bris. Banden frodas och växer sig starka. Psychotic Youth är inget undantag. De kan dessutom konsten att blanda sol, måne och salta brudar — Beach Boys tradition med högsta växeln Ramones och lekfullheten från Barracudas. Men det är inte bara stenhårt, svängigt och svettigt, det är verkligen “having a good time”. Det ÄR kort och gott Psychotic Youth.

Linköping. Vårsolen håller just på att gå ner över hustaken. I en gammal fabrikslokal riggar några av musikföreningens medlemmar upp bandets utrustning. Psychotic Youth står på kvällens program.
Jag träffar gruppen i en ruffig loge vid sidan av scenen. Bordet är dukat och genast utvecklas vårt samtal till en mitt-i-middagen-intervju. Sångare/låtskrivare Jörgen Westman och basist Gunnar Frick visar sig vara de mest pratglada. Trumslagare Kent Sjöholm, gitarrist Magnus “Nypon” Nyberg och extramedlemmen, tamburinman Per Dahlberg, ägnar sig mest åt maten, instrumenten och att allt kommer till rätt ställe på scenen.

* Mer av allt

— Köttfärssåsen var bra, säger Gunnar plötsligt. Men när jag lagar köttfärssås så gör jag det efter principen “mer av allt”. Och då menar jag verkligen allt, senast hade jag sirap i. Det är mycket den grundregeln vi använder oss av när vi gör skivor och spelar live — “mer av allt, det räcker inte, det blir aldrig nog”.
Med betoning på slammerpop blir det en lysande regel. Därtill lägger Psychotic Youth surfrock och en nypa happy metal. Men det är den alltid närvarande självironin, distansen till det hela, som med “have fun”-mentaliteten gör bandets musik till ett röj med brett leende.
— Sysslar man med sådan musik som vi gör måste man ha distans, menar Jörgen. Annars blir det fruktansvärt pinsamt.
— Vi kör med lite rockposer, skinnbyxor och nitbälten, men hela tiden med ett stort garv, förklarar Gunnar. När vi uppträder försöker vi få kontakt med publiken. Vi är inga borna entertainers utan det blir lite klumpigt och tafatt — men det bygger på att vi har kul på scen och att den känslan sedan förs vidare till lyssnarna.

* I begynnelsen

Spelglädje har alltid varit den faktor som har fått bandet att sträva vidare. Redan 1984 bildades fyrmannabandet Psychotic Youth, mitt under den så kallade garagevågen. Först repade de i Jörgens hemtrakter, i bygdelokalen i Nyadal utanför Kramfors, och sedan i den gamla herrgården på Sandö. Stilen var då slammerrock och rockabilly.
— Egentligen har dagens Psychotic Youth inte så mycket gemensamt med det gamla, säger Gunnar. Vi spelar visserligen några äldre låtar ännu men i stort sett är det ett nytt band nu.
Kemin har dock alltid fungerat i gruppen och därför har de inte heller behövt repa så ofta, åtminstone inte under tiden hemma i Norrland.
— Vi körde igenom låtarna varannan söndag. Jag tog orgeln på bussen från Örnsköldsvik och tio mil söderut mötte Jörgen med sin gamla Opel för vidare färd, berättar Gunnar (som sedan dess bytt ut tangenterna mot bassträngar).
— Vissa spelade innebandy. Vi spelade rock’n’roll. Det var ungefär lika svettigt, tycker Jörgen. Men vi hade inte så många gigs utan repade mest med sikte mot studion.

* En tredje punkvåg

Det blev en hel del vinylprodukter av alla studiobesök, förutom medverkan på diverse kassetter. Att vara ett så kallat garageband gav snabbt utdelning och det uppmuntrade gruppen till vidare projekt.
— Garagevågen var en tredje punkvåg, hävdar Jörgen bestämt. Kunde man spela de rätta gamla låtarna så fick man skivkontrakt.
Gunnar nickar instämmande och menar att det helt plötsligt fanns kanaler:
— Det svenska “etablissemanget” såg snett på oss, men vi hade ändå skivkontrakt. Det var “inne” att vara ett svenskt band ute i Europa.
— Det var mycket tack vare fanzinen som allt hände. De byggde upp vågen när de såg att någonting verkligen var på gång, menar Jörgen, som är noga med att understryka att det inte var frågan om någon trend.
Jörgen gav själv ut fanzinet “Straight From The Grooveyard”, fyra nummer från och med 1985. Men sedan ebbade vågen så sakteliga ut. Den hade trots allt en begränsad spridningsförmåga och annan gammal god musik upptäcktes i strävandena att söka sig tillbaka och blanda garagerocken med något nytt. Banden utvecklades därför åt olika håll i en slags evolutionistisk förgrening.
Men för Psychotic Youths del såg framtiden mycket oviss ut och det började knaka i fogarna.

* Vidare från vibbarna

Efter att den första riktiga LP:n, “Anything For A Thrill”, hade spelats in flyttade Jörgen sommaren 1987 ner till Göteborg. Tanken var att hela bandet skulle följa efter men så blev det inte till slut. Vissa bandmedlemmar hade fru, villa, bil och hund att tänka på.
Multimusikern Gunnar Frick gjorde en kort sejour i Sundsvall som gitarrist i Gina Jacobi Band men flyttade sina bopålar till Göteborg hösten 1987. Trummisen Kent Sjöholm följde strax efter. Jörgen började emellertid spela med Slaves och Gunnar med Alias.
Inte förrän våren 1988 började Psychotic Youth att repa igen, nu med gitarristen Magnus Nyberg (som visade sig komma från Örnsköldsvik). I samma veva släpptes några då mer än halvårs-gamla inspelningar, singeln “Just Like Me” och den nyssnämnda LP:n “Anything For A Thrill”.
Med den nya sättningen åkte gruppen i väg på en första Hollands-turné hösten 1988. Mottagandet blev så pass positivt att de fick återvända året därpå. I våras åkte bandet till Danmark för några konserter, och nyligen avslutade de en sex spelningars runda i Västtyskland.

* Some fun

En försmak till den senaste LP:n, “Some Fun”, fick vi genom förra sommarens uppmärksammade sjutummare, “Julie”. Sällan har en singel hotat att så totalt nöta sönder skivnålen, men med välljudande stämsång och ett piskande tätt driv blev den faran plötsligt överhängande.
Det var därför inte utan ett leende som jag i början av november storögt konstaterade att innehållet på LP:n var av samma märke. Explosiva grejer.
Samtliga sånger är skrivna av Jörgen, utom “More Fun” av Deniz Tek och “Good Times Are Gone” av Sator-medlemmarna Chips K. och Kent Norberg. Allt som allt femton låtar, de flesta arrangerade i tvåminutersversioner. Sannerligen ett kraftfullt fyrverkerispel. Men varför så enkelspårigt och utan minsta tillstymmelse till andningspaus, Jörgen?
— I januari 1989 spelade vi in sex låtar. Då hade vi ingen tanke på att släppa materialet på skiva. När Radium visade intresse, först för en mini-LP, men sedan för en hel LP, blev vi tvungna att göra tio sånger på tre veckor. Därför KAN det kanske låta lite lika.
— Det finns helt enkelt ingen tanke bakom LP:n, skyndar sig Gunnar att tillägga. Vi hade ingen medveten idé om att “nu ska vi göra en pop-LP med så och så många låtar”. Plattan blev vad vi kände för just då. Nästa skiva kanske blir hardcore eller något annat.
Som producent till “Some Fun” valdes nyssnämnde Chips K. Han jobbade även med de sex första demolåtarna och debuterade då i den rollen. Det Chips framför allt gjort är att ta fram stämsången, att allihop ska sjunga.
— Det var först när vi höll på att spela in som vi kom på att harmonisång lyfter det hela otroligt mycket, berättar Gunnar. Både på skiva och turné har vi därför med en extramedlem, Per Dahlberg, som spelar tamburin och förstärker stämsången. Men det är först nu vi tränat in den ordentligt.

* Inget för analys

Jörgen betonar att musik, och framför allt texter, av Psychotic Youths art inte är till för att hackas sönder och analyseras. Melodin är alltid viktigast. Den dag han börjar se seriöst på sina texter är det lika bra att lägga av, tycker Jörgen. De må sedan kallas “grabbrock” eller vad som helst.
— Jag fyllde själv sexton för åttonde gången i våras. Det är farligt att mogna, då är man nära att ruttna.
— Men självklart spelar texten en viss roll, även om den inte nödvändigtvis behöver ha en djupare innebörd för att vara bra, påpekar Gunnar. Vi vill inte förändra världen. Det finns andra som klarar av den biten.
— Ja, fast vi har faktiskt texter som handlar om NÅGONTING, säger Jörgen. Ta “Another Stupid Jerk” till exempel, som tar upp lättlurade människor, maktmissbruk och kyrkans roll i samhället. Men det ÄR svårt att kombinera “djupare” texter med vår musikstil och få den rätta känslan.
— Visst, sedan är det lättare med rockklichéer på engelska, fortsätter Gunnar. På svenska finns ingen klichéaxel att gråta ut mot, inget skyddsnät.

* Jävlar anamma

Svenska band med engelska texter har länge varit uppskattade på kontinenten. Men under sina utlandsspelningar har Psychotic Youth upptäckt att den rena rock’n’roll-musiken inte är speciellt stark ute i Europa. Där florerar så mycket annat, både nytt och gammalt och synteser däremellan. Musikscenerna och möjligheterna bereder dock plats för alla stilar.
I Sverige krävs det däremot en massa kalkyleringar och stor pappersexercis inför varje konsert, anser bandet. En okänd grupp, från till exempel Holland, skulle ha enorma svårigheter att få komma till Sverige. Här saknas helt enkelt den kontinentala speltraditionen.
— Det saknas en jävlar anamma-attityd bland de flesta små livebanden i Sverige i dag, menar Gunnar. Därför har det blivit ett otroligt glapp mellan Scandinavium och de små ställena. På de större scenerna har det dessutom blivit “rockvideos” live. Disketter och kassetter som rullar. Bedrövligt.
— Utvecklingen har gått snett när live-uppträdandena måste låta exakt som skivorna, suckar Jörgen och spinner vidare på Gunnars efterlysning av en ny attityd bland svenska band:
— Det finns en helt annan pubtradition och därigenom helt andra spelmöjligheter utomlands. Se på Australien som levererat bra grupper som Celibate Rifles, Eastern Dark, Hard-Ons, Lime Spiders och New Christs. Där krävs det många spelningar innan man får göra en skiva. I Sverige är det precis tvärtom; “inga gigs utan en singel eller LP” — här är det stopp från början.
— Det ska mycket till för att band inte ska ledsna, menar Gunnar och pekar på att spelningar givetvis inte omedelbart innebär framgång eller något slags erkännande.
— Sator har turnerat i tio år nu, bott på vandrarhem och så vidare innan det “lossnade”. Hur många orkar det egentligen?

* Medias makt

Jörgen menar att det rådande musikklimatet till stor del beror på medias roll i Sverige. Han anser att dessa fått för mycket makt, att det råder dålig konkurrens bland tidningarna och att musiklivet lider av det.
— Slitz har till exempel inte skrivit om oss sedan 1986. De publicerade en artikel om att “garagerocken är död” och en lista på en massa grupper där bland andra vi stod med. Sedan är det som om vi är ute ur leken, även om vi nu är ett helt annat band. Den stilen säger rätt mycket om media i dag. Allt ska vara så trendigt och kortlivat i deras ögon.
— Man kan ju alltid komma från ingenstans, som Swedish Erotica, fnissar Gunnar ironiskt. Skapa en image, jobba i studion med syntar och sequensers och så vidare. Göra en singel och vips! — första sidan på Vecko-Revyn. Hurra.
Jörgen replikerar snabbt att en av de få verkligt seriösa och intressanta i medias rockbevakning är Lars Aldman och hans radioprogram Bommen.
I november förra året gjorde bandet för övrigt en studioinspelning i Bommens regi. Resultatet, ett halvtimmeslångt program med livemusik och intervju, sändes i slutet av januari.

* Nya krafttag

Även om Psychotic Youth tillhör de bättre lottade bland de svenska indiebanden har den egna känslan ibland gått på halvfart. Det verkade länge som om gruppen, oförmögen att hitta en egen riktning, stod och stampade i andras nötta spår. Men med stämsången har Psychotic Youth äntligen fått sitt signum. Dessutom har de i skivbolaget Radium funnit en sporrande kraft, och redan finns det kontrakt på tre album till. Tidigast i januari nästa år beräknas nästa LP komma ut.
Den nyligen utgivna singeln, “It Won’t Be Long Before We’ll See The Sun Shine”, visar bandets förmåga att få till surfmusik med klar popbetoning. Denna gång är det verkligen sommarpop det handlar om, med inledande a capella-kör och allt. Det är inte heller bara brötgitarrer som kommer fram, utan nu använder gitarristerna en mer plockande spelteknik.
Kanske är det mer av den stilen vi får se på kommande skivor. Eller hur ser den typiska Psychotic Youth-hiten ut, Gunnar?
— Ordet FUN ska ingå i titeln. Låten ska vara två minuter lång. Tre dur- och ett mollackord…
— Fyra stämmor på kören och två på versen, fyller Jörgen i. Och surftrummor. Glöm inte surftrummorna!
Konceptet är som gjutet. Aldrig tidigare har väl en hit känts lika självklart uppbyggd. Så ska den givetvis se ut. Psychotic Youth-hiten.
I väntan på den jobbar Gunnar vidare som chaufför, Jörgen sköter promotion på Radium, Magnus jobbar halvtid som fritidsledare och Kent sliter på Volvo Lastvagnar.
Ytterligare ett steg framåt tar bandet emellertid redan i sommar. Då väntar en spelning på Roskilde-festivalen och senare en ny Hollands-turné. Talande tecken för att Psychotic Youth verkligen är ett nytt hopp för den tuffare svenska independentmusiken. Speciellt med tanke på att det amerikanska bolaget Sky Cloud har framskridna planer att inom kort släppa LP:n “Some Fun” i staterna.
Fullt upp med andra ord.