Stephen Malkmus fick ett livealbum med Träd, Gräs och Stenar av några svenska vänner — och föll som en fura.
Så när Malkmus dök upp i Sverige för konserter i Stockholm och Göteborg frågade han de gamla proggarna om de ville agera uppvärmare. »Självklart«, sa de.
Sonic frågade givetvis om Malkmus ville intervjua sina svenska hjältar. »Sure«, sa han.

STEPHEN MALKMUS, TIDIGARE frontfigur för lo fi-pionjärerna och slackerkungarna Pavement, blev smått knäckt av Träd, Gräs och Stenars progressiva improvisationer så fort han fick höra dem, på albumet »Gärdet 12.6.1970«.
— Jag har alltid gillat grupper som Velvet Underground och Can. Och Träd, Gräs och Stenar låter som ett Velvet Underground med traditionella svenska melodier. Vissa grejer de gjort är grymma, säger han.
Det är efter konserten på Göta Källare i Stockholm och i den provisoriska logen trängs en rätt märklig blandning av amerikanska indierockmusiker runt trettio och svenska proggrävar runt femtio.
För Torbjörn Abelli, Jakob Sjöholm, Bo Anders Persson och Thomas Mera Gartz i Träd, Gräs och Stenar var spelningen en speciell upplevelse. De hade inte varit förband åt en jänkare sedan de hette International Harvester och uppträdde före The Doors på Konserthuset 1968.
— Första gången jag hörde talas om Stephen var när han pratade om oss i »Musikbyrån« för ungefär två år sen, säger Torbjörn Abelli. Jag har bara hans senaste platta. Först fattade jag inte någonting. Låtarna är så anspråkslösa, det verkar inte spela någon roll om man spelar lite fel när det gäller lo fi. Men skivan växer för varje lyssning och nu tycker jag att den är jättebra.
Malkmus ler åt berömmet och verkar helt glömma bort att leva upp till mediebilden av sig själv som svår, sval och indieintellektuell. I stället verkar han närmast barnsligt förtjust i att få chansen att fråga ut sitt svenska favoritband. För det är ju därför vi är här.
En halvtom flaska Finlandia står på bordet, några burkar Fanta langas runt, bandet rullar.

STEPHEN MALKMUS (SM): På liveplattan från den där konserten ni gjorde utomhus, som gavs ut på CD häromsistens, finns det en bild på en tjej som gör så här (viftar på armarna). Vem är det?
THOMAS MERA GARTZ (TMG): Det är Sonja, en gång i tiden Bo Anders fru.
SM: Bodde hon i ert kollektiv?
TMG: Ja, Bo Anders hade ett litet hus i de södra delarna av Stockholm där jag och min flickvän, han och hans flickvän och några andra vänner bodde. Och lite annat folk.
SM: Ni bara hängde där och odlade grönsaker?
TMG: Ja, men det var också en gemenskap som präglades av musik, konst, litteratur och film.
SM: Spelade ni nån gång musik till filmerna?
TMG: Absolut, vi gjorde våra egna filmer.
BO ANDERS PERSSON (BAP): Vi använde dem när vi jammade, såna där Super 8-filmer.
TMG: Vi hade en ljusshow av diabilder blandat med matservering. Folk fick spela på våra instrument och vi ordnade en massa happenings. Vi försökte att leva som vår publik.
SM: OK, vilka av er var med i gruppen Harvester?
TMG: Jag, Bo Anders och Torbjörn och några till som vi inte har kontakt med längre.
SM: Jag har den plattan också. Jag fick den av en kille i Malmö. Den är väldigt dyr i USA, ett riktigt samlarobjekt.
TMG: (Skrattar smickrat) Harvester liknade Pärson Sound.
SM: Ja, ungefär samma personer lirar i bägge grupperna. Pärson Sound lät också mycket primitiva, nästan uråldriga.
TMG: Du har alltså ett album med Pärson Sound?
SM: Jag fick nyss tag på det. Grymt. Hur var det nu med Jimi Hendrix? Jag har hört att ni jammade med honom.
BAP: Jäpp, det var Thomas som gjorde det.
SM: Var han cool?
TMG: Ja, verkligen. Jag var med i en grupp som hette Mecki Mark Men på den tiden och vi gjorde några spelningar med Jimi i Sverige. Som förband, alltså. Och när han inte stod på scen var han väldigt lugn och avslappnad. Jimi snackade mycket, speciellt på natten.
BAP: Han spelade som vi pratar, det var lika naturligt som fågelsång.
SM: Yeah.
BAP: Jag kommer ihåg en gång. Jimi lirade under en oerhört vacker, stor och öppen himmel och han tittade upp på den och… det var som att han försvann bort i skyn. Han bara flög. Whoossshh!
SM: Yeah. Well, vad såg ni i Rolling Stones? Ni har gjort några covers på deras låtar. Den ena var »Satisfaction« och den andra »The Last Time«. »The Last Time« är skitbra.
BAP: Nä, vet du vad, vi skulle nog inte ha gett oss på den.
SM: Var det bluesen i Rolling Stones musik som tilltalade er, eller?
TMG: Nä, det var deras proletär-rock’n’roll.
SM: Ursäkta?
TMG: De gjorde musik för arbetarklassen.
SM: En gång i tiden, ja. Men sen förvandlades de till något helt annat.
TMG: Det stämmer. Men ett tag genomsyrades musiken av engelsk arbetarklass och då var Stones mer tilltalande än Beatles konstpop.
SM: Gillar ni Beatles nu?
TMG: Ja, nu ja.
BAP: Det är många Beatles-plattor som bara sveper i väg en.
TMG: Men på den tiden, vid det tillfället, kändes de inte rätt.
SM: Jag förstår vad du menar, men ibland blir man chockad över hur mycket Beatles kunde få ut av en låt.
TMG: De var trevliga, skrev underbara låtar, men de saknade tyngd.
SM: Turnerade ni utomlands nån gång?
TMG: Vi turnerade bara i Skandinavien. Danmark, Finland och såna ställen.
JAKOB SJÖHOLM (JS): Men vi turnerade mycket.
SM: Aha, så ni kunde leva på musiken?
TMG: Vi försökte. Det gick ibland, men för det mesta var vi väldigt fattiga.
BAP: Men proffsiga. Professionella, fattiga vänstermänniskor. Poor lefties (skratt). Vi odlade egen mat som vi tog med oss överallt.
SM: Vad odlade ni? Bönor?
BAP: Bönor, potatis, lök, morötter…
TMG: Speciellt morötter. De är lätta att odla.
SM: Vad var det som gjorde att ert kollektiv slutade existera? Var maten för dålig?
JS: (Skratt) Nej, idealen försvann. Det var väl runt 1972 det hände.
TMG: Den politiska situationen förvärrades och blev svårare att hantera. Heroin och speed blev allt vanligare och det förstörde mycket. Polis och droglangare, den kombinationen blev till slut ohållbar. Det var en katastrof. Rörelsen blev också mer involverad i populistiska strömningar inom politiken och dog så småningom ut.
SM: Hmm.
BAP: Jag tyckte faktiskt att ditt set var bäst i början, när det var lite mer avskalat och enkelt.
SM: Huh? Åh. Tja, vi satsade på att köra några poplåtar i början efter er experimentella och mer svårlyssnade spelning. Fyra-fem »ba-ba-ba«-låtar för kidsen.
BAP: Det räddade nog kvällen.
SM: Äsch, lägg av, ni fick bra respons från publiken.
BAP: Ni hade en väldigt skön attityd men basen dundrade på för mycket. Den suddade ut nyanserna och förstörde lite av helhetsintrycket. Boom-boom-boom, liksom.
SM: Skyll på ljudteknikern.
TMG: Ditt gitarrspel var bra.
SM: Tack. Vissa saker har jag repat in, andra hittar jag på längs vägen. Jag bryr mig inte om jag missar en skala eller två.
TMG: Det tjocka basljudet gjorde att jag inte kunde höra så mycket av din sång.
SM: Det blir lite högt ibland.
TMG: I Sverige brukar man kalla er musik för lo fi.
SM: Yeah. Det brukade i alla fall heta så när jag var med i Pavement. Vi spelade in själva — utan att veta hur man gjorde — och då blev det tydligen lo fi. Ni borde verkligen komma och spela i USA, ni hade nog funkat utmärkt i New York.
JS: Det kanske vi borde göra, tror du att det skulle gå?
SM: Visst.
BAP: Nä, nu är det dags att gå hem. Frun väntar. Känner du förresten till den gamla svenska folkdansen polska?
SM: Nej.
BAP: Då ska jag ge dig en lektion i morgon.
SM: Det ser jag fram emot. Rock on.

STEPHEN MALKMUS ÄR FORTFARANDE RÄTT AKTUELL MED SIN SJÄLVBETITLADE SOLODEBUT. TRÄD, GRÄS OCH STENAR JOBBAR PÅ ETT NYTT ALBUM OCH LETAR JUST NU EFTER EN LÄMPLIG PRODUCENT. SKIVBOLAGET SILENCE PLANERAR ÄVEN ATT ÅTERUTGE SKIVORNA »ROCK FÖR KROPP OCH SJÄL« MED TRÄD, GRÄS OCH STENAR, »HEMÅT« MED HARVESTER OCH »SOV GOTT ROSE-MARIE« MED INTERNATIONAL HARVESTER TILL HÖSTEN.