Ett nytt decennium är förestående, och några kloka funderingar om vart musiken (och SA) är på väg kan vara på sin plats. Naturligtvis måste vi gå i svaromål mot en viss Kristina Adolfsson, den opportunistiska nöjesskribent som på oerhört dåliga grunder avfärdat denna publikation. Eftersom ingen av oss fanns med i radioprogrammet Cults studio när den svenska rocktidskriftens framtid penetrerades, däribland alltså Sound Affects, känns det nödvändigt att här bemöta hennes beska påståenden.

Enligt Kristinas synsätt är vi helt fel ute, och detta främst av följande två anledningar: Vi ”skriver inte om morgondagens musik” och vi är ”retro”. Detta vräker hon ur sig upprepade gånger, enbart på grund av att vi i varje nummer avhandlar någon insomnad rockhistorisk företeelse (i det här fallet Syd Barrett i SA #4).
Men snälla Adolfsson, det är ju bara ETT inslag i helheten, och många fler än du tror vill läsa om forna storheter de inte själva haft chansen att upptäcka under sin uppväxttid.
Och resten, då? Pixies, My Bloody Valentine, etc, etc. Ja, att Adolfssonskan inte tycker att dessa grupper står för morgondagens musik tyder på att hon är mer insnöad än vi hade kunnat ana. För henne finns hip hop — och utöver detta ingenting. Med den vansinnigt ”vida” musiksmaken kanske SA helt plötsligt blir ”rätt” om vi tar med en retro-artikel om Grandmaster Flash?
Hip hop, rap, house; vilken nolla som helst kan inse att denna musik har fått en enorm genomslagskraft. Titta på MTV och kabelkanalerna så får ni se vad som gäller, och i det sammanhanget har KA rätt. Dansmusiken slår in kilar över hela klotet. Titta på ”Big World Cafe” — där dräller det knappast av smala indiepopband, eller hur?!
Men därifrån är steget långt till att belysa house-kulturen med den bevekelsegrunden ”att den säljer”. Hade vi mer folk som skrev åt oss, skulle kanske det bästa ur hip hop, house, jazz, folkmusik, etc, etc, få sin rättmätiga uppmärksamhet — men absolut inte för ”att det säljer”, utan möjligen för att grupperna i fråga är bra. Allt annat snuddar vid sensationsjournalistik, utslätning och fisförnäm opportunism.
Vi bevakar den musik som fascinerar OSS, och stänger inte dörren för andra genrer som ligger utanför pop- och rockscenen på grund av någon tjurskallig inskränkthet — likt den inställning KA tydligen har inför framtidsband som exempelvis Pixies.
Vi tycker att det är lite väl tidigt att dödförklara rockmusiken — försök i den riktningen har gjorts ända sedan Elvis Presley sjöng sina första toner. Trots det får den väl anses vara ett ganska livaktigt ”lik”…
Och i Kristinas Slitz, som hon i Cult-”debatten” ansåg vara en framtidstidning, skriver de om Ratata och Creeps. Inget fel i det — men är verkligen detta ”morgondagens musik”? Är det inte i själva verket så att Slitz blott och bart inriktar sig på att ta upp de redan etablerade artisterna?
Och DET tycker VI luktar… retro.