Att Got To Hurry är Stockholms (kanske landets?) främsta skivaffär när det gäller att hitta den där riktigt obskyra plattan som man har letat så länge efter, det vet nog de flesta. Att det samtidigt finns ett skivbolag med samma namn är kanske inte lika välbekant? Så har också utgivningen varit tämligen sparsam — två singlar, en MP och två LP-skivor sedan starten 1986. Den senaste utgåvan — en mycket påkostad samlings-LP med Malmö-legendarerna The Namelosers — kom ut för någon månad sedan, och gjorde SA tillräckligt nyfiket för att ta en sväng upp till Stockholm och träffa den ene av de två “bolagsbossarna”, Bosse Nerbe.

“Det var jag och min bror Lasse som startade affären 1983”, berättar Bosse, som själv varit en hängiven skivsamlare ända sedan sextiotalet. “Namnet tog vi från baksidan till ‘For Your Love’ med The Yardbirds. Dels är det min absoluta favoritgrupp, och dels tyckte vi att namnet passade bra — i en affär av den här typen finns ju oftast bara ett ex av varje platta, så det gäller att snabba sig om man ska hinna få tag på den där exklusiva vinylbiten som fattas i ens samlingar.”

* The Stomachmouths

Nå, detta om affären — men artikeln ska ju handla mest om skivbolaget Got To Hurry, så därför frågar vi hur det kommer sig att bröderna gav sig in i den hårda branschen.
“Det var faktiskt helt och hållet tack vare The Stomachmouths”, förklarar Bosse. “Jag kände väl igen grabbarna och tyckte att det var fascinerande att så unga människor kom in i affären och köpte alla de här obskyra sextiotals-plattorna — och dessutom betalade bra priser för dem.
När killarna sedan kom in med en tejp och föreslog att vi skulle ge ut en skiva med dem slog vi till. Dels tyckte vi att bandet var väldigt bra, och dels förstod vi att det fanns en marknad för den här typen av musik, speciellt utomlands.”
Helt riktigt. Det här hände för cirka fyra år sedan, hösten 1985, då den svenska garagerockboomen stod i sin fullaste blomning. Stomachmouths hade själva givit ut en singel, “Don’t Put Me Down”/”Wild Trip” (Sunlight SUN 001) och lyckats sälja ett drygt tusental av den. Inte illa, tyckte Bosse:
“Så vi gjorde upp en deal med sikte på en LP redan från början. Vi släppte visserligen en singel först, men det var hela tiden en riktig LP vi hade i tankarna. Vi bekostade inspelningen och allting annat runt omkring, och sedan delade vi all eventuell vinst i sjundedelar — en var till mig och Lasse, och en till var och en i bandet.”
En ovanligt schysst deal — “normalt” i sådana här fall är att bolaget och bandet tar femtio procent var av vinsten…
Den första plattan spelades in i december 1985, och släpptes på våren året efter. Det var en singel med tre låtar, “I’m Going Away”, “Eegah” och “Cry”. Egentligen skulle hela upplagan på 2.000 ex vara i blå vinyl, men på grund av strul på presseriet gjordes bara hälften i färgad vinyl och den andra hälften i svart.
Bosse förklarar att det var ett rent missförstånd, och att han inte är speciellt förtjust i det numera mycket vanliga förfaringssättet att pressa begränsade upplagor i olika varianter av en platta.
En riktigt vass förstasingel är det i alla händelser. “I’m Going Away” med sitt “Gloria”-intro, sin snutiga sång och sin läckra Farfisa-orgel lär inte göra någon diggare av klassisk sextiotalspunk besviken. “Eegah” är en vildsint instrumentalare, och baksidan “Cry” låter, liksom de övriga två spåren, mycket äkta.

* Something weird

Efter att singeln hade kommit ut och fått ett bra mottagande, släpptes Got To Hurrys och Stomachmouths (eller Stomach Mouths som det står på den här skivan) debut-LP, “Something Weird” senare samma år.
Omslaget har den rätta klassiska formgivningen, med hela gruppen samlad runt en liten batterigrammofon (ja, just det, en sådan där med högtalare i locket) spisandes plattor. Baksidans sleeve notes har ingen mindre än Lindsay Hutton skrivit! Det finns också ett innersleeve till skivan, med massor av läckra bilder på gruppen och dess medlemmar (dock ej den berömda utvikningsbilden från Lollipop på organisten Anna Nyström…).
Musikaliskt är “Something Weird” en logisk följd till singlarna, och därmed fylld med autentisk sextiotalspunk och garagerock. Materialet är till största delen skrivet inom gruppen (samtliga medlemmar har hjälpt till att komponera), även om det naturligtvis finns ett par obskyra covers på plattan.
“The Cat Came Back” är en traditionell låt som Stomachmouths snappat upp via The Sting-Rays (det amerikanska sextiotalsbandet, inte de engelska trashrockarna), och “Born Loser” gjordes ursprungligen av Murphy And The Mob.
LP’n kickar i gång med en fin instrumentalare, “Valley Surf Stomp”, och sedan ser sig bandet aldrig om. Sammanlagt fjorton rykande garagerockare bjuds vi på, däribland en nyinspelning av singellåten “Cry”. Det enda jag har emot “Something Weird” är att den är en aning för likartad — LITE variation hade inte skadat…
“Det ‘lustiga’ är att av upplagan på 2.000 ex har säkert 1.750 sålts på export, och bara 250 inom landet”, säger Bosse, lätt uppgivet.
Ett alltför vanligt fenomen vad gäller de flesta svenska garagerockband. Hur mycket har grupper som Wayward Souls, Playmates, Sinners, Wylde Mammoths, ja, till och med Nomads — stora på kontinenten, i sydeuropa och i USA, men närmast okända på hemmaplan — sålt inom Svea rikes gränser?
Stomachmouths blev mycket riktigt stjärnor i Europa — speciellt i Italien (i likhet med The Creeps), men också i Holland och Västtyskland. Turnéer, radio, TV — men bara utomlands…

* In Orbit

Innan gruppens tredje (och bolagets fjärde) utgåva, MP’n “In Orbit”, som släpptes våren 1987, var Stomachmouths upplösta ett tag. Per och Lars passade då på att bilda The Livingstones, tillsammans med Måns Månsson från The Crimson Shadows och Ismail Samie från The Backdoor Men.
När gruppen återbildades ersattes de av Jens Lindberg, liksom Måns från Crimson Shadows, men bara sex månader efter att “In Orbit” kommit ut splittrades Stomachmouths för gott i samband med en höstturné i Västtyskland. Deras sista spelning gick av stapeln på Grosse Freiheit i Hamburg.
“Det berodde nog mycket på bristande intresse hemma i Sverige, både från publik och arrangörer…” funderar Bosse, och berättar att Anna och Martin har lagt av med musiken och börjat plugga, medan Jens numera är medlem i Wylde Mammoths.
Stefan har bildat en ny grupp, Zonk, tillsammans med nyssnämnde Måns Månsson och tre man från Highway Slugs. “Tung, fri psykedelisk musik” lär de ska spela, och det amerikanska bolaget Sub Pop har redan visat ett visst intresse efter att ha fått höra en demo med bandet.
“In Orbit” är en lugnare och mer genomarbetad skiva än debut-LP’n. Om det beror på medlemsbytet eller inte vill jag låta vara osagt, men faktum kvarstår att det är betydligt mindre av jobbigt gitarrgrunch och betydligt mer av fin orgel på den här plattan än det var på “Something Weird”.
Låtarna, som till stor del skrivits av den nye medlemmen Jens Lindberg, är betydligt coolare och mer varierade. Även den obligatoriska covern, denna gång “Hold Me Now” av The Rumours, är ett bättre val än på debuten. Sedan kan det ju också vara så att den här typen av musik gör sig bättre i det lite mindre formatet (jfr Nomads!). Ett värdigt avsked från The Stomachmouths är “In Orbit” hur som helst.

* Schierbeck

Got To Hurrys tredje utgåva bröt radikalt med garagetrenden…
“Ja, det var en kompis till mig, en otroligt duktig kille vid namn Schierbeck, som ville ge ut en platta. Vi ställde upp och sponsrade honom”, förklarar Bo.
“Dansar I Ljuset”/”Ord För Värme” pressades bara i 300 ex, och är därmed den av GTH’s skivor som sålt minst (paradoxalt nog är det dock den platta som fått överlägset flest radiospelningar). En av anledningarna till det klena försäljningsresultatet tror Bosse är den kryptiska designen:
“Så får ett omslag med en ny okänd artist egentligen inte se ut. Men det här var en lite speciell utgåva — det var mer Schierbecks grej — så därför lät vi honom få sin vilja fram…”
Jo, fodralet är tämligen intetsägande — något slags tapetmönster ser det ut som, och den enda information som finns utsatt är gruppens namn. Alla andra upplysningar får man gå till etiketten för att hitta…
Musiken då? Ja, att skivan spelats i radion är lätt att förstå — välproducerad, välspelad och välsjungen melodiradiopop är nämligen Schierbecks “grej”. Sångerskan, E. Grey, är mycket duktig och påminner faktiskt en hel del om Marie Fredriksson. Rätt så trevligt, om än inte riktigt något för Sound Affects läsekrets (inbillar jag mig).

* The Namelosers

Den senaste utgåvan på Got To Hurry är alltså en samlings-LP med det svenska sextiotalsbandet The Namelosers från Malmö. Återigen var det ett initiativ från gruppen — i det här fallet sångaren Tommy Hansson — som resulterade i en ny GTHplatta, den första på två år.
“Tommy kontaktade oss och undrade om vi inte var intresserade av att ge ut en samlingsskiva med hans gamla grupp”, berättar Bosse. “Det var ett tillfälle som vi inte lät oss gå ur händerna — efter tidigare samlingsplattor på andra bolag med Tages, Hep Stars, Dee Jays, Shamrocks, etc, så var det liksom dags för en skiva med Namelosers också.”
“Fabulous Sounds From Southern Sweden” som skivan mycket logiskt heter — det var en slogan som bandet använde under dess glansdagar — är, som sagts ovan, en mycket påkostad historia.
Gatefold sleeve i fyrfärgstryck med sleeve notes på både svenska och engelska av bandets sångare, innersleeve med tidningsurklipp från den tid det begav sig, och en fullständig diskografi med bild på samtliga Namelosers-skivor. Alltihop har designats av den icke helt obekante Lasse Ermalm, Ermalms Egenart.
“Jag känner Lasse, annars skulle vi inte ha råd att anlita honom”, förklarar Bo. “Vi tycker att det är mycket roligare att göra ett ordentligt jobb än att hafsa ut en halvdan platta, som vi i och för sig hade tjänat mer på. Men vi ser det här som den definitiva dokumentationen över The Namelosers, och då känns det mer tillfredsställande att göra det ordentligt.”
Tyvärr har ett par lapsusar slunkit med vid sammanställandet av skivan. Dels står det i Tommy Hanssons omslagstext att Namelosers tidigare hette The Beachers. Pinsamt med tanke på att det var så bandet som tvingade The Beatchers att “losa” sitt namn hette! Att stava fel på Searchers är heller inte riktigt godkänt…
Sedan tycker i alla fall jag att det är synd att inte låtarna har lagts i strikt kronologisk ordning, speciellt på en sådan här samling, som ju de facto innehåller allt material Namelosers någonsin spelade in. Men jag ska inte klaga för mycket — på det hela taget är skivan alltså ovanligt förnämligt gjord.
I likhet med Stomachmouths-plattorna har “Fabulous Sounds…” pressats i 2.000 ex (+ 946 CD!), och det innebär att den går runt, kanske med ett litet överskott, när de är sålda. Intresset från utlandet har redan varit väldigt stort, så troligtvis dröjer det inte alldeles för länge.
Såväl omslagsutförandet som det som finns på vinylen håller alltså bitvis mycket hög klass. En lyckad poäng i sammanhanget är att många av låtarna här ges ut i stereo för första gången.
“De gamla singlarna var självklart i mono, men när vi lyssnade på mastertejperna upptäckte vi att de var inspelade i riktig stereo”, myser Bosse.
Den enda låt som har lite sämre ljudkvalitet är “Hoochie Coochie Man”, som kommer från en liveinspelning som gruppen gjorde för Sveriges Radio i december 1965. Tyvärr fanns inte originaltejperna kvar på radion, så Bosse och Lasse fick lov att använda en privat bandinspelning som de lyckades spåra upp i stället.

* Fabulous sounds?

Nu måste det sägas — och här vet jag att jag kommer att få hela Skånes rockmaffia, med Lennart Persson i spetsen, efter mig — men det som finns inspelat med The Namelosers är i långa stycken tämligen ointressant. Tradiga rockstandards som “New Orleans”, “Bama Lama Bama Loo”, “What’d I Say” och “Around And Around” har i alla fall jag hört i lite för många versioner för att det ska kännas speciellt upphetsande med ännu en från The Namelosers.
Dock — deras slakt av “Land Of A 1000 Dances” är som bekant monumental, och även “Money” och “I Don’t Mind” är passabla. Men roligare är det att lyssna på de endast två låtar som är grupporiginal, “But I’m So Blue” och “Do-Ao”.
Den förstnämnda har ju på senare tid tagits upp av The Chesterfield Kings från Rochester, New York, som spelade in den på sin LP “Stop!” 1986 (Mirror 10), under titeln “My Canary Is Yellow”. Kul! Inte så att låten är speciellt märkvärdig, men det är ju alltid roligt när den svenska sextiotalsmusiken sprider sig över världen.
“Do-Ao” gavs först ut på en flexi-skiva som medföljde Bildjournalen i september 1966 (SA var alltså LÅNGT ifrån först med att dela ut dessa trevliga små presenter!) och har alltsedan dess varit ett närmast legendariskt stycke svensk musikhistoria.
Inte förrän 1984 gavs den ut på nytt, den gången på Amigos samling “Searchin’ For Shakes” (den med Nix i Nomads på omslaget, ni vet). Nu kan vi återigen njuta detta fuzzade lilla artpopmirakel. Med frenetiskt pumpande bas och gitarrtoner som far omkring som ilskna bålgetingar är det den klart vassaste låt som Namelosers någonsin spelade in. Dessvärre var det också den sista — vad kunde inte ha blivit om de hade fått fortsätta?!

* Fler utgåvor?

Namelosers-skivan är alltså ännu ganska färsk, men hur ser framtidsplanerna ut för Got To Hurry?
“Vi får lov att ta det lite som det kommer”, förklarar Bosse. “Tyvärr är det inte speciellt lönsamt att ge ut sådana här skivor i Sverige i dag — vi ser det mest som en hobby, något som vi gör för att det är kul. Därför måste vi alltid vänta tills vi har fått tillbaka åtminstone en del av pengarna från närmast föregående utgåva innan vi kan göra nästa skiva.”
Nå, skulle det bli alltför mycket ebb i kassan kan ju Bosse alltid sälja sitt ex av den ultra-rara “Point Blank”-singeln med Bruce Springsteen. Den var tänkt att komma ut som sista sjutummare från dubbel-LP’n “The River”, men av någon anledning drogs den tillbaka innan den ens nått affärerna.
Hela upplagan av färdiga skivor och omslag förstördes — utom en handfull ex som lyckades överleva massakern. Ett av dessa finns nu alltså i Bosse Nerbes ägo, och kommer förmodligen att göra det ännu ett tag. Han har nämligen blivit erbjuden 10.000 kronor för den utan att sälja!
Men, för att återgå till Got To Hurrys utgivningsplaner, så säger Bosse att det han är mest intresserad av att göra någonting med just nu är Stefan Kérys nya grupp, de tidigare omnämnda Zonk.
“Sedan är det klart att det vore roligt att göra en samlingsplatta med obskyra svenska sextiotalsgrupper också”, tycker Bosse. “I och för sig så gjordes det ju en sådan skiva av Uffe på Amigo för några år sedan, ‘Searchin’ For Shakes’, men det finns mycket mer av den typen som är värt att ges ut på nytt. Enda nackdelen är att det är så svårt att spåra upp tejperna till sådana gamla rariteter…
Men någonting nytt kommer vi säkert att ge ut, så snart vi har fått tillbaka lite pengar från vår senaste skiva”, lovar Bosse avslutningsvis.
Ett tips allra sist — om ni tror att någon av Got To Hurrys plattor skulle falla er i smaken, så går faktiskt samtliga fortfarande att få tag på. Självklart finns de i Bosse och Lasse Nerbes vinylmecka på Yxsmedsgränd i Gamla Stan, men de är även distribuerade av Pet Sounds, och ska därför gå att beställa i vilken skivaffär som helst. Men kom ihåg att upplagorna är begränsade — so you’ve got to hurry!