Fanzine-recensioner

RATBEAT INTERNATIONAL, #6/7

Den idoge finländaren Miettinen har vi berättat om tidigare, i samband med hans skivbolag GAGA goodies. Förutom att driva skivbolag bossar han för Nixon Club i Helsingfors, är radio-DJ OCH redaktör för Finlands ledande rockpublikation, engelskspråkiga Ratbeat International. Denna massiva arbetsbörda gör att den obligatoriska ursäkten för att numret är flera månader försenat är lättare att sympatisera med än det brukar vara i liknande fall.
Som vanligt är Ratbeats fyrtio sidor PACKADE med information — nästan på gränsen till overkill. Det är svårt att sålla i informationsflödet och ta till sig det allra väsentligaste. Tyvärr gör inte utförande och layout det lättare för den stackars läsaren. Personligen tycker jag att det är trist med tabloidformat och dagstidningspapper, och när sättning och layout dessutom är av typen ”kläm ihop allting så mycket det någonsin går” är det lätt att tappa sugen.
Dessbättre, och naturligtvis mer väsentligt, håller skriverierna hög klass, och Miettinen klarar det engelska språket galant. Här finns artiklar om bland andra Hoodoo Gurus, Miracle Workers, Wire och The Legendary Stardust Cowboy.
Den finska rockscenen täcks med en innehållsrik checklista, och en stor bunt Seattle-skivor gås igenom (där avslöjas bland annat det förbluffande faktum att ett av stadens band heter Chemistry Set — upplagt för rättegång?!). Tyvärr är sistnämnda genomgång inriktad enbart på den trista Sub Pop-typen av musik (Mudhoney, Tad, Swallow, etc). Inga Green Pajamas här, alltså…
Dessutom — häpnadsväckande! — finns här en SKA-spalt! Plus (som det står på framsidan) 23.845 skivrecensioner. Jag har inte räknat dem, men ett jättegäng är det onekligen. Bra i Ratbeat är också utlämnandet av alla intressanta adresser (även om den som löpande text satta uppräkningen på sidan 13 omedelbart gav mig både grå starr och en blixtrande huvudvärk…).
Men den roligaste läsningen är en skildring från Miettinens och Wanna-Bees äventyr ”down under” i våras. Där avslöjas att den australiensiska scenen kanske inte är så hundraprocentigt hipp som vi ibland frestas att tro här på andra sidan jorden. Här räknas ett antal negativa förhållanden upp, och som avslutning skylls allting på solen!
”Ju mer sol, desto mjukare, slappare och mer bekymmerslös blir man. Se på Kalifornien! När klimatet är kallt och hårt blir folket/banden tuffare… Se på Finland, se på Seattle!”
Pja, jag vet inte om det stämmer precis, men en kul teori är det onekligen… Självklart var inte allt negativt, utan sedan berättas om en massa höjdarband som Miettinen sett/träffat (mellan trettio och fyrtio (!), bland andra underbara Hummingbirds — men Toys Went Berserk kallas för ”the leading gothic gloom band in the country”. Ha ha!).
Men jag ska väl inte dra allt här och nu — köp Ratbeat och läs själva, vetja!
Det finns ingen uppgift om möjligheter att prenumerera, men det här numret kostar 10 finska mark (inkluderar porto), och tidigare nummer 3.30 finska mark styck (porto tillkommer).

Ratbeat International,
P.O. Box 361,
SF-00121 HELSINKI,
Finland.

JL

CLOTH EARS, #8

Noisepopfreaks bör köpa detta nummer av Cloth Ears, eftersom en riktig EP, med fyra band som slamrar på rätt friskt, ingår i priset. Långt ifrån några välproducerade spår, men både Perfect Daze och Senseless Things har starka sånger — synd bara att mixningen verkar ha företagits i en mörk jordkällare utan minsta lilla ljusstrimma.
Nåväl, definitivt värt pengarna. Själva fanzinet kan ni däremot skicka till pappersinsamlingen. Dåliga intervjuer; i inledningen av Senseless Things-storyn ursäktar sig ”redaktören” med att det dåliga resultatet berodde på en försovning, vilket medförde att inga frågor hann iordningställas!
Very professional indeed…

Cloth Ears,
48 Douglas Road,
Herne Bay,
Kent CT6 6AF,
England.

TE

ETT NOLL ETT, #11

Håller ungefär samma stil som vi vant oss vid, och eftersom EttNollEtt redan recenserats två gånger tidigare, berättar jag bara kort om innehållet. Flexiskiva med Pure Mania (från Hälsingland!), artiklar om Venus Flytrap, The Lunachicks, Rubbermind Revenge och ett lovvärt försök att sprida ljus över de bästa psych-banden i en artikel kallad ”nypsykedelisk pop-special”.
Där visar Nicke och medhjälpare god smak, vilket knappast kan sägas om det faktum att de låter Calle Abrahamssons sjuka hjärna orera i orgiastiska ordalag över hur fantastisk Radiums alternativa filmfestival är.
Några citat:
”Många av deras andra filmer var ännu starkare och inkluderade självstympning, olika varianter av koprofagi, djurslakt och mycket annat av intresse.”
”Man är helt enkelt utlämnad till skalperandet, uppborrandet av skallen, urgröpandet av hjärnan, uppsnittandet av torson, etc. Ingen film att vräka i sig godis till direkt…”
Näe, häpp häpp, arf arf, det kan man ju inte direkt säga, fniss fniss… Vedervärdigt.
Kostnaden är tjugo kronor.

Ett Noll Ett,
c/o Nicke Boström,
Spelmanshöjden 24,
172 43 Sundbyberg.

TE

HOUSE OF DOLLS, #23

Det tog House Of Dolls tjugotvå nummer innan frontsidan började färgsättas, och genast såg tidningen mycket roligare ut. Nu är snygga omslag endast en liten detalj — i övrigt håller House Of Dolls ingen ögonbrynshöjande klass, utan har en ganska trist inriktning mot det (goth)rockigare utbudet inom independentvärlden.
Claytown Troupe och Underneath What lämnar till exempel inga upphetsade tankegångar och det finns en mängd andra liknande band behandlade i korta, alltför summariska artiklar. Jag vill hellre hinna lära ”känna” några få grupper ordentligt innan intervjun slutat, och inte som nu i stort sett få lära mig en stor ansamling nya namn jag snart glömt, eftersom de stökas över så kortfattat.
Detta nummers stora klipp är en Sugarcubes-intervju och kanske mest noterbart; en exklusiv låt, ”Dark Disco”, på den gratis medföljande hårdvinyl-EP’n. Rätt trist sak, tyvärr, vilket även kan stå för övriga tre görtråkiga bands alster.
The Snapdragons och World Domination Enterprises är två andra intressanta inslag — men återigen är genomgångarna för korta. Recensionssidorna är i tunnaste laget, och House Of Dolls får som helhet betraktad betyget med tvekan godkänt. Trots det färggranna omslaget.
Är dock oförskämt billig att inhandla; kostar bara ett pund.

House Of Dolls,
8 Station Parade,
Barking,
Essex IG 118DN,
England.

TE

UNHINGED, #4

Pluggad ett par gånger tidigare, så här följer lite ren konsumentupplysning om vad fyran innehåller. (Egentligen nummer fem, läs recension i SA #4, där förklaring till detta mysterium ges.)
Två flexiskivor; Merrell And The Exiles och Simon Baughan And The Extremists bjuder på vardera två spår. Dedikerade berättelser om The Bats, Giant Sand, Barbara Manning, samt andra mindre kända popfenomen ingår.
Skivrecensionerna är något plottrigt sammanklumpade, stilen fick mig nästan att missa den för oss jublande glada nyheten; Paul har vår ”The Antipodes EP” på sin playlist! Den grabbens smak är oförvitlig.
Lösnummer kostar £1.60. Sexnummers-prenumeration för £9.50.

Unhinged,
c/o Paul Ricketts,
The Old Schoolhouse, Yatesbury,
Nr. Caine, Wilts SN8 8YE,
England.

TE

SPIRAL SCRATCH, #8-9

Den utmärkta samlartidningen Spiral Scratch imponerar mer och mer för varje nytt nummer. Jag vill föreslå alla skiventusiaster att snabbt teckna ned en prenumeration. Tidningen kommer ut varje månad och är packad med livsnödvändig information.
Dessa två utgåvor innehåller bland annat allt man behöver veta om Madonna, Trans-vision Vamp, Public Image Ltd, Bauhaus, The Skids (!) och Richard Hell — sett då ur samlarsynpunkt. Vilka David Bowie-skivor som ska undvikas (!), vilka hardcorebolag/band som är ”hot stuff”, och en massa annat av värde.
Spiral Scratch är betydligt fräckare än Record Collector.
Prenumerationspriser (till Sverige) enligt följande: 6 nummer kostar £15, 12 nummer £27.50.

Spiral Scratch,
122 Lovell Road,
Cambridge LB4 2QP,
England.

TE