Fanzine-recensioner

HARTBEAT!, #8

En helkväll under läslampan. Hans Jürgen Klitsch gör en alldeles ypperlig tidning och till skillnad från en del andra fanzineredaktörer som inte skriver på sitt modersmål, hanterar han engelskan med stor elegans.
I redaktionen ingår Nigel Cross, känd från Bucketfull Of Brains, vilket innebär en GARANTI för att innehållet stavar KLASS, SJÄL och KUNSKAP.
När jag läser Nigels berättelse om Little Free Rock, ett band jag aldrig får chansen att se (eftersom de höll igång under sent sextiotal) och knappast heller höra (de gav bara ut en svåråtkomlig LP), ger det precis lika stora doser rock’n’roll som en strippande Ebbot Lundberg eller en Lux Interior badande i spanskt lantvin — texten levandegör personer, platser och atmosfärer från ett England anno 1969.
Hans Jürgen skriver kortare artiklar än Nigel, men man får ändå en klar antydan om hur banden i fråga låter. MASSOR av tips att utforska på egen hand, speciellt de recensioner som rör europeiska band (Storbritannien undantaget) och deras skivutgivningar.
Mikael Karvajalkas Finlandsrapport tillhör också väsentligheterna — en fin genomgång av den oberoende rockscenen i landet med de tusen sjöarna. Synd bara att texten är så jobbigt liten (vilket bitvis även gäller det övriga innehållet).
Det är egentligen relativt oväsentligt vilka band som blir omskrivna när kvaliteten når sådana höjder — det enda negativa “problemet” överförs till läsaren själv, orkar du ta till vara all information och jaga rätt på plattorna?
Hartbeat! är absolut nödvändig läsning, och kostar bara fem tyska mark.

Hartbeat!,
c/o Hans Jürgen Klitsch,
Fuchsweg 20,
4030 Ratingen 6,
Västtyskland.

TE

JUNKMAIL, #1

Nytt fanzine från Umeå. Första-nummer brukar inte vara mer än en fingervisning om hur det ska se ut i fortsättningen och kommande Junkmail blir säkert bättre än debututgåvan.
Därmed inte sagt att André Lundströms skapelse snabbt försätter mig i sömndrucken dvala — här finns till exempel en riktigt hygglig Sator-intervju. Vidare hittar man inslag om Wilmer X, Leather Nun, The Join, Shoutless och Wonder Stuff.
Jag saknar recensioner, det finns inga överhuvudtaget, samt adresser till de omskrivna banden. Även en del oklarheter smyger sig in. I de uttalanden som Wonder Stuff gör om turnélivet, vet man inte om det är en egen intervju eller taget från någon tidning. Liknande oklarheter försvinner förhoppningsvis i takt med att Junkmail utvecklas.
En ynka tia är priset för detta fanzine.

Junkmail,
c/o André Lundström,
Historiegränd 6A – 117,
902 40 Umeå.

TE

FREAKBEAT, #5

“Create The Condition You Describe!” står det på Freakbeats ledarsida. Det är en devis tidningen håller fast vid till den grad att en genomläsning av Freakbeat är en lika säker migränframkallare som en timmes lyssnande på Loop i hörlurar. 3D-glasögon påstås höja effekten ytterligare — bokstäverna dansar emot dig i regnbågens alla färger och allt flyter samman till en enda weird trip. Ja, det handlar om psykedelia i totalitär form med en mycket enerverande layout.
Förutom det här paranoia-inslaget gillar jag innehållet i Freakbeat. Skribenterna är bra och de är framgångsrika i sin jakt på poppsykedelians bästa grupper. En artikel om Green Pajamas räcker som orsak till att köpa ett exemplar och när dessutom Seattle-gänget bidrar med en OUTGIVEN, UNDERBAR låt till en fyraspårsflexi (ny trend?) blir en beställning lika nödvändig som luften du andas.
Två pund är ett ganska billigt överlevnadspris. Skriv till någon av följande två:

Ivor Trueman,
23 Parkside Road,
Hounslow,
Middlesex TW3 2BD,
England.

Richard Allen,
Upway Corner,
Upway,
Chalfont St. Peter,
Bucks. SL9 0AG,
England.

TE

ALLEY OOP, #5

Ett enkelt utformat fanzine och inte helt olikt sin nya zeeländska föregångare Garage. Till största delen handlar det om inhemska grupper och mycket centreras kring Flying Nun-banden — av det logiska skälet att detta bolag DOMINERAR den oberoende skivutgivningen på kiwi-ön. Det är viktigt att poängtera att detta inte STRYPER densamma, eftersom nästan samtliga plattor åtminstone är bra eller snäppet uppåt på adjektivskalan.
Så långt är allt OK. Jag får den information som skivnöden kräver, men det lilla EXTRA UTÖVER nyhetsflödet saknas — den glöd och känsla jag hittar i de allra bästa fanzinen finns bara inte. Garage höll lite högre klass, även om innehållet också där var för snävt inriktat på det egna landets musikutbud.
Det finns en Nico-artikel som bryter av — jag tycker dock den känns lite suspekt — samt en sida tillägnad allas vår Caped Crusader: Batman! Jag önskar jag kunde avsluta med ett Robin-inspirerat utrop och åtskilliga utropstecken för att hylla Alley Oop, men jag nöjer mig med en halvhjärtad rekommendation.
Vid intresse, skicka två nya zeeländska dollar till:

Alley Oop,
P.O. Box 5164,
Dunedin,
Nya Zeeland.

TE

UNHINGED, #2

Ett nytt nummer av Paul Ricketts utmärkta zine. Den här gången skriver han om Thin White Rope, Wednesday Week, The Chemistry Set, MU, Hucksters, med flera. Allt är känslofulla betraktelser över band som Paul älskar och vill dela med sig av.
Jag blev omedelbart ett Wednesday Week-fan utan att ha hört dem, och när sedan deras LP ramlade över mig från en reaback visade det sig vara absolut sanning i alla lovord. Precis så här ska en BRA tidning fungera och jag kan knappt bärga mig inför den dag nästa Unhinged droppar ned i brevlådan. Den ska innehålla en flexi med de magnifika undergroundpopparna Chemistry Set!
Fotnot: I SA #3 recenserade jag förra Unhinged och skrev då nummer två — helt korrekt för det ÄR det andra numret av tidningen, det är bara det att Paul valt att kalla det nummer noll! Dessa engelska excentriker…
Det går att teckna en prenumeration för sex nummer, kostnad £11.80.

Unhinged,
c/o Paul Ricketts,
The Old Schoolhouse,
Yatesbury,
Nr. Caine,
Wilts. SN11 8YE,
England.

TE

NOISE FOR HEROES, #14

Ett amerikanskt fanzine som är ett enmansprojekt av en viss Steve Gardner. NFH koncentrerar sig mestadels på recensioner (28 sidor av 48 av den varan), som till stor del är mycket långa och ingående. Det är förresten intrycket av hela den här tidningen.
Man märker att författaren är insatt i vad han skriver om och att han har ett genuint intresse för just den musiken (mestadels amerikansk och australiensisk trashrock). Tyvärr blir uppläggningen lite grå och trist och inte ens bilderna av “häftiga” skivomslag och konsertposters lättar upp det hela tillräckligt.
Artiklarna om Missing Links, Happy Hate Me Nots och Died Pretty är även de mycket informativa och familjeträdet över Screaming Tribesmen och Died Pretty är visserligen lite jobbigt gjort, men säkert mycket intressant för deras fans.
När det här skrivs har antagligen ännu ett nummer av “Noise For Heroes” kommit, så skriv till Steve med en check på två dollar och kostnader för porto.

Noise For Heroes,
c/o Steve Gardner,
5310 Bragg Street,
San Diego,
CA 92122,
USA.

NB

BASE ONE, #1

Det är en aning känsligt att skriva den här recensionen — jag är nämligen inte speciellt imponerad av Base One. Och då ligger naturligtvis kommentarer typ “surt, sa räven” och “tål dom inte lite konkurrens?” nära till hands. Men det är ändå ärligast att skriva vad jag tycker, så får väl var och en göra sina egna bedömningar sedan…
Base One omgärdades ju av ett visst hullabaloo redan innan första numret kom ut, och det är ganska typiskt för chefredaktören Mats Lundgrens hela inställning till det här med att göra en rocktidning. Av ledaren att döma ser han tydligen sig själv som någon slags rockens frälsare, som är den förste att skriva om underjordisk rockmusik sedan “Frontline” “sparkades ut” från Slitz. Vem som stod för “Frontline”? Herr Lundgren själv, förstås…
Vad hittar vi då i det första numret av Base One? Tja, i stort sett en mängd notiser, spridda över futtiga tjugofyra sidor. Va, inga artiklar?! Jodå, hela två stycken! Det är dels idioten Steve Albinis föraktliga band Rapeman och dels Freddie Wadling som föräras tre respektive två sidor. (Symptomatiskt nog är det nämnde Albini som “pryder” omslaget till tidningen.)
Kvarts- och halvsidorna om bland andra Leather Nun, Danielle Dax, Di Leva och Sister James vägrar jag att kalla någonting annat än notiser… Recensioner finns också, men bara LP-diton av någon anledning. Som sådana är de väl rätt OK, men det fantastiskt fåniga betygssystemet (0-100) är enbart ägnat att utmana löjet.
Att plocka åt sig nitton spänn för detta tycker JAG är snudd på ocker, men naturligtvis slöt “journalist”-maffian upp bakom Base One, och till och med den stora draken Slitz (som tigit still om Sound Affects i ett helt år) kände sig manad att rycka ut och göra reklam för den nya tidningen. Det noteras nogsamt att Base One sålt slut på sin upplaga om 2.000 ex — att SA gjort detsamma är däremot självklart inte intressant.
Och vad det är som är så journalistiskt högtstående i Base One skulle det roa mig storligen att få veta — men det kanske är “journalistiskt” att inte göra en rejäl research och att hafsa över sina ämnen på en kvarts- eller halvsida? Den sortens journalistik betackar i alla fall vi oss för. En lätt travestering på den gamle skalden Fröding kommer osökt för mig: Strunt är strunt, och snus är snus, om ock från Stockholm…
När detta läses har Base Two kommit ut, och kanske har den utvecklats i en trevligare riktning än vad ettan lät ge besked om. Man kan ju alltid hoppas…
Lösnummerpriset är alltså 19 kronor, och en helårsprenumeration (sex nummer, varav två dubbelnummer) kostar 130 kronor. Sätts in på pg 429 22 85-6.

Base One,
Box 4036,
102 61 STOCKHOLM.

JL

ETTNOLLETT, #10

Nicke Boström struntar i alla trender, och jobbar ENVETET fram nya nummer av sitt fanzine och tian kom nu till slut. Jag har redan berömt tidningen i SA #2, så därför kanske en mer kritisk genomgång är på sin plats.
Det positiva först. Största behållningen är en Australien-special, i synnerhet fanzine-kollegan Jim Wylies berättelse. Jims “Shakin’ Street” är en genuin poptidning som jag älskar. Hans betraktelser i Ett Noll Ett är lika engagerande. Nicke späder på med lite historik, och som vanligt finns “nyhetssidan” Down Under. Artikeln om Svenska Popfabriken är en fin upplysning till oinvigda — den efterföljande intervjun är tyvärr mest pladder (jag tänker på VÅR första pratstund med Legendary Lovers…).
Det är för få recensioner (skicka skivinköpspengar till Nicke!) och artiklarna kunde gärna vara längre. Stems hela historia BORDE resultera i större utrymme än den knappa kvartssida de fått sig tilldelade.
Ett stort irritationsmoment i många fanzines (särskilt garagezinen) är skräckfilms/massmördar/perverterat vad-som-helst-dyrkandet. I Ett Noll Ett yttrar det sig i dravlet Sniff-Lims-Guide. Snälla Nicke, det här är INTE roligt. Skriv om musik! Charles Manson var en idiot — massmördare finner jag inget “roligt” med och sjuka yttringar i övrigt släpps ALDRIG in i vår tidning i berömmande eller upphetsande ordalag. Ta bort sånt skräp!
En flexiskiva med två låtar medföljer — medverkar gör allas vår Robban “Tolvsträngspretentiös” Neurone! John L. är omvänd… (Robert skrev till mig och nämnde bland annat att han faktiskt GILLADE Byrds! Inga fula påhopp mer, vi lovar…)
Skicka 24 kronor till:

ETT NOLL ETT,
c/o Nicke Boström,
Spelmanshöjden 24,
172 43 SUNDBYBERG.

TE

WOOSH, #2

My Bloody Valentine, Pastels, House Of Love, Razorcuts, This Poison, Beat Happening — omslagssidan till Woosh lovar guldläsning. Vilka band!
Innehållet är däremot tunt, tunt. Påfrestande korta skriverier om grupper jag hoppas få nya fakta kring. Det är väldigt svårt att undvika standardfrågor, men Woosh drunknar nästan i detta tråkighetssyndrom. Hela tiden samma meningslösheter i stil med vår egen This Poison-intervju, nytt bla ha från gitarristen Derek. De som gör Woosh är trevliga människor, fans, men de har tyvärr inget viktigt att säga.
Det medföljer inte mindre än två flexis, där tre olika band bjuder på fyra låtar. Nu är det en bonuspresent av ringa värde, även om Strawberry Stories klarar sig bra. Woosh är ett mycket TYPISKT brittiskt fanzine i A5-format och med taskigt tryck, etc. Och de står långt ifrån ensamma vid andefattighetens totempåle — faktum kvarstår obevekligt att det här är TRIST.
Priset är 50 pence per nummer.

Woosh,
31 Lambton Avenue,
Whickham,
Newcastle upon Tyne NE16 4TL,
England.

TE

SNIFFIN’ ROCK, #8

Omslaget till “Sniffin’ Rock” får förhoppningsvis ett äkta rockfan att fundera både en och två gånger före inköp. Finns det någon som kan svara på varför så många rock-fanzines måste ha en absolut osmaklig del halvpornografiska bilder och diverse andra dubiösa inslag?
Nåväl, tar man sig bara förbi det gräsliga omslaget visar sig lyckligtvis innehållet vara av en bättre standard. Layouten är bra och lättläst i jämförelse med många andra fanzines och artiklarna om bland andra Loop, Dinosaur Jr, Gaye Bykers On Acid och Das Damen är visserligen i kortaste laget och tillför väl inte direkt något nytt, men är i alla fall till största delen seriösa.
En hårdvinyl-singel medföljer tidningen med tidigare outgivet material av Loop, Gaye Bykers On Acid och The Abs. Om de låtarna får någon att hoppa högt av glädje eller om de lika gärna kunde fått förbli oinspelade vill jag låta vara osagt. Men fastän jag vet att jag kommer att få skit av halva redaktionen för det, så måste jag säga att jag är ganska svag för Loops absoluta “oväsen” till musik. Ett litet tips bara, på skivetiketten står att skivan ska spelas på 33 1/3 varv, men jag tycker det låter bra mycket bättre på vanliga 45 varv…
Ett extra plus också till de italienska och spanska skivrecensionerna som inte är alltför vanliga, men visar att det finns rockliv även söder om Frankrike, och som i de flesta fall avslutas med en adress. För intresserade är det nödvändig information.
Priset är £2.20 inklusive portokostnader.

Amel Bendeddouche,
26 Brockwell Court,
Effra Road,
Brixton,
London SW2 1NA,
England.

NB

BUCKETFULL OF BRAINS, #28

Ingen riktig recension, utan bara ett kort konstaterande att ett nytt nummer av världens bästa fanzine har kommit ut. Innehåller artiklar om Green Pajamas, New Rose, 13th Floor Elevators, med flera. Hårdvinylsingel med Droogs och Big Dipper.

Bucketfull Of Brains,
70 Prince George’s Avenue,
London SW20 8BH,
England.

JL