KANSKE KOMMER DET att stå »tjejen i dörren bredvid« i texter om Ida Kristin när hon debuterar i höst. Att hon ser så naturlig ut, står med båda fötterna på jorden och sånt. Laidback vanlighet är nåt som aldrig upphör att fascinera. Nyligen sjöng hon in en duett med allas älskling Ryan Adams, som fallit för hennes röst. Det tar hon med ro. Den musikaliska kärleken är besvarad, även om Ida Kristin glatt medger att »förut visste jag ju inte att det som folk kallar för singer-songwriter-traditionen fanns«. Ändå låter hon som att hon vuxit upp med en jättelik hylla av Mojo-musik.
Visst är det en gullig historia: om tjejen som jobbar på fritis i Norra Ängby och som blev upptäckt på sin första spelning, på en krog i Gamla Stan.
— En kille i branschen kom fram och sa att han ville hjälpa mig, berättar hon på skivbolagskontoret där hon numera går som en i huset. Snart ska hon ut i kvällsljuset för att avsluta sin första videoinspelning.
Men Ida Kristin pratar om skogen, säger att hon längtar tillbaka till naturen och att hon tänker avsluta de biologistudier hon påbörjat. Det är den »gröna« biologin hon känner för, den som inte har något med laboratorier att göra, utan snarare tropikerna eller de svenska skogarna. Hon tycker det är synd att hon inte kom i väg till Costa Rica förra året, då hon hade värsta chansen att göra ett bra ex-jobb.
— Fast, det är klart, då hade jag ju inte blivit upptäckt, säger hon.
För det var det som var grejen med skivbolagskillen på hennes första spelning: han höll sitt löfte; produktionscyklerna rullade i gång.
— Nu är det som att varje låt har fått sitt eget liv, säger hon och ser så där obekymrad ut.
Visst skulle det kunna sluta så tråkigt, som det gör med alltför många kvinnliga artister. Jag ser min chans att äntligen få en förklaring till det där som jag börjat se som ett mysterium. Det som händer hela tiden, med Shawn Colvins världen över som egentligen är så begåvade men vars unicitet mals ner till radio-mainstream.
— När jag lyssnar på flera av de artister som folk vill introducera mig för kan jag tänka att de har en otroligt schysst röst, men att de slätats till när män kommit in för att spela och producera. Och så tänker man »vad fan har hänt«. Till en början var jag så rädd för det själv, att det skulle låta som att det finns nåt där under som inte tillåts komma fram. Att suget är borta, säger hon.
En god garanti är kanske att vara ren från influenser, i alla fall de som ligger längre fram än bakhuvudet.
— Jag visste inte att det fanns så mycket bra musik, jag har mest lyssnat på radio förut. Nu har jag upptäckt att det finns de som skriver med hjärtat och inte för pengarna.
Sånt säger hon, Ida Kristin från Skåne, som började sjunga i en barn-sånggrupp och som skrivit låtar i fyra-fem år.
Säkert kommer människor att fångas av det vackra suget i hennes röst. Och referera till amerikanska så kallat folk- och countryinfluerade artistkolleger som hon aldrig hört talas om.
Ida Kristin står mitt uppe i skeendet att Bli Artist, att få se sina låtar transformeras från vardagsrum till CD. Hon vill ha insyn i alla led, men är knappast den som dödar för ett kändisskap, eller bekymrar sig så mycket. Men det är som om hon iakttar hjulen medan de snurrar. Det måste vara otroligt intressant.

IDA KRISTINS DEBUTALBUM SLÄPPS DEN 27 AUGUSTI.